Battlefield 1

Battlefield 1 är lustigt nog det femtonde spelet i DICE’s långlivade spelserie om krig. Serien har sina rötter i Andra Världskriget och har sett allt från både historiska, moderna och futuristiska slagfält. Denna gång har DICE tagit en något oväntad riktning och åkt längre tillbaka i tiden och hamnat i skyttegravarna i Första Världskriget. Så häng med när vi tar en titt på DICE’s senaste iteration av Battlefield.

Vid första anblick

Om ni är som jag och har spelat de flesta av DICE’s titlar sedan Battlefield 3 så kommer ni snabbt känna er som hemma. Spelet erbjuder dels en enspelar kampanj med fem distinkta kapitel som följer olika karaktärer på de olika fronterna av kriget, samt ett flerspelar läge som vid släpp har fyra olika spellägen och åtta olika banor. Värt att nämna är att DICE har valt att lämna det webbaserade gränssnittet ’Battlelog’ bakom sig, och nu sköter man allt inne i spelklienten, precis så som det borde vara.

Temat för denna iteration är givetvis kriget som skulle få slut på alla krig. Från första trailern hade jag en viss oro över att alla spelare skulle springa runt med helautomatiska vapen och spruta kulor trots att status quo på den tiden var ’repeterstudsare’ med enstaka maskingevär som var mer menade för statiskt försvar. Till min stora förtvivlan springer samtliga spelare runt med högst experimentella kpistar och halvautomatiska gevär som verkligen inte fanns tillgängliga i de strider som avbildas i spelet. Anledningen till att DICE valde att göra denna tolkning av tidens eldvapen var nog för att behålla den adrenalinfyllda och explosiva spelstil som vi sett ända sedan Bad Company 2. ’Repeterstudsare’ och halvautomatiska pistoler hade saktat ner tempot för mycket och i slutändan har jag full förståelse för detta val från en ren spelmekanisk synpunkt. Men med detta sagt, så hade jag gärna sett ett spelläge där man begränsas till de vapen som den vanliga soldaten hade använt under denna tidsperiod.

Enspelarläget

Som tidigare nämnt består enspelarläget av fem olika kapitel som följer tre olika karaktärer som slåss på de olika fronterna av kriget. Bland annat följer vi Edward, föraren av den Brittiska Mk. V Pansarvagnen ’Bess’ i en av britternas stora offensiv på västfronten. I ett annat kapitel får vi följa med två flygaräss under deras strider över de italienska Alperna och över Frankrike. Slutligen som ett sista exempel har vi det sista kapitlet där vi följer Lawrence av Arabien i sitt stridande mot De Ottomanska riket.

Jag gillar starkt de upplägg DICE har valt med mindre fokuserade kapitel. Första Världskriget var en stor bred konflikt och att bryta ner de i mindre olika berättelse gör det möjligt att täcka olika aspekter av kriget. Tack vare den utmärkta grafiken och ljudbilden kan DICE leverera mycket visuellt imponerande upplevelser med mycket häftiga scener. Med detta sagt så är enspelarläget något kort med en speltid på cirka fem timmar. Det känns inte riktig som att man hinner investera sig i den storslagna berättelse som Första Världskriget faktiskt var.

Flerspelarläget

Om vi börjar med att titta på de olika spellägena som erbjuds, så ser vi tidigare favoriter, men också två nykomlingar. Först har vi ’Conquest’, där målet är att erövra och försvara ett antal olika punkter på banan. Vidare ser vi min personliga favorit ’Rush’, där du som anfallsspelare skall plantera bomber på två telegrafstationer för flytta fram fronten några 100 meter. Vidare ser vi även ’Domination’, som är väldigt likt ’Conquest’ fast läget fokuserar på färre punkter och mindre delar av en större karta. Sist bland de bekanta spellägena ser vi ’Team Deathmatch’, där målet helt enkelt är att att döda flest spelare hos oppositionen.

Sen har vi den första nykomlingen ’Operations’, där spelläget är en fin blandning av både ’Conquest’ och ’Rush’. Två punkter öppnar sig för försvar och angrepp; erövras dem av anfallsspelarna så flyttas fronten framåt några 100 tals meter. Om försvarsspelarna däremot lyckas hålla linjen, förlorar anfallarna en av sina bataljoner, som i praktiska termer kan beskrivas som antalet försök den anfallande sidan har att attackera. Förlorar den attackerande sidan blir de förstärka av antingen ett bepansrat tåg, luftskepp eller slaggskepp. Operations kontextualiseras också med historiska slag så som Kaiserslacht, Tysklands sista offensiv mot slutet av i kriget 1918 eller Britternas stridande för kontroll över oljan i  Mellanöstern mot det Ottomanska riket.

Sist men verkligen inte minst har vi ’War Pigeons’, lite av en överraskning då detta är ett av lägena jag har funnit mig själv ha mest roligt i. Läget fokuserar på mindre lag om 12 spelare där målet är att hitta en brevduva, hålla fast vid denna brevduva en kort stund, för att sedan släppa lös den på ett sätt som låter duvan flyga säkert från slagfältet. Läget påminner lite om ’Oddball’ från Halo och i sin helhet känns läget väldigt rörligt och dynamiskt. I andra spellägen kan lagen lätt låsa sig vid ett mål på karten, men då målets plats alltid skiftar så är båda lagen hela tiden i rörelse.

