Esse Proxy

Det är dags att kasta sig in i en dystopisk framtid med ett Cyberpunk tema. Ett ondskefullt företag ska störtas och det är givetvis vår uppgift att göra det. Hur? Genom att ta tag i första bästa vapen och skjuta alla som vi ser, men ta det varligt. I Esse Proxy har ingen fiende skippat träningen vid skjutbanan.

Esse Proxy utspelar sig i en dystopisk framtid där vi tar kontrollen över tre karaktärer. Under spelets gång kommer vi alternera mellan dessa olika individer som alla både har sina styrkor och svagheter. Någon rör sig snabbt och kan göra sig osynlig, en annan är lite långsammare men betydligt mer pricksäker och en tredje är bara stark. Målet är först och främst att hjälpa dessa individer att överleva på banorna och döda samtlig fiender innan de dödar dig. Vilket helt klart är lättare sagt än gjort. Spelet delar några likheter med Hotline Miami. Dels ser vi karaktären och dess omgivningar uppifrån, banorna består av flera olika rum där fiender tenderar att gömma sig och framförallt: Att det gäller att träna upp reflexerna ordentligt, då fienderna öppnar eld mot dig om du så bara har hunnit snuddat med stortån på tröskeln och ett skott är allt som behövs för att sänka både dig och dina fiender.

Nu låter det förmodligen som att man spelar som tre stycken bindgalna personer som skjuter vilt omkring sig så fort andra människor närmar sig. Det är förvisso inte helt fel, men karaktärerna jobbar tillsammans med en mystisk person i rullstol för att hitta och frita en digital entitet som ett elakt företag har i sitt förvar. Låter det knapphändigt? Berättelsen är ärligt talat inte mer komplicerad än så. Problemet är att det finns en risk att den flyger många över huvudet. Den är nämligen berättad på ett väldigt medvetet diffust vis. Handlingen berättas via en dialogtext mellan spelets uppdrag som är allt annat än tydlig. Språket är väldigt poetiskt och tangerar även att vara kryptiskt. På ett sätt gillar jag det här greppet, för det finns en skön ton i dialogtexten som ger spelet en melankolisk stämning. Å andra sidan konstaterar jag vid flera tillfällen att jag egentligen inte riktigt vet varför jag ska döda alla de här människorna och ännu mindre varför de vill döda mig?

Nu fungerar berättelsen helt klart mer som en slags inramning till att ge kontext (om ändå en otydlig sådan) till spelets olika banor och få dem att hänga ihop. Man har lagt huvudfokus på sin spelmekanik. Även om texten som förklarar målet för varje uppdrag ändrar sig, innebär det för det mesta samma sak. Ta dig från ruta ett till utgången och döda alla fiender. Fienderna kommer antingen rusa i vansinnesfart mot dig och försöka hugga dig med ett tillhygge såsom svärd, yxa eller spjut. Eller så är de beväpnade med skjutvapen som kan förvandla dig till en schweizerost. Det gäller verkligen att var på alerten och se till att ha spelets kontroller i ett stadigt muskelminne, för fienden kommer inte visa dig någon nåd. Som sagt rusar några i så hög fart att innan du vet ordet av står de framför dig och ger dig ett dödande hugg. Som om inte det vore nog kommer de skjutvapenbärande fienderna skjuta mot dig så fort du bara har tänkt tanken att gå in i samma rum som dem och de är otroligt pricksäkra.

Som tur är finns det några ess i rockärmen som karaktärerna kan plocka fram. Alla tre kan med ett knapptryck starta ett slow-motion läge för att kunna utföra handlingar fort innan fienden hinner reagera. En karaktär kan göra sig osynlig i cirka 20 sekunder, vilket är effektivt vid särdeles folktäta områden. En annan karaktär kan aktivera ett så kallat Dead-eye tiden saktas ned och man får välja ett eller flera mål som det ska skjutas på samt hur många kulor som ska avfyras. Den sista karaktären har en kraftsköld som kan skydda mot både projektiler och andra tråkigheter i miljön som till exempel eld. Eftersom att det alterneras mellan vilken karaktär man spelar som (ny bana innebär för det mesta ny karaktär) är det bra om man lyckas lära känna alla tre och utnyttjar deras färdigheter ordentligt.

Att bemästra karaktärernas styrkor underlättar helt klart, men spelet är fortfarande brutalt svårt och man kan räkna med att dö om och om igen i alla fall. Detta hade kunnat förvärras om spelets kontroller inte hade varit bra. Som tur är tycker jag definitivt att den är finslipad. Det är således aldrig kontrollens fel när jag misslyckas utan det är min reaktionsförmåga som inte håller måttet. Eftersom att fienderna alltid dyker upp på samma ställen, blir det i slutändan att det även handlar om att lära sig banan utantill. För att sedan ta sig genom banan likt en välkoreograferad dödsballet. Och även om jag vill slita av mig håret och utforskar mitt vokabulär av högljudda okvädningsord, vill jag ändå aldrig ge upp och tillfredställelsen och glädjen när man märker att allting till slut bara flyter på är obeskrivlig. Men på samma sätt är det obeskrivligt frustrerande när man tagit sig genom banan bara för att dödas av den sista fienden och man måste börja om från starten av banan igen.

För att få blodet att pumpa inom dig (förutom frustrationen) så att du hamnar i fiendedödarläge ordentligt, har spelet ett svinbra soundtrack i form av synthdriven musik med tunga och hårda trummor. Jag kommer på mig själv att sitta och nicka gillande under tiden jag får karaktären att kasta sig runtomkring för att undvika fienders projektiler samt försöker avfyra dödande skott själv. Vid särskilt svåra banor kan man dessutom ta en paus för att digga bort lite frustration.

Utseendemässigt påminner det lite om pixelgrafik, fast mer högupplöst. Jag gillar verkligen hur miljöerna ser ut och de sätter helt klart rätt stämning. Jag var till en början rädd för att man hade försökt att få in för mycket detaljer och att karaktärsmodellerna skulle få det att kännas plottrigt, men jag tycker att spelet klarar sig undan det, då jag aldrig slarvar bort min egen karaktär i miljöerna.

Spelet är helt klart underhållande och går man igång på utmaningar finns det en hel del gott att hämta här, men det finns lite saker jag vill anmärka på. Banorna är för det mesta väldigt rättfram i sin design, men vid några tillfällen gör man några snedsteg. Ett sådant är en sekvens då vi på en motorcykel ska undvika andra bilar och fienders projektiler samtidigt som man ska skjuta fiender på motorcyklar. Här blir det definitivt plottrigt och det blir bara en kaotisk röra av det. Det finns även en kloakbana där man ska undvika stora fläktar, vilket tyvärr faller platt då spelets perspektiv inte är optimalt för sådana element. Jag har även problem med fiendernas blixtsnabba reflexer och pricksäkerhet. Jag förstår att det ska vara utmanande, men ibland hinner jag inte ens i gå ett steg åt deras håll innan jag ligger död på marken, vilket kan smolka ner upplevelsen en aning.

I slutändan anser jag att Esse Proxy är ett mycket underhållande spel. Fans av Hotline Miami kommer definitivt känna igen sig i denna actionrökare som verkligen kräver att spelaren är på alerten med blixtsnabba reaktioner. Förvisso tar spelet lite snedsteg när det kommer till bandesign vid två tillfällen och svårighetsgraden kav vara lite väl frustrerande ibland. Men då är det bara att skruva upp volymen på soundtracket, ta sitt vapen och börja om igen.