Det engelska ordet ’grind’ har många betydelser. Slipa, mala, finfördela och slita är några exempel på översättningar och är alla ord som stämmer väl in på det nya rollspelet från Atlus; Shin Megami Tensei V. Ett spel som bjuder på såväl klassiskt JRPG, som visuellt beröm (för att vara på Nintendo Switch). Men är det bra i slutänden?
Redan i den första kvarten av Shin Megami Tensei V (SMT V förkortat) etableras hela upplägget effektivt. En mängd mord har begåtts runt om i Tokyo, och en ung ’high-schooler’ som vill ta sig hem oskinnad, lyckas tack och lov just det, men dessvärre transporteras han på något märkligt sätt till ett alternativt Tokyo (eller Da’at som det tydligen kallas)! En plats där demoner strövar omkring och en märklig varelse vid namn Aogami räddar din karaktär undan en flock vingbeklädda djävlar. Vad som blir än mer märkligt är nu dessutom att denna Aogami och din unga student helt apropå slås ihop till en ny unik karaktär. Nahobino blir nu ditt namn och vips sveps du med i en kamp mellan himmel och helvete och det blir ditt jobb att inte bara överleva, utan även reda ut de märkliga trådar som sömmas. Man kan åtminstone säga att inledningen är originell, för det är den… synd då att den gode Nahobino är lika karismatisk som en skalad lök… där varje lager försök till karaktärisering tyvärr får tårar att rinna (men inte av drama… utan snarare avsaknad av emotionell resonans).
Genom berättelsen och ditt driv över detta helvetesgap som en gång var Tokyo, interagerar du med demoner såväl som änglar, och uppfriskande nog kan du faktiskt prata med merparten – och rentav övertyga de om att ansluta till ditt party! Trots en otrolig mängd pratande demoner och annat oknytt är din protagonist inte bara tyst (förutom i textform) – och utifrån det faktum att detta (tror jag) är ganska nära trippel-A spel?. Nåja, Nahobino är ett blank papper till personlighet, som dessvärre aldrig lyckas göra något som helst intryck på mig vilket förvisso på ett sätt är det bra, då du som spelare istället kan lägga in en del av dig själv i honom. Men i ett påstått högbudgetspel som SMT V kan jag tycka att det är märkligt att de inte löper linan ut, och också ge honom någon form av artikulation och skådespeleri. Som det är nu står han bara där torrt där andra karaktärer åtminstone ges mer tydliga drag, men i sin genre är det att förvänta. Nåja, trots det kan du åtminstone luta dig tillbaka för ett JRPG av episka proportioner… förutsatt att du gillar en ’grind’ som får Diablo att blygt titta åt sidan.
Styrkan ligger däremot i mysteriet som är världens öde. Varför kom Tokyo till att bli postapokalyptiska ruiner, och hur kom dessa demoniska fiendestyrkor hit? Detta är verkligen SMT V:s ”bread and butter” i det att det hela tiden driver dig framåt, särskilt senare i spelet när du återkommer till välbekanta Tokyo, och fler trådas nystas upp. Just detta så sakteligen uppravlande mysterium skänker spelet en i mina ögon unik aspekt, och gör att jag än mer kan förstå tilldragelsen till spelserien. Övriga karaktärer är faktiskt även de relativt intressanta och skänker ytterligare ett lager av ovanligt jordnära känsla, trots att vissa är demoner, änglar eller aviga studenter. Visst det blir ibland lite högtravande att man finner vissa dialoger genant skrivna och framförda, men jag måste säga att de karaktärer som faktiskt har en egen röst, görs på ett reko sätt.
Ser vi istället på presentationen är det en aspekt som höjer det till viss del. Spelet har inte direkt några oerhört detaljerade områden, men trots det lyckas utvecklarna skapa en säregen ton och artistisk framtoning i spelet. Det hela frambringar en atmosfär som ringar sant med spelets redan sällsamma premiss och berättelse. Här känner jag att utvecklarna faktiskt gjort mycket med små medel, för hade spelet exempelvis varit på Playstation 5 eller Xbox Series X är det givetvis uppenbart för vem som helst att det är ett ganska spartanskt spel, med dålig läppsynkning (inget ovanligt för JRPG:s dock) där de gjort det bästa de kunnat på Nintendo Switch. För detta ska de ha ytterligare prisande ärligt talat… även om musiken och ljudbilden i övrigt är mer strömlinjeformad och intetsägande. För att inte tala om irriterande repetitiv, särskilt under de hundratals strider du upplever.
Striderna, hjärtat i spelet!
