Innehållsförteckning
Cloud, Tifa, Barret och Aerith är tillbaka i ett enormt äventyr, så stort att det skulle få morrhåren på Cait Sith att ställa sig. Ja, för förutom denna antropomorfiska katt, rymmer spelet på en nästan ofantlig mängd sysslor – utöver själva grundberättelsen! Oh boy!
Jösses, Sephiroths berättelse fylls ut, och med åtminstone mer kött på benen kring varför han blivit den emo-gud han är – är det upp till dig nu att rädda världen från honom. Eller, åtminstone se varför vår hjälte Cloud konstant dras med hallucinationer av denna hånleende smilfink. Om de nu ens är hallucinationer det vill säga…
Att försöka få ner berättelsen på ett par rader är en otacksam uppgift. Karaktärerna du spelar med – Cloud, Tifa, Aerith, Yuffie och alla andra – har alla historier att utforska och sedan har du relationen mellan Cloud (vår protagonist) och elakingen Sephiroth också. För att inte tala om intrigerna med de olika organisationerna i världen, politiken – en hejdundrande mängd mellansekvenser och ibland till synes slumpmässiga val av karaktärsinhopp. Det hela är minst lika snurrigt som grundberättelsen i sig. I kort går det att säga att Sephiroth – en före detta ”SOLDIER”, som arbetade sida vid sida med Cloud, får reda på att han på ett eller annat sätt är ett vetenskapligt experiment, varvid han vill hämnas på hela världen. Ärligt talat är hans motivation högst ’twirling-mustasch-villain’-aktigt på ett sätt som övergår kitsch och blir så ’over-the-top’, att det inte bara blir underhållande men engagerande. Likt en tv-såpa du bara måste se nästa avsnitt på! Att det hela dessutom placeras på en så pass enorm skala – där hela planetens livskraft står på spel, gör det hela inte mindre!
Motivation och skala…
Cloud, som den väne och kvinnoblyge herre han är, är en bra stadga för spelaren. Han är enligt alla bokens regler rättskaffens ut i minsta detalj – nåja, i början i alla fall. Men allt eftersom spelet fortlöper förleder Sephiroth honom allt mer mot den mörka sidan – likt en ’second-grade’-Darth Vader. Detta är spelets absolut mest gripande del, och är skälet till varför jag rider land och rike runt på ryggen av en Chocobo. För många andra däremot lär det vara spelets alla minispel, världsbygge och humor som leder de till att utforska. Denna semi-öppna spelvärld bjuder på mängder av platser, där sagda mini-spel i många fall utgör grunden för att kunna komma vidare. En aspekt som i mitt huvud är lite ’hit-or-miss’, av den enkla anledningen; en mängd mini-spel är undermåliga. Det bra överväger det negativa överlag dock, och för varje segway-åkande, piano-spelande, polygon-fajtande minispel får du ett mer kompetent Chocobo-race eller musikaliskt rytmspelsinspirerande paradnummer. Det finns för alla smaker, och kan med all säkerhet göra din vardag lite mer hurtig. Dessvärre för mig framkallar det känslan av att hela tiden pausa den riktiga spelupplevelsen – utforskandet och själva grundberättelsen – med vagt tjafs som i hälften av fallen är ett måste mer än en njutning.
Omfattningen av berättelsen är stor, och kan ge dig som spelare mängder av mysigt berättande framför skärmen. De konspirationer och intriger som framförs, för att inte tala om persondraman, särskilt mellan Cloud, Tifa och Aerith är seriens bästa – något som då borde accentueras av en snitsigt levererad dialog från våra kära röstskådespelare. Men icke dessvärre, då särskilt Barret och Yuffie står ut som en öm tumme i en annars välmående hand. Det är en sak med hur tafatt själva dialogen kan vara på pappret, men när Barret för fyrtioelfte gången gormar ur sig en replik och Yuffie i sin brådmogna ’titta-vad-söt-jag-är’-approach så snällt ska kläcka någon kommentar tar det mig ur spelupplevelsen med dunder och brak. Det är märkligt hur leverans av repliker kan vara så dödande, men för mig är det så dessvärre. Tacksamt nog har vi alla olika trösklar för vad som är accepterat, och jag kan tro och hoppas att många där ute inte får samma problem med dessa karaktärer som jag fick.
