Apidya’ Special

När ondskan hotar din frus liv kan det vara bra att förvandla dig till en geting och skjuta ner massvis med kryp och andra varelser. Låter det skumt? Det är premissen för det här spelet, och frågan är om spelet lever upp till den.

Kommer du ihåg spel under 90-talet? Vissa var fantastiska men många var istället oerhört frustrerande. Jag minns hur jag och mina syskon muttrade över Greendog: The Beached Surfer Dude! som vi gemensamt försökte klara av på vårt Sega MegaDrive. Vi klarade aldrig av det, men det är intressant att se hur spelen har utvecklats, särskilt sett till informationen spelarna får. Varför tar jag upp allt det här? Jo, för att vi har under de senaste åren matats med nyversioner av spel från gångna tider och vissa anpassar spelen efter marknaden idag medan andra inte gör det. Apidya’ Special tillhör gruppen som inte gör det.

Vad jag menar med det är att spelet kastar in dig på första nivån utan att förklara någonting. Nu är det inte mycket att lista ut, du flyttar runt din geting på skärmen och skjuter samtidigt som du undviker skott, fiender samt miljöfaror. När jag säger miljöfaror menar jag de gånger miljön är en fara för min geting som flyger runt. Det kan vara stenar, fiskar eller varför inte näckrosbladen som ligger på vattenytan som har ihjäl mig utan att jag fattar varför. Så, så många saker som har ihjäl mig utan att jag fattar varför… Kombinera det med en kontroll som inte är helt enkel att börja använda då den är rätt känslig och eftersom jag ibland behöver flyga genom trånga utrymmen räcker det att jag flyttar mig en pixel mer än vad jag ville och så är jag död. Det har lett till en del frustration och spel som stängs av bara för att starta upp det en stund senare för att då upptäcka vad det var som har hänt. 

Apidya’ Special är svårt, det kan kännas orättvist, men det finns en fin balans. När jag startar en nivå kommer fienderna alltid komma från samma plats, alltid göra samma manöver och jag behöver bara memorera deras mönster för att göra framsteg. Ibland känns det bara som att de trollar mig när det helt plötsligt dyker upp fiender bakom mig som direkt dödar mig eller när en liten fisk verkar vara osårbar, simmar mot mig och har ihjäl mig. Gång på gång på gång. När det här händer anser jag att spelet faktiskt är orättvist, även om jag en stund senare listar ut vad jag behöver göra för att överleva. Det gäller egentligen bara att bli bättre, eller “Git gud” som folk har sagt sedan Dark Souls dök upp och lära mig av vad som händer på skärmen.

Spelet är enkelt att komma in i. Som jag nämnde tidigare flyger jag runt på skärmen medan jag undviker massvis med faror av olika slag. Samtidigt försöker jag skjuta ner alla fiender och när vissa av dem dör dyker det upp en röd blomma där de dog. De här blommorna är viktiga och när jag samlar in olika antal av dem uppgraderas min geting med bättre vapen, en medhjälpare samt en sköld för att nämna några. De här uppgraderingarna är rätt bra att ha för att öka chansen för att lyckas. Varje gång jag förlorar ett liv, något som bara kräver en träff på mig, får jag börja om från den senaste sparpunkten med mindre uppgraderingar. Jag blir alltså svagare varje gång jag dör men spelet är någorlunda hyggligt med att låta mig plocka upp några blommor när jag kommer tillbaka för att få igång någon uppgradering. 

Det finns en berättelse, tro det eller ej, som handlar om att onda Hexae vill sabba för paret Ikuro och Yuri. Han skickar därför ut en flock med muterade insekter som förgiftar Yuri och nu söker Ikuro efter botemedlet. Sen förvandlar han sig till en geting som skjuter på alla fiender som kommer i sin väg. Jag känner inte att berättelsen utvecklas under spelets gång utan det enda jag får är i spelets huvudmeny samt när spelet är avklarat.

När det kommer till grafiken för den mig tillbaka till när jag satt framför familjens tjock-TV och spelade de olika spelen vi ägde. Det finns ett CTR-filter för de som vill se ränderna på skärmen när de spelar men det går att stänga av om det skulle bli irriterande samt ett 4:3-läge för de som vill ha en mer kompakt bild. Något jag tycker är irriterande är att spelet inte tydligt visar vad som är skadligt för min geting och inte. Jag nämnde tidigare att jag blev dödad av näckrosblad som stilla ligger på vattenytan, när inga andra växter runt om i spelets för- och bakgrund har varit något som dödar mig, varför ska jag då tro annorlunda om näckrosen? Det händer så mycket på skärmen ibland att det är svårt att hålla koll på alla eventuella faror som ser ut att tillhöra bakgrunden. När det kommer till ljudet kan jag med säkerhet säga att det inte finns något där som kommer resultera i att min geting dör. Originalkompositören Chris Hülsbeck har återvänt med nya versioner av musiken. Med en synthwave som spelas tillsammans med det ständiga ljudet från vapnen som skjuts och explosioner ger det en skön nostalgisk känsla. 

Apidya’ Special är ett spel för dem med tålamodet att köra om korta delar av samma bana om och om igen för att komma vidare. Alternativt är de betydligt bättre på såna här spel än vad jag är, vilket är högst sannolikt. För jag fick sänka till den enklare svårighetsgraden för att komma förbi den första sektionen på den första nivån, och jag har spelat om korta sektioner många, många gånger vid det här laget. Jag känner att det här blir lite för repetitivt för min del och väljer nog hellre andra spel i genren.  Visserligen finns det ett flerspelarläge om du har en kompis du vill spela med, jag hade tyvärr inte möjlighet att testa det men det hade kunnat få spelet att kännas roligare. På det stora hela är det här ett nischat spel till en mindre målgrupp, men jag tror den gruppen kan ha kul med spelet.