Lock’s Quest

Nio år efter första releasen kom Lock’s Quest ut för andra gången. Denna gången portades steampunk sagan till Playstation 4, Xbox One, Linux, Microsoft Windows och Mac OS. En ny chans finns nu för alla oss som inte dök in i denna magiska värld tidigare.

Spelet Lock’s Quest är uppbyggd som en klassisk Nintendo saga i en värld inspirerad utav fantasy och steampunk. Där magikerna är Archineer som bygger saker med sin magi och deras källa till magi kallas för Source. Berättelsen är visualiserad med ren och skär pixel-kärlek och ett soundtrack som inte går att tröttna på. Som spelare får man möta denna sagolika världen genom Lock, en ung kille som helst önskar att hans farfar inte gav honom så mycket arbete att göra hela tiden. Lock busar hellre runt med sin lillasyster Emi.

Världen har inte alltid varit en sån idyllisk plats som den byn Lock och hans lillasyster bor i med sin farfar. En gång för länge sedan lyckades den mäktiga Archineer Agonius att forma den magiska kraften Source på ett sätt som ingen annan archineer tidigare lyckats med. Genom att lyckas förstå dess hemligheter så skapade han liv. Kungen såg dessa själlösa varelser av kugghjul med förskräckelse och förvisade Agonius och hans kunskap. I vredesmod byggde sig så Agonious en armé av sina varelser, “Clockworks”, för att söka hämnd på den värld som förvisat honom. Kriget tog slut i en stor explosion utan att någon egentligen vet hur det gick till. Men ryktet har spridit sig att en Agonius efterträdare bildar sig en ny armé.

Oavsett hur kriget tog slut så knackar ett nytt krig på dörren. En armé av clockworks invaderar och raserar byn. Lock försöker desperat att rädda sitt hem, men tvingas fly tillsammans med alla byborna och sin nyfunna vän Isaiah. I allt tumult så försvinner Emi och bara hennes nalle återfinns. I rollen som Lock beger vi oss snabbt ut i kriget för att besegra clockworks-armén och skydda andra byar från att gå samma öde till mötes. Under tiden beger sig farfar ut för att finna Emi, och kanske letar han också efter en och en annan hemlighet.

Lock’s Quest är ett Tower Defence spel, där varje bana är uppdelad i två delar. Först bygger man sitt försvar, sen försvarar man sin bas genom att slåss och reparera sitt försvar. Spelskaparna har även slängt in banor där man får slåss utan något försvar och då hoppar spelet bara över bygg-delen av banan. Spelet är i sin helhet väldigt inbjudande och lätt att lära sig. Det tillhör den kategori av spel som bjuder in dig med en varm kram och håller dig i handen när du tar dina första kliv in i det. Eftersom det är så pedagogiskt så passar det nästan vem som helst. Samtidigt är spelet inte lekande lätt, utan man måste tänka till när man bygger sitt försvar. Det är lätt att göra fel, som att bygga in sig själv mellan en mur och ett träd. Tycker man att det trots allt är för lätt eller bara vill ha lite mer utmaning finns det även en svårare svårighetsgrad.

Det är så mycket som är älskvärt med Lock’s Quest att jag vet inte vad jag ska börja med. Det första man möts av är ett välgjort och vackert instrumentalt soundtrack som håller genom hela spelet utan att bli repetitivt. Det andra man slås av är att hela spelet är ett mysigt paket inslaget i pixelkonst. Världen är utmålad med pixlar stora nog för att grafiken ska bli sådär härligt hackig som gamla 2d-fantasyspel och även i de mörkaste stunder är spelet sprudlande ljust och färgglatt. Samtidigt har spelskaparna vågat bryta med resten av grafiken när det är dags för dialogerna. Vi kan börja ha en utläggning om proportioner och stela vinklar, men allt det där glöms bort i och med de överdrivna och talande ansiktsuttrycken som lyckas gör karaktärerna levande (trots att de inte har några röster, då all dialog sker via textrutor). Originalspelet måste gjorts med så mycket retrokärlek.

Men trots all denna kärlek så är det en dålig portning. Jag vill egentligen inte säga att det är så, men det är det. Kontrollerna sänker spelet totalt. Om man spelar med handkontroll så är det spelbart, men man känner sig konstant begränsad. Att försöka spela med tangentbord och mus är en ännu större besvikelse. Lock fastnar lätt i saker som sten, fiender och ibland stannar han bara trots att man säger till honom att fortsätta. Som sagt, handkontrollen fungerar bättre speciellt under striderna. Fast om man dör på någon av banorna som inte innehåller en bygga-del, så måste man hoppa ut till startmenyn för att kunna försöka på nytt.

Tyvärr så tar det negativa inte slut vid kontrollerna, utan under spelets gång har jag stött på en hel del buggar. Ibland har de lett till att jag fått spela om enstaka banor flera gånger. Exempelvis har väggar försvunnit när jag satt ut dem, men jag har fortfarande fått betala för dem. Sen har jag råkat ut för att både Lock och fiender har hoppat genom väggar och fastnat på andra sidan. Det finns däremot buggar som nästan kan ses som features istället. Till exempel kan man fuska till sig valuta genom att under en strid välja att avbryta matchen, hoppa tillbaka till huvudmenyn och sen laddar banan igen. Väl tillbaka i spelet får man behålla hela Source-saldot som man hann samla ihop innan man avbröt och alla ens byggnader står kvar.

På grund av knackiga kontroller och bugganfall så blir svårighetsgraden väldigt ojämn. Ena banan kan vara supersvår men följs av flera banor som bara tar någon minut eller två att klara av. Jag har till och med varit om att en bana bugga ur så att fienderna bara stod och lät sig bli ihjälslagna, utan att göra något motstånd.

Det som förvånar mig är ändå att jag inte kan sluta spela det, trots allt negativt jag har att säga. Lock’s Quest är som en magisk portal som slukar all min uppmärksamhet och där storyn nästan får mig att glömma den dåliga portningen.