Inte de första man hade trott att man kunde basera ett spelläge på!

Det bekanta klassystemet är tillbaka med reviderade klasser. Först ser vi klassen ’Assault’ som huserar med diverse Kpistar och Hagelgevär. Det är också ’Assault’ klassen som agerar fordonsbekämpning; en tidigare roll som tillhört ’Engineer’ klassen från tidigare Battlefield versioner. På plats nummer två ser vi ’Medic’ klassen som i huvudsak har tillgång till halvautomatiska gevär, samt sjukvårdarutrustningen som låter dig hela och återuppliva dina lagkamrater. Vidare ser vi supportklassen som använder sig av tyngre maskingevär, men har även ammunitionslådor och verktyg för att laga fordon. Sist men inte minst har vi ’Scout’ klassen som sitter längst från striderna och skjuter prick med olika ’repeterstudsare’; bestyckade med ett kikarsikte.

Hur man låser upp och får tillgång till vapen och gadgets har förändrats något sedan tidigare iterationer. Du som spelare har en övergripande rank som du går upp igenom att vinna matcher och få XP. Men varje klass har också en rank som du går upp med, genom att bara spela med just den klassen. När du går upp i den övergripande ranken få du ’Warbonds’ som du kan använda för att köpa vapen och gadgets, vilket du kan låsa upp möjligheten till att köpa genom att gå upp i den specifika klassens rank. Detta innebär att du är fri att låsa upp dina vapen i den ordning som du själv väljer.

Ett extra tillägg som flugit något under radarn är att det numera går att ha tre olika sparade ”profiler” för varje klass. Så har man flera olika kombinationer av vapen och gadgets ämnade för olika kartor eller spellägen, går det numera att spara dessa utan problem.

Grafik och ljudbild
Vid de här laget förväntar man sig inte annat än den bästa grafik och ljudbild som går att få i en första-persons shooter. DICE lever upp till precis alla förväntningar och med min uppdaterade dator, kunde jag maxa spelets inställningar och ligga på bekväma 140+ FPS. Detta sagt är spelet väldigt skalbart och även de mer blygsamt budgeterade datorerna klarar av att köra spelet.

Bildkälla: www.vg247.com

DICE har också alltid varit experter på just ljudbilden och Battlefield 1 är inget undantag. Kulorna viner över ditt huvud och tungt artilleri kan höras avfyras långt bort i fjärran. Alla vapen har en snärtig feedback som ekar högt när du avfyrat dina skott.

[youtube link=”https://www.youtube.com/watch?v=SngMAxns5Hc” width=”1200″ height=”480″]
Dunder och brak!

Egna tankar och synpunkter

Under mina första timmar med spelet fick jag något av en avsmak för hela upplevelsen. Alla spellägen kändes som en enda kaosartad smörja och jag bara dog till höger och vänster, utan någon tillsynes anledning. Men efter att ha lagt ner några timmar kände jag mig som hemma igen. Den stora skalan och den höga spelarantalet gör att man som enskild spelare kanske inte har så stor påverkan på slagfältet i sin helhet, men det är lite av charmen med Battlefield serien. Stora episka slag med lite av ett kinematiskt inslag som tillsammans med den superba ljudbilden och grafiken skapar en upplevelse som är svår att uppnå någon annanstans.

Om vi tar en närmare titt på det tidigare nämnda användargränssnittet ser vi att allt numera sköts i spelet. Någonstans känner jag att bytet till ett mer traditionellt meny system var ett steg fram och två steg tillbaka. Man kan till exempel inte ändra på sina klasser utan att vara inne på en server och det är näst inpå omöjligt att ansluta till en vän som redan är i en match. Det här är givetvis saker som går att förbättra med tiden, men i sitt nuvarande utförande är användargränssnittet högst undermåligt.

Standardutgåvan ger dig i dagsläget den ovannämnda enspelar kampanjen samt flerspelarläget med totalt 8 kartor. I sin helhet känner jag att spelet har bra valuta för pengarna då enspelarläget ger ungefär 6 timmars speltid och flerspelarläget väldigt mycket tack vare den stora variationer i kartor och spelläge. Flera kartor kommer givetvis släppas längre fram i tiden i typisk Battlefield manér, men då får man givetvis betala.

Ett beslut som jag måste kritisera är valet att endast tillåta officiella servrar från DICE själva. På tidigare Battlefield titlar så har det varit fullt möjligt att slänga upp egna tredje parts servrar, men denna möjlighet är nu alltså bortplockad. Frågan som kvarstår är då vad som kommer hända om några år när intresset har svalnat och DICE kanske inte känner sig lika benägna att hosta sina egna servrar längre.

En sista punkt som jag tycker är värd att belysa är stabiliteten av spelets officiella servrar vid släpp. Ni som minns släppet av Battlefield 4 kommer säkert ihåg att spelet kraschade stup i kvarten och servrarna var långt ifrån stabila. Det verkar som att DICE har tagit lärdom av detta och sett till att vi användare inte behöver uppleva samma problem som för tre år sedan.