Likt de flesta japanska turbaserade rollspel följer även SMT V den gamla hederliga skolan – även om ditt party av demoner och oknytt, härligt nog höjs av möjligheten att föra samman två typer av demoner till en ny – och därigenom ge dig möjligheten att verkligen flexa dina organisationsmuskler. Inte för att de får själva striderna att höja sig över genrens numera cementerade grund; gå från karaktär till karaktär och gör dina drag, och sedan se vad resultatet blir – och vad framförallt motståndaren gör. Det får en ’air’ av schack, även om det inte blir alls lika djupt, men det kommer definitivt tillfredsställa ’fans’ av spelserien och genren. För mig blir det dock oerhört torftigt i längden, då bossar i regel inte är särskilt dynamiska, utan snarare blir HP mot HP. Har du bara ökat din attackstyrka och ’level’ i allmänhet kan du ta dig an bossarna relativt enkelt – men för att göra det behöver du ta dig an mängder av fiender… om och om och om igen…. Och oj, vad detta i början är segt.
Tack och lov för spelet, blir detta, precis som ’monster-mosandet’ i spel som Diablo eller rentav Far Cry, ett moment som växer på en. Vad som initialt handlar om att gå igenom samma process; vilka formler/attacker är bäst? Ska jag kanske fly, eller kan jag bara av ren råstyrka slita motståndaren i bitar, gör att det faktiskt växer på mig. När du senare gräver djupare i skapandet av partymedlemmar, ökar detta ganska rejält, och får tidigare HP-baserade strider, att bli mer roliga, då du kan göra processen kort via snygga kombinationer av attacker/formler från de olika medlemmarna i partyn. Visst det är inte en enorm utveckling, men ändå en som får spelets ofantliga mängd speltimmar att flyga fram snabbare… även om det till viss del är på grund av dess pausande för turbaserade strider.
Apropå pausande… måste vi prata om sparpunkter. Även om områdena du traskar runt i tydligt går uppåt i svårighetsskala, är det tydligt att spelet egentligen inte lämpar sig för utforskande på samma sätt som andra spel. Visst kan du, men då du inte har någon större koll på fienders styrka, kan du lätt hamna i en sits där du snabbt dör, utan att ha någon som helst möjlighet att fatta läget. Tack och lov kan man fly från mindre fiender, men bossar eller liknande – tar ibland bort möjligheten att fly, och då är det tyvärr bara att vänta in sin död känns det som. I alla fall om du springer för långt fram i världen utan att ’grinda’ upp din styrka och nivå.
Vilket för oss till sparpunkterna, som här är på en fixerad plats på varje område. Ingen auto-save eller snabbsparning finns – vilket i sig är helt okej – men det känns bara inte genomtänkt sett till uppbyggnad av dessa snabbsparningsplatser (och portaler, vilket de även agerar som), då jag fann mig själv reserverad för att utforska och hitta för mycket på kartan, för risk att hamna i en strid jag inte kan ta mig ur, eller där fiender var otroligt mycket starkare än mig. Det känns helt enkelt stelt, och väldigt konservativt, som om spelet lockar med goda sparpunkter – när det egentligen känns ålderdomligt i sin design.
JRPG genrens okrönte konung?
Jag vet att jag är hård – men jag gör det av kärlek. JRPG:s är en genre som hängt med länge, och jag förstår mycket väl att rubba på redan satta regler för hur ett spel ur denna genre ska se ut, kan vara är svårt. Men att då SMT V faktiskt vågar på lite nya saker (i alla fall för mig) och att det bjuder på en välskriven om än högtravande berättelse gör att du som genreälskare antingen bör köpa det, eller redan gjort det. För sanningen är, precis som med vilken spelserie som helst, bör de redan etablerade ’fansen’ självklart spela detta. Ni kommer få ett skönt spel, med en enastående stil, där klassiskt japanskt rollspel får en mild twist (i och med demonfusionerna) – allt inramat av ett paket, där speltimmar flyger iväg. Ja är ni en av de som minsann ska ha hundra timmar speltid, för att ett köp ska vara värt det, då kan detta vara nåt för er.
För alla andra däremot blir det mycket svårare. Det är på vissa sätt (utan något bättre ord) ’cringe’-artat, och din huvudkaraktär förblir tråkig genom spelet – för att inte tala om en ’grind’-fest utan dess like. Gillar ni turbaserade strider kan det nog locka, men ett spel ska givetvis locka med sin helhet än vissa av delarna – och här tappar SMT V mig tyvärr. För alla som redan älskar serien är det givetvis ett säkert köp, men för alla andra… ja, jag vet bara inte… då blir det snarare svårt att rekommendera det alls.
Detta spel finns enbart (i nuläget) på Nintendo Switch.
Shin Megami Tensei V. Lägsta pris 529 kronor enligt Prisjakt.nu 2021-11-24.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av ATLUS.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.