En sak är säker, att påstå att leveransen i denna relativt klichéartade anime-berättelse är dunderbra är felaktigt – åtminstone om du jämför med film och tv av idag, men för ett spel duger det. Det enda skälet jag kan tänka mig att du blundar för detta skulle vara om du är en fanboy av serien eller anime-fantast som svalt berättarteknikerna och anime-tropes:en som en sanning. Inget ont i sig egentligen, men för mig som håller mig relativt neutral inför sådana saker, står ändå mycket av den förstärkta dagsåpedialogen ut allt för mycket på sina ställen – särskilt då de upplevs tafatt skrivna.
”Glorious chaos!”
Inget actionspel är dock bättre än sitt stridande, och här levererar FF VII Rebirth en stabil sådan. Du får olika sätt att strida beroende på vilken karaktär du fokuserar på i ditt ’party’ – där särskilt dess specialförmågor står ut. Du kan parera och på så sätt finns det mer djup än först förväntat, även om det egentligen i slutänden mest blir en knapptryckarfest likt många andra hack’n’slash-spel. Ökar du svårighetsgraden däremot kommer mer strategi in i bilden, och gör det hela mer utmanande, men då tappar det ärligt talat lite av den där härliga arkadkänslan som jag gillar. Det är alltså ett tämligen rättframt stridande som hittas här, som accentueras av vem som för stunden är din ’main’-karaktär. Att slänga ut en fet ”limit” (d.v.s. specialattack), där du ser Cloud mer eller mindre klyva ett monster rakt över buken är på den nivån att det får det att bubbla till av en tillfredsställande blodtörst. Mohahaha!
En värld för alla – både i storlek och detaljarbete!
Till skillnad från FF VII Remake, med en mer snitslat utformad värld, bjuder Rebirth på betydligt mer svängrum sett till utforskning. Väl ute i världen kan du leta upp valfritt torn, vilket skänker dig ännu fler attraktiva pluppar på kartan. Ja, det blir lite Ubisoft över det hela faktiskt. Inte nog med det, många av dessa platser du kan nå, ger dig allt från minispel till sällsynta ädelstenar, och är i förlängning bra att göra för att ”specca” upp dina karaktärer – dock inte ett måste. Särskilt när spelets ibland dryga mellansekvenser kan få det att rycka i rastlöshetens grymma ändtarm… ja jag menar att du bara vill vidare, och lätt kan bli överväldigad av allt som kan göras.
Paradoxalt nog är detta inte ett komplett ’open-world’-spel dock. Utan för varje gång du avancerar berättelsen och når ett nytt område, kan även det vara begränsat till viss del. Det kan bero på att storyn inte avancerat tillräckligt, eller andra skäl, men det gör att det kanske aldrig känns ”äkta” ’open-world’. Inget fel i sig heller, men blir lite märkligt när spelet vill att du ska utforska och sedan ibland begränsar dig…
Apropå vara begränsad, eller snarare motsatsen, nu kommer vi till spelets uppgraderingar av olika slag – för att inte tala om menysystem. Om du är en person som lätt blir överväldigad av överkomplicerade system då kan detta skapa ett hinder på vägen. Inte nog med (exempelvis) att ’skill points’ kan användas lite som du vill – det finns speciella försäljningsautomater där dessa kan placeras på dina karaktärer. Detta ger dig möjlighet att utöka dina karaktärers förmågor, och detta sker via en system med milt sagt dålig översikt. Plottrigt är bara förnamnet dock, då spelets menysystem huserar sådana självklara saker som ’Item Transmuter’, ’Materia & Equipment’, ’Spells’, ’Upgrade Weapons’. Där många spel vill hitta ett sätt att få spelaren att intuitivt uppgradera vapen, förmågor och annat, är det bra överkomplicerat här. Det är inget som direkt skänker förståelse utifrån ett designperspektiv, men åtminstone har du allt tillgängligt i slutänden. Förvisso ska jag säga att vissa av dessa system sakta men säkert introduceras i spelet, men skulle du vara en person som tar en längre paus då och då från spelandet… ja då kan det bli bra rörigt att försöka sätta in sig igen om så var fallet.
