När jag väl ska sätta mig med Ion Fury slår en sak mig – tänk om det inte är bra? Tänk om jag överhypat det? Tänk om det inte uppnår ens hälften av vad jag förväntar mig?
Låt oss ta en titt.
Ken Silvermens Build Engine. Inte en personlig favorit, dock den motor som drev klassiska spel såsom Duke Nukem 3D (1996) och Blood (1997). Den pushade interaktivitet i spel till då aldrig tidigare skådade höjder samtidigt som den var väldigt modbart för spelare och hobbyprogrammerare som ville kunna göra det där lilla extra på egna händer med sin spelmotor. Det sista officiella spelet som släpptes med en modifierad Build som spelmotor var World War II GI (1999) som möttes av minst sagt mediokra betyg av dåtidens kritikerkår men inte utan anledning. Build blev ganska snabbt gammal om du inte visste hur motorn skulle hanteras ordentligt och med spel som Half-Life (1998) och Unreal (1998) på marknaden vid den här perioden fanns det helt enkelt ingen plats för ett utdaterat Buildspel. Utvecklare gick vidare, nya spel kom och gick, men hela tiden fanns där en skara av fans för spel som Shadow Warrior (1997) och det redan tidigare nämnda Duke Nukem 3D. Det moddades och utvecklades med dessa som grund som aldrig förr.
Ett av resultaten har vi nu här – utgivet av 3D Realms som även gav ut just Shadow Warrior och Duke Nukem 3D.
Vi axlar rollen som Shelly “Bombshell” Harrison, en expert på bombröjning för GDF (Global Defence Force), just som hon ska dräpa en drink efter en lång arbetsdag när Neo D.C. attackeras av schablonskurken Dr. Jadus Heskel, en kultledare som verkar tro att mänskligheten skulle förbättras om den var mer cyborg än kött och blod. Shelly får vänta med sin (dessvärre spillda) drink tills efter att hon rensat stan på Skrot-Nisse och hans cyberkult. Shelly har en attityd som heter duga och vräker ur sig citat och repliker (fantastiskt levererade av röstskådisveteranen Valerie Arem) som den bästa av Army of Darkness (1992)-cosplayers, det är svårt att inte fatta tycke för kvinnan.
Ärligt talat är inte storyn det viktigaste här, det har det aldrig varit i den här typen av spel, men jag uppskattar att den finns där och ändå förs framåt utan avbrott med mellansekvenser, på samma sätt som Half-Life fördes oss framåt för över tjugo år sedan. Vi är ständigt med Shelly och hennes jakt efter Heskel genom Ion Furys fem episoder som måhända bjuder oss på lite bristande miljöer trots tappra försök. Dock med en fantastisk kontroll som inte ger mycket att klaga på rent spelmekaniskt.
Mer än en gång satt jag och suckade högt och svor…
Banorna är enorma, i alla fall för den redan smått romantiserade motorn och de bjuder definitivt på lite klassisk ”key hunting”, oavsett vad man tycker om det. Personligen anser jag att vi rört oss från det sega letandet efter en viss nyckel bara för att kunna öppna en dörr i slutet av banan, utan att egentligen ha en aning om vart man ska leta.
Mer än en gång satt jag och suckade högt och svor över att jag ännu en gång fann mig själv letandes efter en nyckel, det är bara inte bra speldesign och borde stannat kvar på andra sidan av 2000-talet. Bandesignen påminner fortfarande om sina förfäder om än lite större och öppnare. Allt känns helt enkelt mer levande och definitivt mer detaljerat. På det stora hela känns detta som ett bortglömt eller nedlagt spel från den interaktiva shooterns storhetstid. Ett sånt spel som skulle ha förändrat väldigt mycket om det hade släppts i slutet av 90-talet, motorns ålder till trots, för vad de har lyckats skapa här är inte inte mindre än otroligt. Detaljerna, storleken, animationerna, spritsen – allt ser otroligt bra ut, man ska verkligen inte bara rycka på axlarna åt det hårda jobb som ligger bakom (även om vissa banor är lite väl mörka). Vill du så kan du ställa in spelet så att det ser ut som det skulle ha gjort på 90-talet, vilket är en fantastisk nostalgispark rakt i plytet på vilken spelare som helst som växte upp med Lo Wang, Duke Nukem eller Caleb som tveksamma förebilder. För att inte tala om alla hemligheter de arbetat in i varje episod. Herregud, jag upptäckte knappt en fjärdedel och jag brukar vara den som hittar de flesta, eller alla olika referenser till andra spel eller filmer som överväldigar en från start.
När vi ändå är inne på design kan vi väl kika på fiender och vapen också. Dessa är inte lika imponerande som resten av Ion Fury och det är väldigt synd.
Bland fienderna finner vi ett par riktigt intressanta mutanter/cyborgs med coola krafter och balla designer, men snart tröttnar man på dem just för att resten av Heskels armé inte alls innefattar lika stor fantasi och det som först var häftigt blir snabbt trist. De mest vanliga av kanonmaten är mantelbeklädda gula eller röda ”kultcyborgs”. De gula är de mindre farliga av dem medan de röda kan innebära fara om du inte lyckas lokalisera och hantera dem snabbt. Sen har vi förstås den obligatoriska “spindelfienden” – ett huvud monterat på robotiserade spindelben som definitivt påminner om Pretorius från den tecknade tv-serien The Mask (1995 – 1997). Dessa är i slutändan mest irriterande, dock snygg presentation som är tagen direkt från Unreal när man stöter på sin första Skaarj. Rysligt bra stämning som får en att fnissa högt.
