After Us

Vi står inför ett globalt hot. Djurarter håller på att utrotas, ozonlagret luckras upp, havet förorenas… listan är lång. Den stora boven är vi människor. Följ nu med på en resa om vilka spår vi lämnar efter oss.

Nu när du läst ingressen förstår du nog vad spelet vill förmedla. Berättelsen börjar med att människor (kallade för “devourers”) har förintat all växtlighet och allt djurliv i världen. Du spelar som en liten flicka och får uppdrag av moder jord att leta reda på “vessels” av de döda djuren för att återskapa livet. Detta är egentligen det enda direkta berättande vi får. Det mesta av berättandet hittar vi i miljön, där level design speglar en tänkbar framtid om vi fortsätter i den riktning vi håller på att gå mot i vår riktiga värld. Till exempel finns det en nivå som kallas ”countryside” som är helt full av sopor och en nivå som kallas “forest” där alla träd är nedhuggna. Det finns en mängd till exempel jag skulle kunna dra, men då skulle jag spoila hela upplevelsen. Kortare sagt: spelet har ett väldigt tydligt budskap och jag tycker att spelet förmedlar det på ett tydligt sätt utan dialog.

After Us är i grund och botten ett plattformsspel med open world-inslag. I början är spelet linjärt, men efter att vi fått vår första “vessel” öppnar spelet upp sig och vi kan ta oss till vilket område som helst och leta “vessels”. Jag tycker att konceptet är intressant, men oftast blir det mer förvirrande och frustrerande än kul. Banorna är väldigt otydliga i var du ska och plattformandet känns oprecist. För att ta ett exempel låser du upp förmågan att springa på vissa markerade väggar en bit in i spelet. Dessa kan ibland vara otydliga på grund av ljussättningen på vissa områden, vilket gör det svårt att se vilka väggar som du ska springa på.

Plattforming!

Kontrollerna är relativt enkla att komma in i. Du kan hoppa, antingen med ett enkelt hopp eller ett dubbelhopp. Genom att hålla inne knappen olika länge kan du bestämma hur högt du ska hoppa. En annan viktig funktion är att du kan skjuta iväg ett hjärta. Med detta hjärta kan du till exempel låsa upp dörrar och fria andar av döda djur, vilket är en slags “collectible” i spelet. Du kan också kasta hjärtan på “devourers” som dyker upp för att befria dem. Dessa strider är extremt enkla utan större variation. Vissa fiender har TV-apparater fastklistrade på sig och då måste du ta dig bakom dem för att göra skada. Vissa fiender ger dig minnen som är en annan typ av “collectible”. Dessa är bilder som visar samhället innan det tog en vändning till det sämre. Genom att hålla inne samma knapp kan du skicka ut en äng av grönska, vilket får träd i närheten att växa. I skogssegmentet är detta väsentligt eftersom du kan använda träden för att få momentum.

Ett annat frustrationsmoment är spelets dåliga optimering. Varje gång det är mycket fiender på skärmen eller du kommer till ett nytt område fryser spelet till. Värt att notera att jag spelar på en PS5 och inte till exempel en sämre dator eller Nintendo Switch. Detta kan leda till många frustrerande stunder där jag dött utan att känna att det är mitt eget fel. Detta skulle dock kunna åtgärdas med en patch.

Grafiken i spelet är relativt enkel, men artstylen och det stilistiska valet på karaktärer gör att det verkligen sticker ut. Miljöer är varierande och visar tydligt en aspekt av mänsklig exploatering. Människorna i spelet ser deprimerade ut, vissa är feta och vissa är missbildade. Detta visar på att människorna inte mår bra av sitt leverne, men vägrar göra något åt det. Musiken i spelet är lågmäld och atmosfärisk. Den passar den dystra tonen spelet har.

Sammanfattningsvis är jag splittrad. Jag gillar hur spelet vill förmedla ett tydligt budskap via grafiska element och miljöberättande, men tyvärr dras betyget ner av det det otydliga plattformandet, de oprecisa kontrollerna och dålig optimering.