Dawn of the Monsters

Gigantiska monster kallade för Nephillim har invaderat jorden och du ska sätta stopp för dem. Hur kanske du undrar? Jo, genom att slåss jättar mot jättar, beat em’ up style!

I en nära framtid när världen har blivit övertagen av monster som hotar mänskligheten är det organisationen DAWNs (Defense Alliance Worldwide Network) jobb att rädda världen från detta hot. Till hjälp har de jätterobotarna Aegis Prime och Tempest Galahad samt två Nephillim som bytt sida vid namn Megadon och Ganira. Berättelsen tar plats i serietidningsliknande filmsekvenser där vi får se piloterna till Aegis Prime och Tempest Galahad diskutera kommande uppdrag och olika karaktärer ur DAWN. Till en början är berättelsen relativt seg. Du är på ett uppdrag för att sätta stopp för Nephillim-nästen utspridda i världen. Dessa nästen är vad som framkallar Nephillim och styrs av en monark, det vill säga en “boss” som du måste besegra. Detta är mer eller mindre den berättelse vi får i den första halvan av spelet, men när jag nådde ungefär halvvägs började spelet ta lite intressanta vändningar som ändrade strukturen en aning. Tur det, innan spelet började kännas för långtråkigt.

Dawn of the Monsters är ett så kallat beat em’ up i sidskrollande vy där du slåss mot horder av monster, antingen själv eller tillsammans med en vän. Du kan använda standardattacker, starka attacker, “rage”-attacker och cataclysm-attacker. När du attackerar en fiende med vanliga eller starka attacker fylls en rage-mätare upp vilket gör det möjligt att göra specialattacker som är unika beroende på vilken karaktär du kör. Till exempel har Aegis Prime en giftattack medan Ganira kan framkalla en kompanjon som hjälper till i strid.

Rage-mätaren kan du även använda för att döda fiender med finisher-attacker, vilket helar din karaktär. Det blir alltså en slags balansakt mellan att använda finishers och rage-attacker. När du använder rage-attacker fylls en annan mätare upp och när den är full kan du använda en cataclysm-attack, en slags “screen-nuke” som gör massiv skada. Detta är särskilt användbart när det är mycket fiender på skärmen och du har lite hälsa. Dessutom kan du parera och dasha med axelknapparna. Förutom alla dessa attacker kan du även använda din omgivning för att plocka upp och kasta saker mot fiender, till exempel elstolpar som bedövar fienden en kort tid. Jag tycker mekaniken i det här spelet och vad det gör för att särskilja det från andra spel i genren.

Däremot tycker jag att vissa uppdrag är lite väl utdragna. Ibland känns det som att det aldrig tar slut på fiender och jag bara sitter och spammar attacker mot dem. Särskilt traggligt blir det när karaktärerna är långsamma och fiender i senare delen av spelet har extremt mycket hälsa. Jag vet att det är lite av poängen att ha stora fighter där du slåss mot en stor mängd fiender, men med spelets fokus på långsamma och tunga attacker känns det lite väl extremt.

När du klarar en bana betygsätts du utifrån hur bra du gjorde ifrån dig på banan, till exempel genom hur många combos du fick in och hur många gånger du dött. Ju bättre du gör ifrån dig desto bättre “augments” låser du upp. Augments är passiva förmågor du kan rusta dina karaktärer med, till exempel att du automatiskt fyller cataclysm-mätaren när du når 30%-hälsa eller att du blir starkare ju mindre liv du har. Dessa fungerar mest som “räddaren i nöden”-förmågor och kan hjälpa en del om du har det tufft.

Mellan banor kan du även köpa uppgraderingar till bland annat din hälsa och rage-mätaren med pengar samt en del kosmetika för dina karaktärer. Dun kan också delta i så kallade “chats” som är konversationer mellan karaktärer som ger mer bakgrund och djup till berättelsen. Jag uppskattar dessa eftersom de är helt valfria att ta del av, men finns där för dig som tycker att berättelsen är intressant och vill veta mer.

Grafiska stilen är något jag verkligen gillar. De har siktat på en genomgående serietecknad stil som gör att spelet känns som en Kaiju-manga a la Godzilla. Stilen gör även att det skiljer sig ytterligare från andra spel i genren, som enligt min erfarenhet brukar gå för en mer retroartad look. Musiken i spelet är dock inget märkvärdigt. Den känns relativt generisk och erbjuder inte särskilt mycket variation genom spelet.

Sammanfattningsvis är Dawn of the Monsters en fräsch tagning beat em’ up-genren med en unik grafisk stil. Dock har jag lite svårt att rekommendera det till fullpris i och med utdragna banor och en brist på variation.