Jag tänker inte gå igenom alla typer av fiender eftersom det inte finns jättemånga intressanta och man ska få uppleva dem själv för det tycker jag ändå de är värda, presentationerna för vissa av dem är absoluta värda att uppleva blint. Men tyvärr får vi för det mesta stirra och skjuta på samma typer av kultmedlemmar och spindlar om och om igen…
Dock finns det en fiende vars attack hämtats från en id-klassiker med brunaktig färgskala från 1996 som jag log åt. Påminner om minnen och mardrömmar från min barndom på bästa möjliga vis.
Brist på interaktiv och fantasifull boss ja, men vilken jäkla arena ändå.
Double the gun, double fun ni vet.
Vapnen då? Vi snackar ändå om ett 3D Realms spel. Ni vet de som hade krympstrålar, maskingevär med raketer, demon-skallar och -hjärtan i sitt arsenal. Hur ser det ut här? För att vara ärlig så är utbudet ganska “meh”, inget som direkt sticker ut eller som får mig att längta efter att få trycka på avtryckaren. Visst har Shelly sin “Loverboy” som är hennes revolver som skjuter tre skott på en och samma gång (utan att det påverkar ammunitionen) som trots det känns ganska mjäkig. Självklart har vi en hagelbrakare som även jobbar över som granatkastare med sitt alternativa “fire mode”, men genom det tyvärr berövar oss en vapenmodell på en faktisk granatkastare. Dock blev den min ”to go to” för de flesta situationer, en hagel är ju ändå alltid en hagel och misslyckas en utvecklare med den så bör de lägga ner. Dessutom påminner ljudet av en kastad granat om ljudet av kastade granater i första Quake (1996) så givetvis får de lite bonus för det. Efter det följer ett mindre maskingevär som jag dessvärre använde alldeles för sällan. Kanske på grund av att det kändes som att ammunitionen tog slut ruggigt fort, ammunition som sätter eld på fienden, det kan man inte förneka är förbaskat coolt ändå. Däremot var dess alternativa fire mode rätt ballt – nämligen ett maskingevär till i andra handen. Ibland behöver inte ballt vara mer avancerat än så. Double the gun, double fun ni vet.
Återigen ska jag inte gå igenom varenda liten pryl; utan lämna det mesta till er egen upptäcktsfärd, men om det är något jag måste nämna så är det de målsökande granaterna “Bowling Bombs”. Håll in vänster mus, släpp den och släpp en målsökande bomb på era fiender. Eller bara tänd och kasta med höger mus för lite mer frihandskast, det funkar det också. Även minan som jag helt ignorerade framtill sista halvan av min genomspelning har en viss charm till sig. Visst är det en vanlig mina, men högerklickar man den blir det en “splittermina” kallad ”Cluster Puck” (klapp, klapp, klapp…) som spränger allt i en viss radie i ett rum på ett ytters tillfredsställande sätt som återigen drar tills sig ett godhjärtat fnitter från undertecknad.
Bland både fiender och vapen finns det lite smått och gott men ingenting jag känner kommer bli en favorit i framtiden eller någonting jag kommer minnas med glädje. Ingenting sticker ut på ett minnesvärt vis vilket är ytterst synd när man ändå känner hur mycket hjärta och själ som lagts in här i övrigt. Även om jag kanske skulle ljuga om jag sa att jag inte vill tillbaka in i Neo D.C och dela ut lite skallskott med tillhörande splatter (kan ni fatta att det nu finns ”headshots” i Build Engine) så snart jag bara kan.
Avslutningsvis är detta ett spel av sin tid och då menar jag inte 2019, det skriker av 90-tal även om något uppdaterat och maxat till sin yttersta gräns. Build-motorn har aldrig varit vackrare och vad vi ser skriker av år av erfarenhet och lärdom om dess innanmäte och hur man använder den på sätt vi aldrig kunde ana. Vi berikas dessutom med röstskådespelaren John St John som är känd som Big the Cat i Sonic… och självklart som shooterikonen själv – Duke Nukem. Det är svårt, charmigt, allt känns väldigt rätt och tidsenligt, en älskare av gamla shooters bör inte vara utan det här i sin samling.
Det som drar ner betyget är dock att det blir långrandigt, slutbossen är inte direkt en boss i sig vilket gjorde mig besviken (men återigen; jag är ett fan av Quake och baserat på deras bossar har jag inte rätt att klaga), fantasilösa vapen, halvtrista fiender, nyckeljakt som tillhör det förgångna och att vandra runt utan riktning på stora banor. Men vi har alla irrat omkring i kryptor och på rymdstationer med glädje innan, det är bara ganska många år sedan nu och glädjen har tynat medan svordomarna och suckarna tagit dess plats.
Att knappt hitta en fjärdedel av hemligheterna stör mig på ett sätt ni inte kan förstå.
Kuriosa:
Ion Fury är en prequel till 3D Realms tidigare spel Bombshell (2016), utvecklat av Interceptor Entertainment, som släpptes till minst sagt ljumma recensioner. Bombshell i sig började som ett top-down Duke Nukem-spel med namnet Duke Nukem: Mass Destruction, vilket inte hade räddat det från press och fans mottagande. Gearbox Software var dock snabba med att påpeka att 3D Realms inte längre ägde rättigheterna till hertigen så protagonisten ändrades till sidokaraktären Shelly “Bombshell” Harrison som tidigare hade setts i samband med Duke Nukem Forever redan så tidigt som i slutet av 90-talet. Men tack vare hennes frånvaro i hertigens senaste spel så behölls rättigheterna av 3D Realms. Dock sägs det att en av kvinnorna man stöter på inne på strippklubben i Duke Nukem Forever är just Shelly ändå.
