BIOMORPH

Rymdinvasionen är ett faktum. Världen sprängs till smulor och en massa märkliga varelser hotar de stackars individer som har lyckats överleva. Till råga på allt verkar vi även ha tappat minnet! Tillvaron är minst sagt besvärlig med andra ord. Dags att spöa skiten ur fiender och försöka göra någonting åt det!

Vi tar på oss rollen som Harlo. Hen vaknar upp i ett slags forskningscenter, utan något minne varför hen är där överhuvudtaget. Hen kommer inte heller ihåg vad för typ av varelse vi är, eller vad för krafter vi besitter. Med hjälp av sina talande boxhandskar lyckas hen komma ihåg att en kamrat är fångad på samma plats. Tyvärr kommer ett bländande ljus när räddningsactionen ska slutföras och vi kastas ut från byggnaden. Efter att ha räddats av en fiskargubbe från en närliggande by, får vi reda på att ett gäng individer håller på att forska kring hur de ska ta sig in i just den byggnaden som vi kastades ut från. För att ta oss tillbaka måste vi således hjälpa dessa individer med allehanda uppdrag, för att rädda vår vän och få reda på vem eller vad vi är en gång för alla!

Tack vare minnesbilder som dyker upp när vi når milstolpar i historien, vilket oftast sker efter att vi besegrat bossar, får vi som tur är lite mer bakgrund till karaktären och världen vi befinner oss i. Det har nyligen skett en invasion från yttre rymden, där stora delar av civilisationen på planeten Ilios (platsen vi befinner oss på) har blivit söndersprängd. I hopp om att lära sig mer av de invaderande varelserna, tar sig Harlo och hens kamrat in i den tidigare nämnda byggnaden. Tyvärr gick uppenbarligen inte planen i lås. Ju längre in i spelet vi kommer, desto mer av bakgrunden avslöjas.

Biomorph är ett spel av klassiskt Metroidvania-slag, med tvådimensionell grafik och sidscrollande rörelser. Det vill säga att vi springer från höger till vänster samt upp och ner, i en värld som är uppbyggd lite som ett labyrintiskt rutnät. Via pausmenyn kan vi titta på en karta där vi ser alla rum eller områden som vi har varit i, samt markörer för objekt och dylikt som är av intresse för oss. Exempelvis sparpunkter eller vart vi behöver gå för att slutföra ett uppdrag. Detta är absolut inget nytt eftersom att den här strukturen förekommer i mer eller mindre samtliga Metroidvanias. Det kommer innebära att du behöver återvända till områden du redan varit i. Som sagt förekommer detta i genren hela tiden och jag har egentligen inget emot så kallad backtracking. Jag spelar ofantligt mycket äventyrsspel vanligtvis där detta är en stor del även där. Problemet jag har ibland annat det här spelet, är att jag tycker att tenderar bli lite väl rörigt och det kan vara svårt att tyda kartan, vilket gör att jag kommer på mig själv med att ränna omkring i blindo i hopp om att komma till rätt plats.

Som en liten hjälp på traven kring detta finns som tur är i form av en typ av stationer som kallas för S.A.F.E. Här kan vi spara spelet och uppgradera vår karaktärs utrustning och hjälpmedel. Det är även vid dessa vi vaknar upp igen om vi skulle dö. Vi kan även uppgradera stationen till en S.A.F.E.T, förutom att vi kan göra exakt samma saker som i den icke uppgraderade varianten kan vi här använda oss av en teleporteringspunkt. Detta är otroligt skönt då vi med ett enkelt knapptryck bara kan teleporteras direkt till ett annat område. För att kunna använda funktionen måste även stationen vi hoppar till vara en uppgraderad.

För att kunna uppgradera stationerna behöver du en slags verktygslåda, som du kan köpa av en mekaniker i staden vars invånare du hjälper för att komma in i forskningsbyggnaden. För att kunna köpa verktygslådan och andra saker måste du använda dig av spelets valuta vid namn chips och du får tag i dessa pengar när du utplånar fiender, eller slutför uppdrag.

Även om Harlo inte har särskilt bra koll på vem hen är eller vart hen härstammar från, visar det sig att hen besitter fascinerande förmågor. Dels har vi de talande boxhandskarna som används för att slå fiender med. Under tidens gång kommer vi kunna utveckla förmågan att slå hårdare och även förmågan att kunna skjuta projektiler. Detta är helt klart intressant då det öppnar upp en rollspelsaspekt, där du kan skräddarsy Harlo för att passa din spelstil lite bättre.

Under tidens gång kommer vi även att låsa upp fler förmågor som kommer hjälpa oss på vägen och som måste användas för att kunna ta sig vidare. Allt från att kunna hoppa upp längs med väggar till att kunna resa genom strömkablar. I vissa områden kommer vi behöva använda oss av alla förmågor för att ta oss vidare. Jag gillar tanken på detta, eftersom att det är ett smart sätt att smyga in lite pussellösande. Tyvärr tenderar det även här att bli aningen rörigt. Framförallt förmågan att fara genom strömkablar blir irriterande, då du måste använda dig av samma spak eller knapp som du styr karaktären med, vilket gör det lite väl oprecist och irriterande.

