Det salta stänket i ansiktet när du står i fören på ditt skepp, knakandet av trä och suset av vind. Det är lika mycket en del av piratlivet som den vita sanden under dina stövlar när du går iland på en tropisk ö för att hitta den mest legendariska av skatter. Men varför känns det inte verkligt? Du tar ett bett av äpplet du hittade under en palm och vandrar vidare.
Pirates VR: Jolly Roger är skapat av en mindre studio vid namn Split Light Studio, en liten polsk studio vars fokus ligger på VR-filmer och VR-spel. När jag fick fingrarna på deras spel var jag förhoppningsfull; jag drömde mig tillbaka till när jag var liten, spelade Sid Meiers Pirates och levde ett virtuellt piratliv. Dessutom är kombinationen av pusselspel och piratäventyr tillsammans med premissen att hitta en legendarisk skatt en tillsynes gudalik combo, inte minst i VR. Men bara för att premissen är bra betyder det tyvärr inte att utförandet är bra, vilket jag snart blev bittert påmind om.
När du kommer in i spelet står du med en värja.Den känns fjäderlätt i din hand, med den väljer du inställningar och startar spelet. Du trycker start och värjan försvinner för att dyka i upp först i eftertexterna. Grottan du befinner dig i är dunkel och du blir visad hur du plockar upp saker, men något känns inte rätt när du plockar upp äpplet från grottans klippor. Du går ut där du blir mött av solen, havet och en papegoja som kommer följa med dig för att ge ledtrådar vid namn Rango. Rango är min största fiende i spelet. Mina associationer från Monkey Island byttes i kall fasa mot minnen av Navi från Ocarina of time. Under spelets gång skulle Rango frammana ett hat jag inte känt sen Skyward Swords kompanjon Fi. Rangos hela grej är att han säger dryga saker som är repetitiva och inte känns lustiga. Rangos letrådar är inte särskilt användbara och när vi springer runt och letar efter saker som är näst intill omöjliga att hitta är hans hånande instick inte särskilt välkomna. Det bästa som hände i hela spelet var när jag kunde skjuta honom efter att jag fick en pistol. Det räknades som att jag dog tyvärr vilket innebar att jag fick spela om en bit, men det var det värt.
Rango leder dig vidare på stranden och du får se en panter, viljan att se om du kan klappa den blir för stark. Du närmar dig den. Den springer mot dig i en spikrak linje. Hoppar emot dig på ett stelt och statiskt vis, följt av att den sedan backar rakt bakåt. Vad du precis mött kändes inte verkligt. Efter det leder Rango dig på en tur upp emot klipporna där du får lära dig att klättra. Sedan får du klättra… och därefter får du klättra lite mer. När du äntligen kommer upp till en grottöppning känner du glädjen – glädjen av att äntligen slippa klättra. När du väl är där uppe är utsikten, ärligt talat, inte alls dålig. Det blåa vattnet, palmträden och piratskeppen i bukten målar en fantastisk bild av en tropisk ö. Du plockar upp ett av de många äpplen som ligger utrströdda på ön och rör dig vidare mot en låst metalgrind i grottan med ett stör bredvid. När du plockar upp stören åker hälften av den genom väggen utan motstånd, du prövar att föra den mot en stalagmit som den far rätt igenom. Det du precis plockat upp kändes inte verkligt. Du bräcker ner en stor sten mot pantrarna vilket gör att de flyr och nu kan du plocka upp en pinne som glimmar. Det som sedan följde var det mest frustrerande jag upplevt sedan en snubbe trängde sig i kön på ICA och jag bestämt knöt näven i fickan.
Pirates VR: Jolly Roger lider av ett enormt problem i form av att de pussel som det innehåller består till större del av att leta upp saker. Jag beskrev tidigare min första timme med spelet, som inte innehöll ett enda pussel – om vi inte räknar med att leta saker som ett pussel. Nästa område innehöll det första som, i all rättvisa, kunde kallats för helt okej – om vi inte hade behövt hitta åtta små knappar gömda i den mörka grottan. Sedan behövde jag lösa ett inte särskilt imponerande pussel där jag nästan automatiskt fått svaret till de nordiska runorna som pusslet består av.
Jag skulle kunna fortsätta, men då är risken att det blir lika tråkigt att läsa som det var att spela Pirates VR. Jag tänker dock säga att pusslet efter det jag just beskrev också involverar nordiska runor, och består mestadels också av att leta saker. Det sista i spelet är genuint bra, men förstörs av spelets hantering av interagerbara föremål. Eftersom du genom hela spelet knappt kan plocka upp saker, slutar du till slut försöka göra det. Men i det allra sista pusslet ska du plötsligt plocka upp saker som inte glimmar eller på något annat sätt indikerar att det går. Men nu kanske du tänker ”Pusslen däremellan då?”. Nej, mer än såhär får du inte, i hela spelet är det tre pussel, fyra om du vill snälltolka vad som räknas som ett.
