Snusmumriken: Mumindalens melodi

Huruvida hur så känns det inte som att någon människa undgått karaktären Mumin och dennes vänner. Inte i Norden i alla fall.

Personligen var det genom animen som gick på TV när jag var barn som introducerade mig för Tove Janssons verk. Janson var en mästare på att lyfta fram komplexa och ofta filosofiska frågor på ett sätt så alla människor, barn som vuxna åtminstone kunde förstå tanken hon ville få fram. Dessa kretsade ofta kring orättvisor, klass, natur, eller olika perspektiv på saker och ting; utan att det någonsin kändes krystat. Det kändes kort och gott aldrig som att hon forcerade ner en moralkaka i halsen på sin publik. Kanske är det delvis därför karaktärerna än idag är så populära, för både barn och vuxna.

Utöver animen så fick min bror ett tidigt Mumin-spel till PC, Jakten på Trollkarlens Rubin, som vi båda spelade vår beskärda del av under barndomen. Av vad jag minns så liknade det många andra barnspel på PC från den tiden. Många minispel och pyssel att ta del av, men det hade även ett narrativ. Det var inte bara en digital leksakslåda, utan det gick faktiskt att klara av. Därför finner jag det lite lustigt att av vad jag vet, och trots flertalet spel baserade på karaktärerna, så är det först nu vi fått ett som är mer eller mindre “ordentligt” gjort. Med det menar jag inte att de tidiga spelen föll pladask, men de saknade ett djup som kunde tilltala lika många människor som källmaterialet gjorde. Så hur gör man något som kan göra just det, utan att bli antingen för lätt eller svårt? Är Snusmumriken: Mumindalens melodi svaret? Låt oss se efter.

Titeln kan få vissa att lyfta på ögonbrynet: “Snusmumriken? Spelar vi som Snusmumriken, inte Mumintrollet?” Mycket riktigt, och det är inte så lustigt som det först kan tyckas. Av alla karaktärer Jansson skapade är Snusmumriken antagligen den mest lämpliga att axla i ett interaktivt medium. Han är en tystlåten människa som lämnar Mumindalen varje vinter, när Mumintrollen ändå “går i ide”. Han berättar sällan ingående vad han gjort under tiden när någon frågar, vilket endast ökar mystiken. Just därför tror jag att han är den lämpligaste karaktären att låta en publik projicera sig på och kunna relatera till. Medan han definitivt inte är en främling till dalen och dess invånare, så är han – precis som vi – en gäst som kanske inte har koll på allt som pågår. Vem passar bättre att utforska dalen efter vad som snart visar sig ha varit en händelserik vinter?

Öppningen agerar som både en introduktion till Mumins värld och en förtjusande liten guide som kommer hjälpa obekanta spelare att enkelt ta till sig de kontroller som styr Snusmumriken. Detta sker på ett så lugnt och fint sätt att ingenting känns påträngande, överväldigande eller trist. Tydliga exempel på situationer där olika delar av kontrollen måste användas, och enkla pussel som endast kräver lite logiskt tänk för att överkommas, dyker upp i ett fantastiskt fint flöde. Detta oavsett om du föredrar att spela med mus och tangentbord, eller en handkontroll. Att hålla det hela så enkelt som möjligt är något jag beundrar helhjärtat. Det är så lätt att vilja göra saker lite djupare eller avancerat, så återhållsamheten är otroligt uppfriskande. Med fortsatt tydliga knapp-prompts är det svårt att glömma bort vilken knapp som gör vad. Enda grejen jag först uppfattade som lite förvirrande är hur nästan lömskt enkelt det är att plocka fram karta, ryggsäck, och listan på uppdrag vi har samlat på dig.

Detta endast för att jag är numera så van vid att utvecklare vill packa in så mycket som möjligt att flertalet undermenyer och funktioner för varje knapp är en frustrerande standard idag. Mer ofta än sällan överger jag spel som verkar väldigt lovande just på grund av detta uppblåsta fenomen. Så är inte fallet här. Det märks att mycket omsorg och tanke har lagts på kontrollen och menyer, så att ingen spelare ska känna sig osäker eller bli förvirrad. En enorm applåd för det från mig. Det får mig att känna att vem som helst, oavsett ålder, skulle kunna plocka upp och ta del av detta äventyr utan större problem. Kanske de yngsta barnen kan behöva lite hjälp, men även en ovan föräldrer skulle snart nog enkelt kunna förklara hur det hela spelas. Kanske skulle de själva fastna för den mysiga magin som det hela sprudlar av. Ibland finns det inget bättre än att hitta något kul att dela med sitt barn, som dessutom tilltalar båda parter.