Vad som är betydligt mer infriande är däremot spelets mer ytliga aspekter – d.v.s. hur det faktiskt ser ut. Utvecklarna har på riktigt lyckats skapa mängder av olika miljöer till att kännas levande, oavsett om det är värmeböljande öknar eller lummiga djungler – allt känns minutiöst planerat. Karaktärsdesign är även de av den högproducerade varianten och det finns ärligt talat inget att klaga på utifrån ett visuellt perspektiv. Värre är det med musiken. Allt från pompig actionsynt, till halvsunkig jazzfunk gömmer sig bland de olika platser du besöker, och skänker en tydlig personlighet till varje område. Tröttsamt nog är några av dessa melodier högst irriterande och skapar en extrem lust att stänga av ljudet helt och hållet. Vilket vore synd då du i nästa område istället får en smäktande orkestral upplevelse som bakgrundssoundscape! Det är verkligen upp och ner i hur väl låtarna upplevs i mitt tycke, och ibland känns de nära nog gimmickartade i sin fånighet. Inte tillräckligt för att lamheten ska gå runt ett extra varv och bli behjärtansfullt, utan bara nästan. Nåja, med det sagt… på det stora hela är det ändå modigt av utvecklarna att våga ta fram en egen stil per område (rent musikaliskt). Något som ändå bör prisas i sig självt…
Ett mästerverk…. för vissa kanske…
Uppenbarligen är FF VII Rebirth ett ambitiöst spel. Mängden innehåll här är bara i sig självt värt att prisas. Det är dock en fråga om vem det riktar sig emot. Att påstå att detta är ett självklart spel för vem som helst, är uppenbarligen helt fel – men för rätt person kan detta vara guld värt. Gillar du ett spel som vågar luta in sig i sin anime-stil, djupa karaktärsskildringar och ett ösigt stridande, ja då lär detta vara ett av årets största spel. För andra där plottriga menyer, lite halvtaskiga leveranser av dialog (eller halvskrivna dialoger i sig), och klichéer inte är din grej – då bör du nog testa ett demo först. Det är åtminstone ett JRPG som för in genren till väst på bred front, och gör det med hull och hår.
Berättelsens slut, hur det sätter upp en kommande tredje del eller för den delen de tvister som det bjuds på är inget jag med flit väljer att ta upp. Spelet är mycket riktigt enormt, och har ärligt talat mängder av saker både här och var som jag aldrig skulle kunna få med om jag ens försökte – om jag inte vill att recensionen ska vara tio-tjugo sidor lång – men det räcker att säga att du kommer få ditt lystmäte sett till berättande åtminstone. Eller för den delen utforskande och minispelande!
Bara magnituden av spelande som hittas här, gör detta till en rekommendation för alla som vill förkovra sig i enorma spelvärldar, särskilt där fokuset väldigt mycket ligger på berättande. Clouds resa är spretig åt alla håll och kanter, och det är detta som i slutänden är dess – paradoxalt nog – största styrka. Innehållsmässigt har du allt och lite till, så det är mycket spel för pengarna helt enkelt. Om än kanske inget för alla smaker.
Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
Final Fantasy VII Rebirth. Lägsta pris 629 kronor enligt Prisjakt.nu 2024-03-11.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av Square Enix.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.