En annan förmåga vi besitter är även det som spelet har pushat för när det kommer till att sälja in spelet. Harlo kan nämligen stjäla DNA från de varelser som vi dödar. Efter att ha gjort detta kan Harlo förvandla sig till just den varelsen och använda sig av dennes förmågor. Detta är ytterligare någonting som är viktigt att använda sig av under spelets gång. Undantaget till detta är några blåa varelser som ser ut som levande vätska. Variationer av dessa fiender kan vi inte ta DNA från. Eftersom att det är bara specefika varelser som kan ta sig genom vissa områden. En kan sväva över taggiga partier, en annan kan teleportera sig på specifika punkter och så vidare. Den största anledningen till att jag gillar detta är att det får spelet att sticka ut i sin genre lite mer, vilket stärker underhållningen en hel del.

Förutom att vi jagar efter ett sätt för att kunna hjälpa vår kamrat. Behöver vi även hjälpa invånarna i staden att återbygga den igen. När vi ränner genom de olika områdena kommer vi stöta på olika karaktärer som behöver hjälp från oss. Detta betyder oftast att vi ska ta oss till ett outforskat område för att hitta ett specifikt objekt. Efter att vi gjort detta kommer karaktärerna flytta in i staden. Vi kan sedan återvända dit för att hjälpa dem att få byggnaden som de kan driva sin verksamhet i byggd. För att göra detta behöver vi en ritning som vi kan lämna in i stadens byggkontor. Oftast har karaktärerna vi hjälpt redan detta i sin ägo, men ibland kan vi behöva bege oss ut i världen i hopp om att hitta dem. Vi kan ibland även snubbla över dessa ritningar när vi ränner omkring ute i världen.

Det jag är mest förtjust av i spelet är stämningen. Det är helt klart mörkt och dystert. Vi befinner oss i en värld som är i ruiner, så det skulle vara konstigt om det inte var dystert. Vad spelet gör bra dock är att de har ett galleri av knäppa och humoristiska karaktärer. Detta ackompanjeras av en dialog som bjuder både på galghumor och mer klassisk komedi. Detta skapar en väldigt trevlig nyans och jag tycker att det känns uppfriskande att se ett spel som vågar ha ett mörkt tema, men som ändå vågar blanda in humor för att det inte ska bli helt nattsvart.

Strider är en stor del av spelet och på det stora hela tycker jag att de är välgjorda. De är utmanande, men de är inte så brutala att du sitter och sliter ditt hår i frustration vid minsta lilla fiende. Med det sagt gäller det fortfarande att vara uppmärksam och koncentrerad, då fienderna fortfarande slår ganska hårt och din hälsa kan försvinna fort om du inte passar dig. Detta når sin zenit i bosstriderna, där du måste försöka tillämpa alla knep som spelet lärt dig fram tills den punkten. Jag gillar verkligen att bossarna följer en kurva i hur svåra de är. De tidiga, kan du besegra utan problem på första försöket, men under spelets gång kommer de bli alltmer utmanande.

På det stora hela gillar jag dessa strider. Det enda jag inte gillar är de tillfällen när utvecklaren har fått för sig om att förutom bossarna även kasta in vanliga fiender. Om ni känner det behovet, var troligtvis inte bossen intressant nog. Det är ett desperat och slött sätt att försöka höja utmaningen, som bara tyder på dåligt självförtroende i mina ögon. Som tur är förekommer inte detta i alla bosstrider, men det irriterar mig likväl.

Jag gillar hur spelet ser ut. Dels är den handmålad och grafiska stilen är har en lätt Anime-aktig stil, den påminner mig lite om hur Anime TV-serier såg ut på 90-talet, vilket ger lite av en nostalgisk värme i mig. Ljudbilden består förutom alla swoosh ljud från slag och skri från vissa fiender, av orkestral musik. Eller ja den låter orkestral i alla fall. Den får mig att känna mig så där härligt heroisk, men lugnar vid tillfällen ner sig, vid de tillfällen som du rör dig i de säkra områdena. Det bjuds även på en trevlig variation sett till miljöer och fiender, vilket verkligen hjälper till att kunna hålla intresset uppe. Kontrollerna i spelet upplever jag oftast som välsvarvade och det är oftast inte på grund av dem som jag eventuellt misslyckas. Undantaget är som sagt när du ska använda vissa förmågor, men dessa tillfällen är få och förtar inte alltför mycket från kvaliteten i stort.

Biomorph är vid första anblick bara ytterligare ett i den stora mängd spel som finns i genren Metroidvania. Ger du spelet en chans kommer du inse att spelet bjuder på lite element som får det att sticka ut från mängden en aning. De väldigt lätta rollspelselementen är välkomna och förmågan att kunna förvandla sig till andra varelser, bidrar till god underhållning både sett till strider och problemlösning. Visst är det bökigt att använda vissa förmågor och några bosstrider är designade på ett sätt som jag personligen inte gillar. Men på det stora hela tycker jag definitivt att det här är ett av de bättre spelen av den här typen jag spelat på ett tag. Det är riktigt underhållande och det är svårt att inte vilja spela vidare.