Strayed Lights

Från spelskaparna Embers kommer ett debutspel som är makalöst vackert och har stor potential. Men utnyttjas den helt?

I början är du en boll av ljus. Sakta tar du dig upp på fötterna och börjar din resa framåt genom ett landskap fullt av neonfärger och betagande musik. Du möter din reflektion som växer sig större, mer hotfull och tar sig ut mot dig som ett stort skuggmonster. Efter en inledande introduktion till spelets olika mekaniker, besegrar du skuggmonstret, bara för att upptäcka att den separeras i olika delar och flyr in i andra världar. Din uppgift nu är att färdas igenom dessa världar för att en gång för alla besegra, eller “lugna” kanske är ett bättre ord, dessa varelser.

Strayed Lights är stöpt i samma form som Journey och flower. Det finns ingen dialog utan spelet förlitar sig helt och hållet på atmosfär. Den fantastiska grafiken kompletteras med ett ljudspår som är magiskt och sagolikt. Det är svårt att inte hänföras av spelet från första sekunden du tar kontroll över din ljusvarelse.

Det är ett väldigt linjärt spel. Du utgår från en central värld och kan därifrån ta dig till andra världar, där du letar upp och besegrar ett annat ljusväsen, som på något sätt har blivit korrumperat. Efter detta går du tillbaka till den första världen, för att ta dig vidare till nästa boss-fight. Det enda som drar iväg den linjära spelstilen är din jakt på små minnesklot, som uppgraderar din egen energinivå när du har hittat tillräckligt många. Detta låser också upp minnessekvenser som ger dig en liten inblick om hur världen såg ut innan.

När du besegrar små monster på din väg till den stora bossen, samlar du på dig en annan typ av klot. Med dessa kan du uppgradera dina passiva egenskaper, såsom hälsa och attacker. De stora bossarna droppar en annan typ av energiklot som du låser upp olika typer av attacker för att sedan stärka dem.

Striderna är baserade på ett blocksystem i grunden. När du möter en fiende kan denna attackera dig i tre olika färger; blått, rött eller lila. Din uppgift är att matcha din block med färgen på attacken. Lyckas du med detta fyller du fiendens energimätare och får dessutom tillbaka lite hälsa. Om du misslyckas med att matcha färgen, är det bara attacken som blockeras. Du kan sedan göra motattacker, men dessa gör inte lika mycket skada som en block gör.

Slutsatsen av Strayed Lights är att det är ett underbart litet spel. Det är öppet för tolkning om hur världen var innan, men bristen på fiender gör det ganska enformigt, trots att det bara tar runt fem timmar att spela igenom. Det märks väldigt tydligt att Embers har lagt ner mycket tid och energi på de stora bossfighterna, då dessa är spelets stora behållning enligt mig. Här finns det mer variation och svårighetsgraden ökar betydligt under dessa sekvenser.

Styrningen är väldigt enkel och den svarar bra på hur jag rör mig. Det är lite svårt att hinna med timingen i att blockera, men efter att ha sett min 12-åriga son klara det med bravur, inser jag att jag är nog lite gammal för att lyckas med perfekta blockeringar och reflexparader.

Om du är ute efter ett spel som är lika delar meditativt och stressigt, är Strayed Lights spelet du behöver ha i din samling.