Det hjälper särskilt när det faktiskt inte finns mycket grejer att hålla reda på. Livmätare lyser med sin blotta frånvaro. Ryggsäcken plockas lätt fram vid behov. Detsamma gäller de olika instrument allas vår favorit anti-etablissemangs-karaktär behöver använda som verktyg för vissa pussel. Den enda typen av mätare som egentligen dyker upp är en uthållningsmätare för när Snusmumriken springer; en mätare som kan utökas genom att klara av sidouppdrag som dyker upp lite vartefter. Att navigera genom dalen är lite av en fröjd, för det mesta. Genom att låsa upp genvägar här och där känns aldrig en plats för långt borta, men ibland kan det bli lite segt att ta sig mellan ena änden av kartan till den andra. Endast för att prata med en karaktär eller hämta en grej. Nu sker inte detta tillräckligt ofta för att bli ett problem, men ändå värt att påpeka. Trots det så blir världen aldrig tråkig att utforska eller titta på, mycket tack vare hur väl Janssons illustrationer tolkats och adapterats här. En majoritet av världens karaktärer har getts liv på ett sätt som känns kusligt naturligt, nästan som att sidor ur Janssons böcker bara väntat på att få presenteras på detta viset. Det hela har en gemytlig 2D-stil, som om klippdockor och pittoreskt slarvigt urklippta teckningar placerats på vackert illustrerade vattenfärgsmålningar. Ingenting känns dock platt eller halvhjärtat gjort, utan sprudlar av både ett visuellt och narrativt djup.

Vad som då är lite synd är att medan en stor mängd bekanta karaktärer dyker upp så är det ytterst få som får ta plats. Nu beror det lite på valet av historia som valde att tolkas (vi kommer till det), men lite besviken blev jag ändå när karaktärer som Snorken och Snorkfröken inte blir mer än sidokaraktärer som bara behövde interageras med en handfull gånger. Självklart begriper jag att alla inte kan representeras här, men jag önskar verkligen att några av karaktärerna fått lite mer betydelse, just för att de är så visuellt vackert representerade här. Trots det är jag glad att de dyker upp, för utan vissa av dem vore det bara inte Mumindalen – alls. Även om de endast dyker upp en kort stund.

På tal om narrativ så kan det vara dags att nämna handlingen. Medan en hel del konstnärlig frihet har tagits så har berättelsens kärna hämtats ur boken Farlig midsommar (1954), där Snusmumriken kommer i konflikt med den auktoritära parkvakten. Detta har byggts ut till en större historia för att passa bättre som spel, och det funkar finfint. Parkvakten är en vän av lag och ordning, som med förbudsskyltar, välskötta parker, och väktare har förstört en stor del av den fridfulla naturen som berikar Mumindalen. Som den natur- och frihetsälskare Snusmumriken ändå är så kan han inte acceptera detta – särskilt inte när det visar sig att parkvakten dessutom arresterat självaste Mumintrollet. Med hjälp från övriga i Muminfamiljen, och andra invånare i dalen, ger sig Mumriken ut på uppdrag att återställa den naturliga ordningen, och befria sin bästa vän. Nu vill jag inte avslöja hur historien slutar, men slutet är väldigt tillfredsställande på fler än ett sätt. Där det blir uppenbart att medan vissa karaktärer lär sig någonting så finns det, även bland de vi kanske ser som de godaste av goda, en mer realistisk och kanske lite cynisk sida. Allt blir inte bra alla gånger, allt går inte att förlåta, men vi kan bli bättre – även om det inte alltid innebär att se lika på precis allt.

Medan jag önskar att fler historier hade tolkats, eller att vissa karaktärer hade fått mer att göra, så är allt så omsorgsfullt hanterat och välgjort. När ett av få “klagomål” jag har är att jag vill ha mer så står någonting till väldigt rätt till. Måhända en lite naiv världsbild, men att utföra vad som endast kan klassas som en fredlig revolution mot regelbunden ordning och reda känns väldigt frigivande. Urvägen utökning – låt naturen ha sin plats i världen. Ett fantastiskt ställningstagande ändå.