Du får i spelets andra område ditt första vapen i form av en oljelampa som skjuter ljusklot. Ljuskloten skadar de skelett som utgör dina fiender och ger dig ljus i mörka områden. Ditt andra vapen är mer piratlikt i form av en pistol som kommer vara ditt huvudsakliga vapen från och med nu. Tyvärr blir något som var obekvämt tidigare nästan frustrerande jobbigt nu. Inställningarna för dina händer i spelet är gjorda på ett sådant sätt att när du riktar handen framåt och så mycket neråt som du kan, pekar pistolen inte framåt, utan snarare snett uppåt. Det gör att du måste vrida handen till en obekväm vinkel för att skjuta rakt fram. Detta problem var bara jobbigt när jag tidigare i spelet plockade upp saker, men under de kommande timmarna blev det outhärdligt. Det bekvämaste jag kunde göra var att skjuta från höften eller vänta tills fienden var så pass nära att jag inte kunde missa.
Striderna är inte mycket att se fram emot, de är spännande de första tio gångerna men blir snabbt enformiga och irriterande. När du till slut får tag på ett närstridsvapen i form av en yxa eller ett svärd tas spänningen snabbt ur när du upptäcker att de bara går att använda en enda gång, eftersom de magiskt försvinner ur din hand efter ett slag. Hela spelet avslutas med en enorm boss som spelaren kan få en utmärkelse för om hen lyckas döda bossen på mindre än fem minuter. Det kändes dock omöjligt att behöva ta mer än tre minuter att döda bossen, då den var enformig, förutsägbar och rentav tråkig.
Grafiken är det enda som jag helhjärtat kan säga är bra, miljöerna som du rör dig genom känns lagom detaljerade, vilket tyvärr inte alltid lyser igenom VR-headsetets begränsade linser och spelets ibland riktigt allvarliga visuella lagg. Musiken är passande för sitt tema men är inget extra på något sätt. Om jag skulle säga ”piratmusik” skulle du veta precis hur musiken i detta spel låter.
Inbäddat finns också några aktiviteter som går att pröva, två om vi ska vara noga. De finns inbäddade bredvid huvudberättelsen. Den ena i första kapitlet och den andra i det tredje. Den ena var Speed climbing där du ska ta dig till toppen av klippan så snabbt som möjligt, men när du hittar är den inte upplåst. Du behöver nämligen ha hittat tillräckligt med skatter för att den ska vara tillgänglig vilket du inte haft chans till ännu. Varför du skulle låsa ett av de två enda minispelen i hela spelet förstår jag inte! Jag kunde inte heller bemöda mig att gå tillbaks till där det finns när jag väl kunde då jag var trött på spelet redan.
Dessutom lovar den achievment som är relaterad till klättringen som handlar om att nå toppen på endast sju sekunder mig inte precis något imponerande innehåll. Den andra är yxkastning. Att kasta något i VR är oerhört svårt i de flesta spel, ett spel som lyckas med det kan definitivt klappa sig på axeln. Pirates VR är inte ett av de spelen. Det spelar ingen roll om du kastar exakt lika varje gång, var yxan hamnar känns helt slumpmässigt och de gånger som du faktiskt träffar tavlan fastnar den inte hälften av gångerna. De skulle haft vettet att se att de inte var skickliga nog att genomföra detta och bara tagit bort det.
I slutändan är Pirates VR: Jolly Roger ett oanmärkningsvärt spel som misslyckas med att få världen som de målar upp verklig. Från de styltiga robotlika rörelserna som tillhör invånarna i världen och saker som flyter in i varandra då de inte kolliderar, till att det ligger färska äpplen över hela den tropiska ön så är detta ett VR spel som misslyckas helt med att få det att kännas som en riktig värld. Spelet lider av artificiell förlängning till en frustrerande grad. Alla pussel har en lång bit innan där du kommer leta saker för att förlänga speltiden, detta gör att till och med de pussel som skulle kunnat vara bra blir horribelt långa, tråkiga och oinspirerande. Att använda fornnordiska runor i pusslen på en tropisk piratö känns tematiskt dissonant; det känns som att Split Light Studio inte hade en plan när de skulle skapa spelets identitet utan slängde inte de som de tyckte verkade häftigt, men det enda som hände var att det blev väldigt märkligt.
Slutligen, det som gjorde att jag tappade tålamodet mest var att spelet ibland inte lydde sina egna regler – om det behövdes för att driva storyn framåt så spelade det ingen roll hur mekaniken eller objekt funkade tidigare för det kunde ändras lite som de ville. Efter att ha genomlidit detta interaktiva äventyr är jag glad att det bara är 4-6 timmar långt, jag kan också med säkerhet säga att om du kollar på trailern får du ut lika mycket som jag fick.