Port of Jumanah

Red Dunes Games, en indiestudio och publisher från Förenta Arabemiraten och Agate, en indiestudio från Indonesien, har slagit sina påsar ihop. De levererar ett roguelike-äventyr för den som är intresserad av genren men inte vill stånga sig blodig med de populära, svårare titlarna. Ett lättare instegs-roguelike om du så vill. Det här är Port of Jumanah.

Port of Jumanah hämtar sin inspiration direkt från Persiska vikens historiska pärlfiskarkultur och dess rika folktro kring havets mysterier. Spelet utspelar sig i en fantasifull värld där dessa gamla traditioner har fått en färgstark barnbokstolkning. Det handlar om den unge dykaren Mansour, han ger sig ut på ett undervattensuppdrag för att samla in sex korrupta svarta pärlor och återställa ordningen. Det är uppenbarligen något som inte står rätt till i viken, fiskar har blivit rabiata, det förekommer underlig miljöförstörelse och… gorillor under vattnet?! Det är minst sagt tveksamma omständigheter som råder. Mellan dyken i undervattensmiljöerna återvänder Mansour till hamnen för att rusta upp sin båt och rekrytera en besättning bestående av bland annat pirater, fiskare och fantasifulla varelser som en djinn. Från början använder han sig av ett enkelt svärd och en harpun, men ju längre in i spelet jag kommer, desto fler vapen låser jag upp. Det finns till exempel en jättehammare den gör mer skada men är långsam, eller en liten robot som kan placeras mitt i en fiskhord för att spränga kaviaren ur dem.

Dags att dra på tur.

Det spelmässiga upplägget följer ett välbekant mönster som känns igen från bland annat Cult of the Lamb eller The Binding of Isaac, där rundorna utspelar sig i stängda arenor. Jag kliver in i ett rum och möts av en våg av fiender; när de är besegrade får jag gå vidare. Emellanåt dyker det upp specialrum som butiker eller en hjälpsam sköldpadda som förser mig med nya förmågor eller buffar. Kontrollerna är väldigt direkta och responsiva vilket ger full kontroll över undanmanövrarna och attackerna, vilket passar för den här typen av spel. När rummen är avklarade hamnar jag på en översiktskarta likt Slay the Spire, där jag ställs inför ett vägval. Ofta handlar det om två olika ikoner som formar vägen mot slutbossen. Två korsade svärd indikerar en mindre karta där jag behöver strida för att samla material och förhoppningsvis säkra bra kort, medan andra alternativ kan ge mig ett nytt vapen eller leda till en varuautomat för extra fördelar. Jag får dock inte behålla några av korten eller vapnen jag samlat på mig under rundorna; nästa runda börjar alltid om från den nivå jag har uppgraderat i hamnen. Samma sak om man mot all förmodan skulle “svimma” under vattnet, då försvinner allt men man får behålla hälften av all insamlad material.

När en boss är besegrad kommer jag upp till hamnen igen. Bossarna är för övrigt är jättelätta och telegraferar allt de gör med stora, yviga rörelser och lysande ikoner på skärmen. Men väl uppe i hamnen kan jag använda insamlade skatter, snäckor och andra havets valutor för att uppgradera vapen, båten och anlita besättningen. Besättningen bidrar med passiva buffar under dyken, extra resurser, mer skada och mer liv. 

Jag får alltid minst två val.

Vad gäller ljudbilden håller den sig på en behaglig, om än ganska avskalad nivå. Musiken använder sig av instrument och melodislingor från Mellanöstern som blandas med bubbliga syntljud för att sälja undervattensviben, men den tenderar att smälta in lite i bakgrunden efter ett tag snarare än att bli något direkt minnesvärt. Ljudeffekterna gör sitt jobb med ett distinkt svisch när svärdet klyver vattnet och rejäla smällar när bomber exploderar, men ljudbilden lägger sig aldrig i framkant och därmed aldrig stör.

Den visuella stilen bygger på en charmig mix av undervattensmiljöer och en mjukt tecknad, nästan dockskåpsliknande estetik. Grafiken kännetecknas av krispiga 2D-figurer med uttrycksfulla ögon och runda former som rör sig mot stämningsfulla miljöer fyllda av sjögräs och maritimt bråte. Animationerna är extremt följsamma och ger striderna ett rappt flyt, där den gulliga ytan hela tiden är i centrum. Det är, som jag nämnde i början, en lekfull formgivning som samtidigt lyfter ett uråldrigt yrke till ytan (pun intended). Det tog mig kanske en handfull timmar att klara spelet första gången, det utan att lägga tid på sidoaktiviteter och för mig räckte det bra så. Sidoaktiviteter finns men de tillför egentligen inget av värde, om möjligen för troféjägaren men inte för andra. Jag kan se detta spel som ett schysst startspel för det yngre syskonet eller barnet som är sugen på ett roguelike, medan föräldern eller den coola syrran kanske hellre kör Hades 2. För alla andra finns det helt enkelt bättre alternativ där ute.

Hyfsat lurig snubbe.