Ibland när jag startar ett licensspel märker jag direkt att utvecklarna tvingats följa en färdig mall. Det är en specifik del av en film eller en bok vilket inte är fel men det gör spelupplevelsen ganska förutsägbar. Men här har Alt Shift gjort något annat.
De har tagit en kort sekvens med en enda replik från miniserien från 2003 och byggt ett helt koncept kring den. När cylonerna återvänder efter 40 år och anfaller de tolv kolonierna frågar president Roslin kaptenen på sitt skepp:
”Hur länge tills vi kan hoppa med FTL?”
Svaret blir: ”Two minutes.”
Det är precis där Battlestar Galactica: Scattered Hopes börjar och utspelar sig.
15 sektorer där jag kan välja min väg framåt.
Något lånat
Jag spelar som befälhavare på ett militärt rymdskepp med uppdraget att skydda de sista resterna av mänskligheten. Målet är att överleva 15 sektorer och återförenas med skeppet Galactica.
Det som verkligen slår mig är hur vi startar våra rundor. Precis som de olika kortlekarna i Balatro kan jag välja mellan olika skeppskompositioner i början av varje ny “run”. Varje skeppskomposition har sina helt egna egenheter, styrkor och unika upplåsningsmöjligheter. När jag klarat spelet med en grupp skepp bockar jag av den som på en checklista. När jag har tillräckligt med mål klarade låser jag upp nya skeppskonstellationer. Målen kan variera från att klara spelet utan att förlora något civilt skepp till att klara spelet på max 90 minuter.
Den övergripande progressionen i övrigt påminner mycket om Hades. När min bataljon till slut vinner eller blir nermejad använder jag mina insamlade erfarenhetspoäng för att köpa permanenta uppgraderingar. Kopplingen blir extra tydlig i och med att alla uppgraderingar är namngivna efter de grekiska gudarna. Dessa uppgraderingar hjälper mig oerhört i kommande rundor med allt ifrån extra resurser, till återupplivning och tippa RNG-vågskålen till min favör när det kommer till kvalitén på uppgraderingar i själva rundan. RNG är en förkortning för engelskans Random Number Generator, vilket på svenska betyder slumpgenerator. Det är en algoritm som används inom en rad olika områden för att skapa helt slumpmässiga resultat.
Det tog mig tre totala misslyckanden innan jag äntligen lyckades klara en hel runda. Den segern var en riktig nagelbitare som tog mig nästan tre timmar av intensivt planerande och djupa andetag.
Just nu är fraktionerna lugn, men det ändras snabbt.
Kaos utan konsekvenser
Under spelets fleet management-del får jag tio rundor på mig att fatta livsavgörande beslut. Mina besättningsmedlemmar sköter allt från diplomati till att flyga Vipers, men de behövs också för att lösa kriser och desarmera bomber. Dessa karaktärer är olika varje runda och vilka jag får kan helt och hållet hjälpa eller stjälpa en runda. Det är här RNG visar sig som mest inflytelserikt. Jag får alltid tre stycken besättningsmedlemmar med olika yrkesspecifika specialiteter. Får jag till exempel en rutinerad pilot kan hen ha “perken” att varje vapen gör 10% mer skada och att jag får mer resurser om piloten överlever en strid. Jag kan även få tre stycken besättningsmedlemmar som är helt talanglösa på strid, vilket gör den delen av spelet mycket jobbigare för mig.
Jag har även tre olika fraktioner av folk på skeppen som jag måste hålla nöjda. Det är Workers, Military och Underworld. Här kommer min första riktiga nackdel med spelet. Jag behöver jonglera och hålla dessa grupper med människor nöjda. Blir någon missnöjd kan konsekvenserna vara oerhört kostsamma. Spelet i övrigt låter mig fatta beslut, som till viss del endast är 50/50 och som nästan alltid baseras på “Gör jag grupp A nöjd, då blir grupp B missnöjd”. Jag, som kommendör på detta koloniala “Gunstar” skepp, har dock inget att säga till om förutom att fjäska för folket. Får jag en fraktion missnöjd saboterar de till den grad att jag måste ge extra resurser för att de ska bli nöjda. Jag hade hellre sett att jag kunde bannlysa dem, om de börjar bråka kan de få försöka klara sig själv.
Sen sista biten av resan blandas ett tredje spelmoment in, nämligen jakten på Cylon-infiltratörer. Alla mina besättningsmedlemmar jag rekryterat under resans gång blir misstänkta och ett undersökande går igång. Det är ganska barskrapad mekanik men ändå en som tar så pass stor del av upplevelsen att den bör nämnas. Jag ska intervjua och till slut peka på en av mina undersåtar. Men när en utredningsrunda kostar en av de 10 rundorna jag har på fleet managment gäller det att prioritera. Samla resurser eller utreda sabotage.
Rymdstriderna sker i realtid, men som tur är finns det en taktisk pausknapp utan tidsbegränsning. Den använder jag flitigt och kan planera var mina skepp ska vara och när jag taktiskt behöver retirera eller skicka en atombomb. Olika skepp har olika stilar, vissa svischar runt och gör snabb skada men har svaga sköldar, medan andra är långsamma men välbepansrade. Jag måste hålla ut i 2 minuter för att flottan ska hinna ladda sina FTL-hopp (Faster Than Light). 10 sekunder för länge och hela skärmen är täckt av Cylon-skepp, men hoppar jag för tidigt lämnas mina skvadroner kvar i tomrummet.
Slutmålet är att nå fram till Galactica.
16-bitars kärlek
Presentationen är fantastisk. Musiken innehåller spår av Bear McCreary, skaparen av soundtracket till rebooten av serien från 2003, men som numera är ett tungt namn även i spelvärlden med titlar som God of War: Ragnarök och Ashes of Creation på sitt CV. Hans toner sätter stämningen direkt. Spelet i övrigt är tyst, det finns inga talade dialoger och det enda som bryter av musiken är ljudet av explosioner och strid.
Pixelgrafiken är ren visuell kärlek och seriens alla små egenheter finns med som pyramidspelet i baren och de där fasta telefonerna med sladd… i rymden. Det känns som en genuin hyllning till källmaterialet, inte en billig “cashgrab” där ett girigt företag försöker tjäna pengar på folks kärlek till grundmaterialet. Jag tittar på dig Gollum.
Jag önskar att jag som kommendör hade haft mer att säga till om, mer frihet i beslutsfattande, fått vara en diktator om jag så ville, för då hade spelet verkligen varit en fullpoängare. Det handlar inte bara om strider utan det finns ett djupare fokus på karaktärsdrama och politiskt kaos. Systemen för strid och flottstyrning överlappar varandra och skapar ett tempo där inget hinner bli tråkigt. Som det är nu är detta en lagom lång men god upplevelse för oss som älskar Battlestar Galacticas universum och för min del skapar ett sug efter att se tv-serien igen.
Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070
