Vad händer om du tar 2 dl Robin Hood och mixar in 4 dl Dishonored? Du får en smet som med lite bearbetning faktiskt hade kunnat bli bra.
Allan i dalen blir tillfångatagen av Sheriffen av Nottinghams hejdukar. Du tar rollen som en av fyra vänner: Robin Hood, Lille John, Marion eller Broder Tuck, för att försöka frita Allan och föra honom säkert tillbaka till ert gömställe. Vägen dit kantas av olika busar och det är helt upp till dig vilket sätt du vill ta dig igenom på.
Robin Hood är killen med bågen där avståndsvapen går före närstrid.
Lady Marion är din rogue och hon färdas snabbt i skuggorna.
Lille John använder sin styrka för att ta sig från A till B och
Broder Tuck är den vänliga helaren, som buffar sällskapet.
Redan från början är det tydligt att Gangs of Sherwood försöker sig på att göra något spännande med en genre som har sett sin beskärda del av spel. En shooter i antingen första- eller tredjeperson där du har ett tydligt mål och fyra helt olika karaktärsbyggen att hjälpa dig att ta dig dit. Men det är inte direkt så att de uppfinner hjulet här, utan istället gör de hela den brittiska världen till en steampunk-inspirerad backdrop. Dina fiender har lysande ögon genom sina hjälmar beroende på vilken färdighet de har och det är en hel del metalliska inslag som är – såklart – ett genomgående tema i ett spel som vill bygga på steampunk.
När du väl har räddat Allan i Dalen, vilket fungerar som spelets tutorial, hamnar ni på er hemmabas. Det är stort, men från början är det väldigt tomt. Något som löser sig ju mer du spelar och låser upp. Det är också på hemmabasen som du hamnar efter varje uppdrag – eller “akt” som spelet är uppdelat i. När du ska ge dig iväg, accepterar du först ditt uppdrag på den stora världskartan och sen går du till Allan som har satt upp sin dockteater för alla att komma och titta på. Dockteatern är introsekvensen till följande akt som du ger dig ut på, vilket jag tyckte var ett trevligt inslag.
Så du tar dig från byn till Sherwoodskogen för att tillslut hamna hos Sheriffen av Nottingham, som såklart är spelets Big Bad Evil Guy. Varje bana är uppbyggd på samma sätt. Det är så fruktansvärt linjärt att jag nästan blir tårögd ibland. Har du hoppat ner från en sten, är det omöjligt att hoppa upp igen. Det finns INGET sätt att ta sig tillbaka på inom samma bana, ifall du kommer på att du har missat något. Det spelar ingen roll ifall det bara är ett litet fall på en meter du gjorde, Det finns ingen som är kapabel att hoppa upp där igen. Där finns ingen fantasi kring hur de olika banorna är uppbyggda och jag får känslan av att de bara har tagit samma bana om och om igen och bara ändrat var de olika träden ska stå. Trots detta tragglar jag mig igenom bana efter bana och det mest spännande som händer är när du möter Sheriffen mot slutet. Jag tänker inte spoila något, men det var ganska coolt.
Under banans gång har du möjlighet att öka ditt gängs power-level. Det gör du genom att frita fängslade bybor eller hitta wanted posters som sitter uppe lite överallt. För varje fritagning och varje poster får du s.k. favour och ju mer favour du har desto bättre rykte får du. Ryktet i sin tur gör att du får möjlighet att låsa upp olika färdigheter och tillsammans med det guld du hittar och får i belöning, uppgraderar dina karaktärer. Det finns många olika saker att uppgradera och det är bara en fråga om var du vill spendera ditt guld på. Missar du däremot något i banan, måste du göra om den och som jag tidigare skrev så anser jag inte att banorna har så mycket omspelningsvärde, tyvärr. En sak som Gangs of Sherwood gör, är att de lånar ett rating-system efter varje strid. Har du gjort tillräckligt coola kombos och varit smidig som en vessla? Varsågod, här får du ett C i ranking. Detta konceptet tyckte jag var det häftigaste som fanns när Devil May Cry kom ut. Nu är det mer lite tråkigt att de inte kunde hitta på något eget.
Du kan välja att spela själv i ett offlineläge. Då styr du bara en karaktär åt gången, men du har möjlighet att byta till någon av de andra tre när du är mellan banor. För att låsa upp allting så måste du spela om eftersom det finns ett par ställen i varje karta som du bara kan nå med en annan karaktär. Detta problemet finns inte i samma utsträckning i multiplayerläget, då det är här som Gangs of Sherwood verkligen kommer till sin rätt. Till att börja med tyckte jag att det var överdrivet krångligt att komma in i multiplayer över huvud taget. Det är en enkel meny, men det fanns för det mesta bara en eller möjligtvis två spelare i lobbyn och ingen av dem hade samma version av spelet som jag hade. Inte ens när jag spelade med vänner (jag har vänner, tyst) kom deras namn upp. Det gick inte heller att bjuda in via steam. Tillslut var det enda som fungerade att jag skulle starta en multiplayersession, bjuda in via steam, gå in i min grupp och därefter bjuda in där också. Alldeles för meckigt för min smak och faktiskt övervägde jag att inte spela multiplayer alls på grund av det. Tillslut kom vi in och började vår resa tillsammans.
Och vi hade roligt. Det är inte alls ett svårt spel sett till någon standard alls. På vanlig svårighetsgrad kryssade vi fram som de slagskepp vi var. Inte ens Heroic gav oss någon större utmaning förrän aktens obligatoriska slutboss kom, och då fick vi svettas lite. Det är väldigt tråkigt eftersom det är roligt att spela ihop och en liten utmaning hade varit trevligt. Att matcha sina spelstilar för att, likt spelare som är lvl 20 i Dungeons and Dragons, göra striderna episka. Broder Tuck plockar upp en fiende och kastar iväg honom medan Robin Hood skjuter pilar som borrar igenom fienden ett flertal gånger i luften. Det är oerhört tillfredsställande att spela ett spel där du är i princip odödlig. Skulle olyckan trots allt vara framme, har du en möjlighet att rädda din kamrat innan livet rinner ur hen. Spelar du offline däremot, betalar du guld för att återuppstå med en viss procent av din hälsa, beroende på hur mycket du är villig att betala.
Gangs of Sherwood är ett småkul spel med alldeles för mycket som gör att det känns ofärdigt. Karaktärerna kan tränga sig igenom små springor, men när du går fram kan du lika gärna pressa dig igenom hela plankan. Animationen är densamma dock. Styrningen haltar lite, särskilt med handkontroll, och ibland har spelet svårt att registrera de olika kombos du försöker att göra. Det är dock stilistiskt riktigt snyggt och jag tycker verkligen om steampunk-elementet av spelet. Det är innovativt i en genre där det behövs mer innovation. Däremot klarar sig ett spel bara så långt på grafik och skratt (jag tittar på dig, Anthem) utan det behövs substans. Det behövs en känsla. Och jag hittar inte den, trots att jag så väldigt gärna vill.
Med lite mer kärlek och lite bättre uppdateringar, särskilt på multiplayer-fronten, kan Gangs of Sherwood faktiskt bli ett okej spel, men det är inte ett spel som kommer att ligga under några julgranar i år.