En sak jag funderade på innan vi hade sett eller hört någonting var just hur låter Mumindalen? Medan jag håller animen nära hjärtat så ligger nog en hel del nostalgi bakom den kärleken, och ärligt talat hade inte dess musik eller ljuddesign klickat helt med något som återskapar Janssons originalverk så här mödosamt. Här är ljuddesignen lågmäld på ett passande vis, med mumlanden från karaktärerna istället för direkta röster, och enkla men mysiga ljudeffekter för världen i sig. Kanske är det dock med musiken som utvecklarna Hyper Games verkligen lyckats fånga både det vackra och melankoliska Mumins värld kan innebära. De lyckades nämligen få det isländska bandet Sigor Rós (och kompositören Oda Tilset) att skapa soundtracket (utöver ett par låtar ur Sigur Rós redan långa karriär) och de gör det med kirurgisk precision. En stor del av inte bara spelets tematik, utan även av Snusmumrikens personlighet, består av just musik. Mumrik reser ofta runt just i jakt på inspiration (som agerar lite som erfarenhetspoäng för Mumriks olika instrument här) nya idéer och melodier, så att få till den biten var av yttersta vikt. Det är med glädje jag skriver att det lyckades med bravur. Så till den grad att jag suttit och nynnat på ett par av de stycken som dyker upp under tiden jag skrivit denna text.

Melodier, precis som namnet ”Mumindalens melodi” antyder till, är dessutom en central del av vad pussel kretsar kring. Som sagt har Mumrik ett par instrument till sitt förfogande, ett munspel, och senare en flöjt och en trumma. Med hjälp av dessa kan Mumrik styra diverse smådjur som befinner sig ute i världen. Ibland för att öppna en genväg, ibland för att lösa pussel rätt och slätt. Det händer att det ibland krävs lite mer ”inspiration” som jag nämnde tidigare. Mer inspiration innebär fler melodier. I praktiken innebär inte detta något avancerat såsom ett ”skill tree” eller onödiga uppgraderingar, utan bara att vissa pussel som kräver ”högre” inspiration nu kan lösas, så länge rätt instrument används. Att använda dem kokar inte heller ner till någon knapptrycksdans, utan bara att hålla in en knapp tills en liten mätare visar att melodin är färdigspelad. I sann Mumrik-anda samlas inspiration enklast ihop genom att lösa pussel, och vandra genom naturen. Gärna genom buskar och högt gräs, efter vilket en liten not poppar upp och höjer inspirationsnivån. Mer rättframt än så blir det inte.

Att utforska Mumindalen i vad jag vill kalla en mer interaktiv än vanligt “walking simulator” (en genre jag älskar, trots dess nedsättande namn), med lättsamt plattformande och lagom svåra pussel, är något jag inte visste jag saknade i mitt liv. Det finns ett element till som jag vanligtvis inte brukar vara förtjust i, men som av någon anledning klickade för mig här – stealth; alltså att smyga omkring utan att bli upptäckt. Detta är något som måste göras för att återställa naturen till sitt tidigare vilda och fria tillstånd. Skådeplatsen är alltid parkvaktens älskade parker, där det helt enkelt gäller att undvika att bli sedd av väktare och slita upp skyltar, efter vilket naturen växer tillbaka på sitt vilda sätt igen. Dessa smygsektioner eskalerar i svårighet mer än någonting annat, men fortfarande på ett lagom vis som alltid får det att kännas överkomligt, utan alldeles för många omstarter. Utan dessa segment hade nog den spelmekaniska variationen känts lite väl fattig, så jag är glad att det finns här. Särskilt när det fått någon som mig att till och med gilla inslaget av stealth som jag annars brukar sucka åt hårt.

Att ränna omkring i dalen, slita upp förbudsskyltar, hjälpa invånare, och spela musik för att föra tillbaka djur och natur till sina rätta platser är så avslappnande, och ett härligt litet långfinger mot aktoritet i sann Jansson-anda. Framgång och framsteg, utan destruktiva tendenser. Något vi sällan ser i spel.

Om ni är nyfikna på Snusmumriken: Mumindalens melodi så kan jag inte rekommendera det varmt nog. Detta är något jag personligen tror tilltalar alla typer av människor; från vana “gamers” som är ute efter något lättsamt, till föräldrar i jakt på något som de kan spela tillsammans med sina barn (spelet kommer dessutom med flera olika språkval och tillgänglighetsalternativ). Det hela är en genuint vacker upplevelse – visuellt, berättarmässigt, och audiellt – som kommer att stanna kvar hos mig en lång tid. Jag hoppas verkligen att fler av Janssons historier får samma aktsamma behandling i framtiden, för sånt här får mig att förälska mig i spelmediet igen. Nu får ni ursäkta mig – det är dags att köpa hem ett par Muminböcker, för jag saknar redan världen.