God of War: Ragnarök

Fimbulvintern härjar, jordens undergång är bakom knuten och som om det inte vore nog, vill en rad gudar och monster ge oss på nöten! Vad göra? Ge dem på nöten först helt enkelt.

Livet är inte lätt för Kratos och Atreus. Fimbulvintern är ett faktum med allt vad det innebär; kyla och snö. Att denna vinter dessutom är en av faktorerna som utlöser Ragnarök: jordens undergång, underlättar inte direkt. En annan jobbig faktor är att guden Freja är hämndlysten efter hennes son Balders död och jagar efter våra hjältar så fort hon har chansen. När de sedan tänker att läget inte kan försämras knackar Tor och Oden på dörren för att be främst Atreus att sluta leta efter guden Tyr. Då Kratos inte litar på dessa filurer, resonerar han att om de absolut inte vill att Tyr ska hittas, är det precis DET han och Atreus ska göra. Sagt och gjort. Yxan och svärden hängs på ännu en gång. Det är dags för äventyr!

Mycket är sig likt från förra spelet. Det rör sig fortfarande om ett Action RPG i tredjepersonsvy. Kvar är den öppna världen som är fylld av fiender, sidouppdrag och givetvis loot. Samtliga kistor finns här inklusive nornornas kryptiska kistor, där vi måste lösa ett pussel med runor finns här också. Det som främst är skillnaden, förutom lite nya miljöer och nya typer av fiender, är stridssystemet. Kratos kan inte längre förlita dig enbart på sin råstyrka. Det gäller nu att tillämpa strategier beroende på vilken typ av fiende man möter.

Detta kan röra sig som vilket vapen man ska använda. Vissa fiender är svaga mot frost och då kommer Leviathan yxan fixa biffen. Andra är svaga mot eld och då är det ju en himla tur att Blades of Chaos finns till vårt förfogande. Det gäller även att ta sig i akt och observera fiendernas attacker. Kommer det upp röda ringar är det lika bra att hoppa åt sidan, då det inte går att blockera eller avbryta den. Dyker gula ringar upp gäller det att hålla upp skölden i sista stund för att parera. Slutligen finns det blåa ringar, där man snabbt ska dubbeltrycka på sköldknappen, för att daska till dem med den och avbryta anfallet. Givetvis finns Atreus till vårt förfogande och kan skicka iväg pilar som distraherar fienden i alla fall tillfälligt.

Det nya stridssystemet är välkommet och välbehövligt, då det annars hade känns väldigt mycket som samma spel vi spelade för fyra år sedan. Det många kommer ihåg från det spelet var definitivt den starka berättelsen. I det här spelet har man definitivt lagt krut på berättelsen. Ett tema jag snappat upp är att ifrågasätta sig själv och sin roll i sammanhanget. Spelar det verkligen någon roll vad jag gör? Går det att ändra ödet? I stort sett samtliga karaktärer genomgår vid något tillfälle en rannsakning av sig själva där de även ställer sig frågande till sina motiv. Till och med Kratos bjuds på en karaktärsutveckling.

Jag var nämligen rädd att Kratos bara skulle agera någon slags biroll som bara får handlingen att röra sig framåt en aning och att han bara skulle vara ett verktyg som utnyttjas av andra karaktärer. Jag hävdade nämligen bestämt att Atreus var den verkliga huvudrollen. Efter som att han verkligen är på jakt efter någonting. Han vill ha svar på vem han är och vad hans syfte i livet egentligen är. Detta gjorde att jag uppskattade de partier man faktiskt får spela som Atreus otroligt mycket, då det var i dessa partier gameplay samarbetade väl med historien.

Jag var dock tvungen att revidera denna tanke en aning, då vi plötsligt får ta del av en något mer nyanserad och känslosam Kratos och plötsligt var hans drivkraft mycket tydligare och jag uppskattade hans karaktär mycket mer än i början. Även om jag som sagt reviderade tanken en aning, hävdar jag fortfarande att Atreus är spelets verkliga huvudroll.

Det är sannerligen inte lätt att försöka undvika undergången i detta spel. För fienderna har inte för avsikt att bara lägga sig ner och ge upp när Kratos och Atreus kommer. Det bjuds på otroligt många utmanande strider, där det verkligen gäller att vara alert, för det kan snabbt gå åt fanders. Jag spottar och svär i frustration bitvis, men det är också så tillfredsställande när man har bråkat med samma fiende hur länge som helst och äntligen faller de omkull! Värt att nämna är att det inte bara är de stora fläskiga bossarna som bjuder upp till stenhård dödsdans. Det finns nämligen minibossar och starkare normala fiender som i vissa fall faktiskt är svårare än de riktiga bossarna.

De utmanande striderna är underhållande för det mesta och spelet radar upp avslutningshandlingar där vi ser karaktären slita den jobbiga djävulen i stycken för att öka tillfredsställelsen. Tyvärr tar man i lite väl mycket ibland. Det känns som att utvecklaren har ångest över att inte vara utmanande nog. Vilket gör att när man utför quests känns det som att man är livrädd för dötid, därför kastar man plötsligt in en eller två skitsvåra fiender från ingenstans, för att det tydligen blir tråkigt annars. Ett återkommande scenario är att man har likviderat samtliga fiender i ett quest och allt man ska göra är att återvända till din båt och åka därifrån. PANG! Nu kommer två drakliknande sattyg som du måste ta hand om och de har båda underliga rörelsemönster. Jag vet att det ska vara överraskande och kännas som att mattan rycks undan, men man gör det så många gånger att man till slut synar bluffen och bara blir trött. Har det inte funnits mer fantasi? Nåja om utmanande strider inte är ens kopp te eller om man rentav vill ha ännu svårare strider finns det olika svårighetsgrader. Allt från den lätta Give me story till brutalsvåra God of war finns det någonting för alla. Oavsett vilken svårighetsgrad man väljer kan jag dock säga att man får jobba i striderna.

Striderna fungerar med sin höga ribba av utmaning, eftersom att kontrollschemat är mycket lättmanövrerat. Det är aldrig på grund av kontrollerna som man misslyckas eller dör, utan det handlar snarare om spelarens reaktionsförmåga. Det händer att jag svär till för att karaktärens sköld inte åker upp snabbt nog. Men precis som i verkliga livet är det svårt att göra flera saker samtidigt och man måste faktiskt slutföra en rörelse innan man inleder en annan.

Utseendemässigt finns det ingenting att klaga på. Jag vet att det florerar åsikter om att generationshoppen inte är lika imponerande rent grafiskt längre. God of War: Ragnarök tystar dock dessa åsikter för mig. Vi får ta del av otroligt vackra och detaljrika miljöer, framförallt är ljuset otroligt snyggt designat. Ljudbilden är minst lika klanderfri. Framförallt om man tänker på musiken som ackompanjerar gameplay på ett mycket snyggt sätt. Man hör på ljudet om man är säker eller inte och man blir definitivt medveten om faror börjar närma sig. Sedan har vi miljöljuden där vi hör hur karaktärernas fötter låter på underlaget, eller hur vapnen skallrar mot karaktärernas ryggtavlor. Det gör spelet mycket levande och hjälper definitivt till med inlevelsen.

God of War : Ragnarök är en stark spelupplevelse. Berättandet är välgjort och karaktärerna är genuint välskrivna. Jag vill även slå ett slag för att vi här har ett spel där berättelsen och gameplay är i symbios med varandra. Striderna är väldigt utmanande, men de är också tillfredsställande och vi känner oss som en krigare av episka proportioner under tiden. Jag kan inte göra någonting annat än att rekommendera spelet till alla som har någon form av spelintresse. Det må höjas till skyarna av många, men faktum är att det görs så av en anledning och det är sannerligen välförtjänt.