Innehållsförteckning
2021 släpptes Shin Megami Tensei V för första gången till Switch. Nu kommer spelet äntligen till fler format med mängder av “Quality of life”-förbättringar och även ett nytt story-scenario, Canon of Vengeance. Dags att hämnas på de ondskefulla demonerna som står i vår väg!
Nytt, men familjärt
När spelet börjar möts vi direkt av ett val där vi ser en mystisk kvinna sväva i tomma intet. Vi får valet att ta hennes hand eller inte. Om vi tar hennes hand får vi spela det nya storyscenariot “Canon of Vengeance” och om vi inte tar handen får vi köra originalspelets scenario “Canon of Creation”. Självklart valde jag att ta hennes hand, då jag redan kört spelet en gång på Switch och jag ville se vad som var nytt i denna version. Spelet börjar precis likadant oavsett vilket scenario du väljer. Vi är en high school-student i Tokyo som en dag helt plötsligt dras in i en alternativ verklighet som kallas Da’at, där Tokyo ligger i ruiner på grund av ett krig mellan änglar. Denna verklighet är farlig och kryllar av demoner, men som tur är stöter du på Aogami, en så kallad Proto-fiend du förenas med och blir Nahobino, en kraftfull varelse som både kan strida och samtidigt rekrytera demoner att strida med dig.
Precis som i original-scenariot får du utforska Da’at, rekrytera demoner och slåss mot några bossar, men snart kommer du till en punkt där scenariot skiljer sig. Vid en övergiven tågstation stöter du på någon som ser bekant ut, nämligen kvinnan du fick se när du startade spelet, Yoko Hiromine. Yoko har gått på en magiskola och kan därmed hjälpa dig i strid. Tillsammans tar ni ut en varelse som framkallats av spelets nya antagonister som kallar sig för Qadistu, en grupp av kvinnliga demoner vars mål är att frammana en allsmäktig entitet. Ditt uppdrag blir nu att sätta stopp för denna grupp och rädda din verklighets Tokyo från undergång. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Yoko och hennes relation till Qadistu verkligen lyfter narrativet från hur det är Canon of Vengeance. Hennes karaktär ger en story som annars lyser med sin frånvaro, mycket tack vare hennes kommentarer som ifrågasätter moralitet och om det du gör är rätt eller fel. Det är inte bara Yoko som får med utrymme i storyn, utan även ett gäng av de sidokaraktärer du stöter på som går med i ditt party och interagerar mer i dialoger. Ändringarna som gjorts kanske inte är superstora. Du utforskar i princip samma områden och så vidare, men jag uppskattar ändå vad de gjort här, för jag kände aldrig att Canon of Creation riktigt var en komplett upplevelse på grund av sitt bristande narrativ, vilket jag inte känner är fallet i Canon of Vengeance.
För de som inte vet är Shin Megami Tensei en serie av turordningbaserade rollspel som har några år på nacken. ( Läs gärna vår tidigare recension av Shin Megami Tensei V här) De har bland annat format den allt mer populära Persona-serien .Till dig som är mer van vid serien kan jag säga att spelen är relativt lika sett till gameplay, men att Shin Megami Tensei inte har den sociala skolbiten. Spelloopen går ut på att vi utforskar Da’at, som består av fyra stora öppna kartor som kryllar av demoner, sidouppdrag och hemligheter att hitta. Striderna har det klassiska “press turn” som ofta förekommer i serien, där du får extraturer av att träffa en fiendes svaghet, men förlorar turer om du slår mot ett element fiender blockar eller absorberar, samt om fienden duckar undan. Detta gäller både för dig och din fiende och jag skulle säga att det är ett balanserat och roligt stridssystem. Genom att hitta fienders essens som finns utspritt på kartan kan du ändra Nahobinos svagheter och styrkor. Dessutom kan du rekrytera demoner genom att prata med dem och uppfylla deras behov, till exempel genom att de de ett visst föremål eller pengar, eller varför inte genom att klara “gissa demonen”-leken? Dessa demoner kan du sedan kombinera för att skapa ännu starkare lag. Det finns alltså en enorm frihet att skräddarsy ditt lag till varje tillfälle, vilket jag verkligen gillar. Det är alltid en skön känsla när man fastnat på en boss och går tillbaka och ändrar om sitt lag för att sedan totalt krossa allt i sin väg.
En behagligare upplevelse
Något jag lade märke till är att spelet kändes lättare än originalet på normal svårighetsgrad, mycket tror jag på grund av att jag redan kört spelet en gång tidigare, men även på grund av några “quality of life”-förändringar i den nya versionen. En av de bästa förändringarna de gjort är att du kan spara överallt. I originalet kunde du spara vid så kallade leylines. vilket kunde leda till en hel del backtracking om en fiende eller boss du förlorade mot befann sig långt bort från en sådan. Nu respekterar spelet din tid mer och det finns mer utrymme för trial and error i varje given situation. En annan anledning att spelet nu är lättare är en funktion som kallas Demon Haunts. När du stridit med en demon kan du transportera dig till en Demon Haunt genom en leyline. Det är en typ av bas där du kan ha konversationer med dina demoner för att göra dem starkare och få föremål. Detta gör att ditt lag snabbt blir mycket starkare och många timmar som skulle gått till grind kan nu istället gå till annat. Dessutom finns det nu en funktion för “auto battles”, där du kan välja auto skill eller auto attack. Med auto attack använder du standard-attacker automatiskt och med auto skill använder ditt party förmågor fiender är svaga mot automatiskt. Detta sparar också en hel del tid som skulle gått åt grinding. Allt som allt tycker jag att “quality of life”-förändringarna verkligen är förbättringar och att de gör spelupplevelsen mycket smidigare. Något jag måste kommentera är också hur mycket bättre upplevelsen känns att spela på kraftigare hårdvara än Switch. Jag spelade spelet på PC och tänkte genast på hur skönt det var att spela spelet utan frame drops och pop in. Om du har möjlighet att spela spelet på något annat än Switch (om inte Switch 2 i framtiden) skulle jag verkligen rekommendera det.
En stämningsfull atmosfär
Något jag tycker håller samma kvalitet som i originalet är den nya musiken. Den är stämningsfull, men ändå pampig och fartfylld, särskilt det nya stridstemat och låten som spelas när man möter Qadistu. Ett liknande sound är svårt att hitta i en annan serie än Shin Megami Tensei, vilket verkligen bidrar till att göra spelupplevelsen unik. Jag gillar också hur grafiken ser ut på moderna plattformar. Starkare hårdvara får omgivningarna att se riktigt fina ut.
Sammanfattningsvis är detta helt klart den bästa versionen av Shin Megami Tensei V, men jag vet inte om jag skulle rekommendera den till de som redan har kört spelet, men för nykomlingar och JRPG-entusiaster som är nya till serien är detta i min mening ett måste!
Denna recension baseras på PC-versionen.
Spelet finns till samtliga format
Shin Megami Tensei V: Vengeance. Lägsta pris 469 kronor (PS5) enligt Prisjakt.nu 2024-06-20.
Recensionsex tillhandahållet av SEGA.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.