Summertime Madness

av Sixten Ekstrand

Summertime Madness är ett first person-pusselspel där en galen konstnär måste utforska världen i sin egen tavla för att kunna ta sig tillbaka till verkligheten. En väldigt intressant idé som kombineras med en unik och fin artstyle och ett riktigt lugnt soundtrack. Det ser väldigt bra ut på papper, men är det verkligen det i praktiken?


Huvudstaden i Tjeckien, Prag, blir bombad under sommaren 1945. För att komma bort från hemskheterna och fly verkligheten har en onämnd konstnär helt och hållet låst in sig på sin vind där han oavbrutet målar nya tavlor av vackra landskap, i kontrast med den fallande staden som brinner utanför hans väggar. En mystisk man dyker upp i konstnärens rum och erbjuder honom ett val. Han får möjligheten att gå in i en av sina egna tavlor och uppleva den miljön han själv har skapat, men det finns en hake. Han måste ta sig ut inom sex timmar, eller för evigt vara fast i sin fantasivärld. Konstnären tvekar i några sekunder innan han skakar mannens hand, och transporteras till en mystisk värld.

Det finns väldigt lite story i Summertime Madness, och den utvecklas inte alls under spelets gång. Så fort man får kontroll över konstnären sätts storyn på paus. Storyn är verkligen bara en cutscene i början och en i slutet. Det är inte nödvändigtvis något negativt, dock. I ett pusselspel måste man inte ha mer story än så. Trots det är storyn ändå rätt så intressant. Det är en väldigt unik idé som jag aldrig sett något annat spel använda sig av, och den får spelaren att tänka lite. Var det verkligen en magisk person som helt plötsligt dök upp i konstnärens lägenhet eller var det krigets alla eländen som fick honom att bli galen?

I spelet utforskar man ett flertal surrealistiska världar där man behöver lösa pussel för att kunna fortsätta framåt. Till en början är dessa pussel väldigt intuitiva. Man befinner sig på en ö där det enda som finns är en båt som flyter bredvid. Då är det ju bara naturligt att gå dit. Men på vägen blir du kanske stoppad av en dörr du måste öppna. Det är alltså väldigt tydligt vad ens mål är, och man förstår varför man gör det man gör. Men allt eftersom förvandlas spelet till något helt annat.

Wikipedia definierar ett pussel som “ett spel, problem eller leksak som testar en persons påhittighet eller kunskap”. På grund av detta kan jag inte ens kalla majoriteten av det här spelets innehåll för pussel. Alla områden efter det första involverar bara försök och misstag som repeteras tills man råkar göra rätt. Det är som att lösa en rubiks kub där alla sidor har samma färg, men där det ändå bara finns en korrekt lösning. Det är som att leta efter en nål i en höstack, fast det finns 700 nålar och bara en av dem är rätt nål. Det är som att bli inlåst i ett rum med 500 slumpmässiga objekt, där de enda instruktionerna du fått är “Lös det”.

Lös vad? Vad är målet? Hur vet jag om jag gjort rätt? Vad skall jag göra?

Det är de frågorna jag konstant ställde till mig själv när jag mållöst vandrade runt i spelets vackra områden och finkammade varenda liten pixel tills jag av ren slump hittade det jag skulle interagera med. Det här spelet testar inte spelarens problemlösning eller kreativitet på något sätt. Det enda som testas är ens tålamod.

Utöver spelets utmaningar finns det ett annat system i gameplayet som faktiskt knyter an till storyn. Precis som den mystiska mannen förklarade i början så har man bara sex timmar på sig att lämna tavlan, vilket betyder att man också bara har sex timmar på sig att klara spelet. Det finns även ett hjälpsystem där du kan välja att ta bort 15 minuter från din tid för att få ett tips för den utmaningen du är på.

Precis som väldigt mycket i det här spelet är det en intressant idé, men tyvärr så utförs den inte på ett superbra sätt. En av de få sakerna som faktiskt är bra med spelet är hur det ser ut, och alla de fina olika miljöerna. Men när man konstant har en liten röst i bakhuvudet som säger “Skynda dig! Du har inte tid att stå och kolla på de vackra träden, din tid kommer ta slut!” så blir det ofta så att man struntar i hur miljöerna ser ut och bara skyndar sig för att lösa det problemet man är på.

Spelet tar inte heller nära sex timmar att klara av, det tar mellan två — tre. Hade man vetat det i början så hade man ju faktiskt kunnat ta sin tid och tittat på allt det fina som finns, men det vet man bara i efterhand. Att spelaren får så mycket extra tid på sig resulterar också i att det praktiskt taget inte finns någon nackdel med att använda sig av hjälpsystemet på varenda “pussel”. Jag tror att tidsbegränsningen hade kunnat vara mycket mer effektfull om man fick mindre tid på sig, kanske fyra eller till och med tre timmar. Det finns ett svårare spelläge där man faktiskt bara får tre timmar på sig, men jag tror inte att så många skulle välja det på sin första genomspelning av spelet, och på grund av alla brister som spelet har tror jag också att det är få som skulle vilja göra en andra genomspelning. Trots det är det ju ändå bra att alternativet finns där.

Utan tvekan är det absolut bästa med spelet hur det ser ut och hur det låter. Det är inte jättemycket ljud i Summertime Madness, det mesta man hör är sina egna fotsteg och bakgrundsmusiken, men den musiken är väldigt lugn och hjälper verkligen att fylla spelarens tid med någon form av underhållning. Men det är med utseendet som spelet briljerar.

Spelet har en väldigt fin art style som får spelet att se ut som att det är målat på en tavelduk. Man kan se linjerna som penseln tagit på alla olika objekten, och det bidrar verkligen till känslan av att man faktiskt befinner sig i en tavla. Om man av någon konstig anledning inte skulle gilla denna effekten går det även att justera den i inställningarna för att göra den mer eller mindre tydlig.

Dock var det ett väldigt stort problem med spelets render distance på många ställen. Det är ofta man går omkring och letar efter saker, så det är väldigt jobbigt när många av de sakerna man måste se helt enkelt inte finns förrän man kommer tillräckligt nära, särskilt när det kan ta upp till 4 eller 5 minuter att gå mellan olika ställen.

Självklart måste ju ett spel som handlar om konst låta spelaren få skapa sin egna konst.

Summertime Madness är det sämsta pusselspelet jag någonsin spelat. En konstant tickande klocka som bidrar till stress i kombination med att nästan alla pussel bara går att lösa genom att gissa sig fram tills man råkar göra rätt skapar endast frustration. Spelet är fullt med så många intressanta och unika idéer, men nästan inga av dem är implementerade på ett bra sätt. Jag kan förstå att det finns folk som uppskattar det här spelet mer än vad jag gör, särskilt om man har väldigt mycket tålamod och bara spelar spelet för att få se de fina världarna. Men när spelet kräver att man skall kunna läsa noter för att klara det kan jag inte med gott samvete rekommendera det.

Få spel har gjort mig så frustrerad som jag blev av det här. Trots detta så ser jag ändå faktiskt fram emot vad utvecklaren DP Games kommer att erbjuda i framtiden. Det är tydligt att de har många bra idéer och hög ambition, och jag tror att med lite mer erfarenhet i branschen så kan de göra riktigt bra saker.


Specifikation

Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.
Spelet finns även till Xbox Series X | S, Playstation 4 | 5 och PC.

Summertime Madness. Lägsta pris ca 78 kronor enligt Steam 2022-01-28.

Recensionsex tillhandahållet av Sometimes You.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar