Total War är en spelserie som har funnits med sedan början av sekelskiftet, då Shogun: Total War släpptes av Creative Assembly. Sedan dess har det släppts inte mindre än 16 stycken som har alla mer eller mindre kopplingar till spelserien. Det senaste i raden är Total War: Pharaoh.
Spelet utspelas inte helt oväntat i Egypten i den sena bronsåldern. Du kan spela som en av åtta olika ledare, alla med olika fördelar och nackdelar. Det tar en liten stund för mig som förstagångs-spelare att komma in i det eftersom alla främjar olika spelstilar. Vill du vara aggressiv ska du välja Ramses. Vill du däremot lägga mer fokus på ekonomi och list, är Tauruset ett bättre alternativ (som dessutom är den enda kvinnliga möjliga farao du kan välja). Det känns spontant att de har lagt lite extra tid på dessa olikheter då varje “klass” är unik och tillför inte bara olika taktiska fördelar, utan dessutom följer de olika personerna en Gud som kan ge en signifikant boost senare under spelet. En annan möjlighet du har är också att du kan byta Gud under spelet, eller välja att tillbe flera. Allting i ett försök att låta dig som spelare skapa en så personlig kampanj och utmaning som möjligt.
Först och främst går spelet ut på att du ska kunna utropa dig till farao eller krigsherre, men vägen dit går genom belägringar, försvar av städer, planering av räder och politiska intriger.
Du bygger ut dina städer som du har ockuperat och anlägger farmer som ska skördas, militära komplex att rekrytera människor till eller heliga skrin som tillber din valda Gud. Det finns så oerhört många möjligheter att bygga ut städer och landet att jag har lite svårt att följa med. Men vackert är det när jag tillslut klickar på saker som jag vet att jag har råd med, bara för att det är exakt det jag har råd med. Frustrationen infinner sig som hos en treåring som inte får bort glasspappret tillräckligt fort och jag inser att Total War: Pharaoh kanske inte direkt vänder sig till någon som aldrig spelat ett Total War-spel tidigare. Trots detta fastnar jag. Trots att jag inte har en aning om vad jag gör, betar jag av spelet en timme i taget och vägrar att ge upp.
En av de sakerna som jag har svårast för är stridssystemet. Du har möjlighet att välja att styra över din armé på helt egen hand. Välja att taktiskt kunna flanka dina motståndare för att göra processen kort. Välja att köra över dina små, fåniga motståndare som den massiva urkraft som du är. Eller så kan du klicka på alternativet att sköta striden helt automatiskt. Och Gud ska veta att jag har försökt att köra manuellt. Det spelar ingen roll ifall jag kom med 1000 män till en strid och mina motståndare hade 300. Min rumpa piskades så röd att självaste Tutankhamon hade varit avundsjuk. Innan striderna får du veta chanserna för vinst. Oavsett hur stor min gröna stapel var, dog jag. Varenda gång jag valde att slåss själv slutade det med reträtt och pinsamma förluster. Att jag inte lärde mig vet jag helt ärligt inte om det beror på spelets oförmåga att hålla mig i handen vid de tillfällena, eller om det helt enkelt är så att jag är lite, lite dum i huvudet.
Men det är inte bara krig som du kan fokusera på som sagt. Du kan ingå i allianser med andra krigsherrar, köpa och sälja saker, lurpassa, lönnmörda och fulspela dig till toppen om det är den vägen du vill ta. Det finns mycket att välja på.
En av de saker som slår mig är hur detaljrikt allting är. Det är tydligt att Creative Assembly har lagt ner mängder av tid i att forska i hur det kunde se ut vid den tiden. Jag skulle inte bli förvånad alls ifall de har en egen utgrävning någonstans utanför Giza. Skämt åsido, Total War: Pharaoh är ett briljant exempel på hur historisk strategi är när den är som mest genomtänkt. Nilens slingrande genom den torra öknen, den utsmyckade kartan och till och med gränssnittet som har stora influenser av gravkammare och Egyptisk design, har en stor inverkan på hur spelet fångar in mig och låter mig hänföras av estetiken.
Kartan är massiv och tar lång tid att gå igenom. Du kan välja att gå med dina trupper dit du ska, med risk att kanske förlora en eller två i öknens hetta, eller så kan du bygga ett skepp och segla upp längs Nilens stränder för att lägga dig i bakhåll för dina ont anande fiender.
Det är svårt för mig att slutsummera spelet dock märker jag när jag skriver detta. Det finns så oerhört mycket saker som pekar på att det är ett fantastiskt spel på alla sätt och vis. Och sen finns det de saker, som till exempel inlärningskurvan, som får mig att vilja gråta ner mitt tangentbord innan jag ens skrivit färdigt texten. Och någonstans här, med sand i sandalerna och en ökenvind i håret, får jag ta mig samman och ge spelet ett betyg som det förtjänar. Jag får försöka se bortom de massiva dynerna och ökenstormarna som försöker ställa sig i vägen för att jag ska nå fram till mitt mål.
Total War: Pharao är ett ruskigt kompetent spel. Det har det mesta. Grafiken är fantastiskt detaljerad. Ljudet är som en mjuk, flygande matta där alla små effekter och stråkar placeras i ett gemensamt sammanhang. Och även om jag inte riktigt förstår vad jag spelar många gånger, måste jag sälla mig till den skaran av människor som hyllar det. Jag tänker dock inte jämföra det med andra spel i serien, eftersom jag inte har spelat något av dem. Så jag stannar vid att säga följande:
Vill du ha ett strategispel som lägger sig ett par hack ovanför Civilization när det gäller… allt, då är detta ett spel för dig. Och vem vet, tillslut sitter du kanske där på tronen som farao och ser hur dina undersåtar hämtar vindruvor och ger dig massage medan du skriker ut krigsorder åt de mindre lyckade i samhället du har skapat.
Eller så blir du en av dem som fortsätter att kriga. Som fortsätter att trycka på knappar du inte vet vad de gör eller vad de kan få för konsekvenser.
Men du kommer att ha för jävla kul på vägen!
Denna recension baseras på PC versionen.
Total War: Pharao. Lägsta pris 659 kronor enligt Prisjakt.nu 2023-10-19
Recensionsex tillhandahållet av SEGA.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.