Eldest Souls

Bland spelvärldens alla tinnar och torn, finns det få typer av spel som uppbringar så mycket känslor som den stenhårda, råtuffa, dodge-rullande, souls-like genren. ”Att försöka efterlikna ett sådant MÄSTERVERK, hur VÅGAR ni?!” ropar souls-aristokratin från sina höga hästar. Men nu är det dags att sadla om, för Eldest Souls, gör mer än att bara vara ytterligare ett spel på den växande souls-likehögen, spelet gör nämligen sin egen grej.

Livmätare, energimätare, dodge-mekanik och en hög svårighetsgrad utgöt grunderna för det som kallas souls-like. Allt detta hittar vi självklart även i Eldest Souls, men här finns också några alldeles egna och unika element som jag verkligen gillar.

Det första är bristen på fotsoldater, grunts, eller minions. Spelet är av boss-rush karaktär och din uppgift är att besegra alla korrumperade gudar som mänskligheten har fångat in. Detta skärper ditt fokus och istället för tusentals fiender som alla gör samma saker, får du ett mindre antal unika bossar med sina helt egna rörelse/attackmönster. Det är som att ha plockat bort marsipanrosen från prinsesstårtan, härligt, vackert och ytterst dekadent.

Bossarna, å dessa bossar! Variationen är enorm, en gud över ljuset och mörkret, där du kan läsa av vilka attacker som kommer användas, beroende på vilken färg kronan på gudens huvud har. Rådjursguden som styr över naturen och alla dess invånare. Kombinera en Disneyprinsessas introduktionssång, med Alfred Hitchcocks ”Fåglarna”, och du får ett hum om vilka attacker denna gud använder. Min personliga favorit är vatten-o-eldguden Eos, som du måste dela i två innan du kan börja fila bort liv från hälsomätaren. Kort och gott, gudarna är fantastiska. Det är en höjdpunkt varje gång jag går in i en ny kammare och möts av en väldesignad, genomtänkt boss som jag måste tänka efter för att besegra, inte bara trycka på knappar.

Hur dessa bossar besegras är den absoluta grädden på moset med Eldest Souls. Stridssystemet uppmuntrar (och till vis del kräver) en offensiv spelstil, en stor skillnad från andra spel i genren.

Det som triggrar denna offensiv är till stor del förmågan Bloodthirst, en tidsbegränsad period av ökad skada, snabbare attacker/fötter och en del av skadan du gör får du tillbaka i liv. Bloodthirst är dock inte alltid det lättaste att starta, då du måste träffa med en fullt laddad charge-attack, vilket kräver stillastående och extrem sårbarhet i nästan en hel sekund. Oftast är väntan värt det, speciellt om du lyckas avsluta din bloodthirst med superattacken bloodburst, en stor och tung attack med mycket skada, men som också tar längre tid att utföra jämfört med en vanlig attack.

Offensiven propsas på ytterligare då din dodge, som vanligtvis tar lång tid att ladda upp efter användning, kommer tillbaka nästan direkt om du undviker igenom en attack istället för bort från den. Det känns lite ovant att hoppa mot två stickande spjut, men man ser direkt fördelen.

Den offensiva spelstilen gifter sig med det snabba tempot, och om något så passar pixelgrafik extra bra här då du kan vara mycket mer exakt i ditt undvikande och attackerande. Du har, bokstavligt talat, möjligheten att göra pixelperfekta attacker och dodges.

Tyvärr ställer perspektivet till en del trubbel i detta tighta och snabba spelsätt. Det är ibland lite oklart, speciellt med flygande attacker som verkar komma rätt från sidan, om de kommer träffa eller inte. Detta problem syns extra mycket i en av de tidigare bosstriderna med en väktare som flänger spjut runt sig. Visst är det en vanesak, men tyvärr känns det bara orättvist.

För att lättare besegra dessa gudar har du tillgång till tre olika träd med specialförmågor. Dessa förändrar ibland helt hur du spelar spelet, och ökar dina överlevnadschanser nämnvärt. Berseker Blade skapar svallvågor av skada efter dina bloodburst attacker och går att utveckla så att du kan plocka upp kristaller som ökar din skada. Counter tillåter dig att, som det låter, kontra en attack, förutsatt att du har laddat upp förmågan och har bra timing. Windslide handlar mycket om smidighet och snabbhet, men ökar också din skada. Du kan närsomhelst byta vilket träd du vill ha aktivt, men bara ett åt gången. Detta tillåter dig att testa flera olika spelstilar på samma spelomgång.

Att besegra bossar tar dig inte bara vidare i spelet, du får också en bosskristall. Dessa går att koppla ihop med flertalet av dina förmågor och ovan nämnda träd. Kristallens faktiska effekt varierar brett beroende på vart du lägger den, men det finns ofta ett tema. Till exempel har kristallen från Eos alltid två effekter, en eld och en vatten, beroende på hur mycket liv du har, där elden gör extra skada och vattnet helar dig. Att besegra en boss ger dubbel tillfredsställelse i denna bemärkelse, vilket känns riktigt bra.

Grafik & Musik

Konststilen är självsäker och solklar. Pixelkonsten är fantastiskt vacker att kolla på, och vissa av attackerna gudarna utför är häpnadsväckande. Man har lekt med färger och ljus, men inte så mycket att det känns onaturligt.

Du får en ny låt till varje bosstrid, och det behövs med tanke på hur mycket du slåss mot samma boss om och om igen. Musiken gör mig lika pumpad varje gång, vare sig det är piano, kör eller annat i bakgrunden.

Förutom perspektivproblemet finns det ett litet tillkortakommande som jag måste ta upp, New Game +. Det är helt enkelt roligare när man har poäng att lägga de olika träden med förmågor. Visst, det är lättare när man vet vilken spelstil man ska man föredrar, men jag vet också vad jag tyckte var roligast. Kanske att man hade fått tre poäng efter första bossen varit en bra kompromiss.

Detta och perspektivet är inget som förstör överdrivet mycket i det stora hela. Jag gillar Eldest Souls skarpt, och är redo att ge det en helfärsk ”Bra Köp” rekommendation.