Fate/Samurai Remnant

TYPE-MOONs Fate-serie är en serie som förekommer i flera former, i allt från manga och anime till tv-spel. Nu har ett nytt spel i serien kommit nämligen, hack’n’slash-RPG:t Fate/Samurai Remnant. Dags att rädda Edo från ondska.

Månens ritual kallar

I Fate/Samurai Remnant får vi följa Iori Miyamoto, en ung samuraj som plötsligt blir attackerad av en mystisk figur som kallar sig “Rider”. Innan det hinner gå riktigt illa räddas Iori av “Saber”, en så kallad “tjänare” från en annan tid. Iori och Saber allierar med varandra och Iori blir Sabers mästare. De blir indragna i “The Waxing Moon Ritual”, en kamp mellan tjänare och mästare i staden Edo, där den starkaste kan få kraften av “The Waxing Moon”, en artefakt som kan uppfylla alla önskningar. Berättelsen är relativt lätt att hänga med i för vem som helst, oavsett om du är insatt i serien eller ej. Det finns “easter eggs” och en del återkommande karaktärer, men överlag är spelet fristående från övrig Fate-media, vilket jag uppskattar. Jag tyckte om spelets berättelse. Trots spelets tydliga mål att få tag på “The Waxing Moon” kände jag aldrig att berättelsen var förutsägbar i vart den skulle ta vägen, vilket ledde till en del intressanta avslöjanden som jag inte såg komma.

En annan aspekt jag uppskattar med berättelsen är hur den tar historiska karaktärer, som bland annat Miyamoto Musashi och Jeanne d´ Arc, och sätter sin egen twist på dem. Alla tjänare är nämligen verkliga personer från historien, fast med en egen twist. Bland annat är Miyamoto Musashi en kvinna i denna värld. Även Saber, som är Ioris tjänare, är en historisk person, men på grund av spoilers kommer jag inte gå in på exakt vem.

Om jag ska säga något lite mer negativt om berättandet är det att dialoger kan bli lite väl långa ibland, särskilt i början av spelet. Det känns som att de är långa bara för att fylla ut tiden utan att tillföra något. Som tur är bättrar sig spelet rätt rejält med detta senare.

Ett djup i stridskonsten

Spelet är en blandning av Musou och storydrivet rollspel. För den som inte vet vad Musou är så är det när du möter horder av fiender samtidigt i actionfyllda strider. Exempel på liknande spel är Dynasty Warriors-spelen. Något jag uppskattar i detta spel är att det inte blir lika mycket “buttonmashing” som i andra spel i genren. Iori har olika hållningar han kan byta mellan med sitt svärd. I början har du vattenhållning och jordhållning. Vattenhållning gör dig snabb och är fokuserad på att vara offensiv medan jordhållning gör dig långsammare, men ger dig en sköld som gör att du tar mindre skada. Jag tänker inte spoila exakt vad alla hållningar gör, eftersom de är bundna till storyn, men alla är unika och gör att spelmekaniken känns fräsch under de 20-30 timmar spelets story utspelar sig under.

En annan aspekt av striderna är hur du kan använda dig av tjänare. I början av spelet har du bara tillgång till Saber, men när du kommer en bit in får du fler som assisterar dig i strid. Tjänare har specialförmågor du kan använda dig av. Dessa förmågor “stunnar” fienden och bryter ner deras sköld så att du kan göra mer skada på dem. När en tjänares mätare är full kan du ta kontrollen över dem under en kort tid. Denna tid är dock begränsad, förmodligen för det bästa eftersom tjänarna är mycket starkare än Iori. Tro dock inte att detta spel är en barnlek som många andra Musou. Om du inte använder dina tekniker rätt kan det gå illa till även på de lägre svårighetsgraderna. Fienderna, speciellt mot slutet av spelet, slår hårt så det gäller att vara försiktig. Jag gillar hur spelets utmaning byggs på under spelets gång. I början är det lätt och “mashigt”, men ju mer tekniker du får desto tuffare motstånd kommer.

När du inte slåss mot fiender utforskar du Edos olika distrikt. Här kan du köpa på dig mat som helar dig, klappa katter och göra uppdrag, både sådana som för storyn framåt (Lunar Chronicle) och sidouppdrag (Disgressions). En Disgression går oftast ut på att ge en viktig sidokaraktär mer rum för karaktärsutveckling. Dessa är dessutom oftast röstskådespelade. Om jag ska säga något negativt om utforskandet är det att områdena oftast inte är särskilt varierade grafiskt. Det är logiskt med tanke på att de alla är distrikt i Edo, men jag skulle ändå vilja se lite mer variation än den vi får.

Ett strategiskt bräde uppenbarar sig 

För att ta sig till städer krävs det ibland att du kopplar dig till andevärlden för att driva bort monster som är i vägen. Detta gör du via din kompanjon som är en talande bok vid namn “Crimson Codex”. När du är kopplad till “The Leyline” som det kallas blir det lite som ett strategispel där du rör dig runt på ett rutnät. Dessa blir allt mer komplicerade ju längre in i spelet du kommer, men den grundläggande premissen är att du ska skydda Asakusa (Ioris hemdistrikt) samtidigt som du ska ta Iori till en viss punkt på kartan. På vägen dit kan du gå över så kallade “fonts”, som bland annat kan låsa upp nya vägar. Om du går till samma ruta som en fiende initierar du en strid, men om du ringar in fienden med din egen färg (dina rutor är blåa och fiendens röda) försvinner fienden automatiskt. Detta är en bra taktik att använda när det kommer flera fiender i närheten av varandra. Jag gillar Leyline-biten, eftersom det bryter upp spelloopen och ger lite variation. Det är inte så värst komplicerat, vilket gör att det heller inte känns som något jobbigt.

Leyline-dags!

Ett japanskt hantverk

Grafiskt är spelet lite vad du kan förvänta dig av ett spel med anime-grafik. Det påminner lite om en blandning av Demon Slayer, när det kommer till animationer, och Rurouni Kenshin när det kommer till karaktärsdesign. Miljöerna kommer jag till i ett senare segment, men överlag är spelet ögongodis för anime-fantaster.

Musiken gör ett riktigt bra jobb att förmedla den historiska känslan med gamla japanska instrument. När du utforskar används dessa instrument på ett lugnt och fridfullt sätt och när du strider används de på ett mer intensivt sätt. En av stridslåtarna har fastnat lite i mitt huvud, vilket i min mening i alla fall är ett plus.

Alla behandlas inte lika…

Nu har vi kommit till elefanten i rummet, nämligen Nintendo Switch-versionen, vilket är den version vi fått till oss. Tyvärr flyter spelet inte på bra alls, med ojämn bilduppdatering och suddiga texturer. Värst är förvånandevis i utforskandet, där frame rate ibland kan göra en illamående, men även i striderna, särskilt i spelets senare delar. Det är här jag tänkte ta upp lite om miljöerna. Om tycker mina skärmdumpar ser gryniga ut är det på grund av att det är Switch-versionen som används. Jag är säker på att de är mer detaljrika på andra plattformar, men på Switchen ser det ut som om det skulle platsa på Nintendo 64.  Om du sitter på en annan plattform rekommenderar jag verkligen inte att skaffa det till Switch.

Sammanfattningsvis är Fate/Samurai Remnant ett mycket gediget action-rollspel. Det är kanske inte för alla, men för fans av JRPG, anime eller action-RPG kan jag varmt rekommendera det!