I en värld där varje land har sin egen årstid börjar naturkatastrofer att ske. Det är upp till en grupp av fyra orimliga personer som ska samarbeta för att stoppa naturkatastroferna.
Spelet börjar med att vår protagonist Ark ska ta med några ungar till en grotta för att lära dem hur dessa fungerar samt vilka faror som lurar där. Det är en genomgående introduktion för mig som spelare som snabbt blir överväldigande. Den största anledningen till att det blir överväldigande är för att det dyker upp massa text om hur saker fungerar — och texten slutar inte komma. Jag får reda på hur strider fungerar, att det finns gömda gångar i grottor och hus, hur jag ger karaktärerna utrustning och så vidare. Allt detta intryckt på cirka fem minuter. Jag har inget emot att få all den här informationen på fem minuter, men jag ogillar hur mycket text spelet tycker att det behövs för att jag ska få reda på allting. Självklart förstår jag att de vill få fram all den här informationen på ett naturligt sätt som möjligt, Ark berättar ändå det här för barn, men för min del blir det för mycket text.
För att återgå till spelets handling… Under gruppens utforskning av grottan påbörjas plötsligt en jordbävning som får dem att avbryta sin lilla utflykt. När de kommer tillbaka till sin lilla hemby slår helt plötsligt en jordbävning till och tar bort stora delar av byn, bland annat Arks hem. Ark börjar bli fundersam över varför prästsällskapet han tillhör inte hör av sig för att utforska dessa jordbävningar. Han blir så pass fundersam att han bestämmer sig för att resa till ett av sällskapets högkvarter. Med sig på sin färd har han hunden Foure och han träffar även på prinsessan Eara samt hennes tjänstekvinna Evaile. Dessa får reda på att vårens ande är stulen, vilket är anledningen till att alla jordbävningar sker. Det är dock inte det enda problemet. Landet av ständig vår, Spree, där Eara är prinsessa, håller nämligen på att förlora sina källor. Dessa källor är källan till att det kommer barn till världen och utan källorna kan det inte komma några barn. Det är ett stort problem och den lilla gruppen ger sig ut för att lista ut vem det är som har stulit anden samt hur de ska få tillbaka den. Allting är inte så lätt som man först kan tro…
Storyn känns lite nytänkande och intressant. Jag hade förmodligen älskat den om det inte hade varit för spelets protagonister. Ark är den klassiska hjälten som försöker hjälpa alla, samtidigt som han vill lösa ett brott från sitt förflutna. Eara är en riktigt naiv prinsessa som är ute i den stora världen på riktigt och blir lätt lurad och tror alltid det bästa om folk. Evaile är mycket medveten om detta och försöker skydda Eara hela tiden, ibland till överdrift. Jag vet inte om hon vill vara prinsessans tjänsteflicka, vän, flickvän eller husdjur, för jag tycker mig se hintar om allting. Den bästa karaktären är Foure som är lite feg, men gör det rätta om han motiveras på rätt sätt.
Chroma Quaternion är ett rollspel som känns att det har influerats av tidigare spel som Final Fantasy, Chrono Trigger m.fl., mestadels i grafiken, men även i gameplay. Alla karaktärer har roller som hjälper till både i strider men ibland även utanför dem. I striderna står karaktärerna på varsin sida av skärmen uppdelade på nio rutor på var sida. Man kan välja att attackera, använda förmågor eller objekt. Både attacker och förmågor har olika mönster de attackerar i. En förmåga fungerar bara i en ruta medan en annan attackerar alla nio. När man har använt en förmåga behöver man vänta ett visst antal rundor för att kunna använda den igen. Ibland lyckades jag bränna av förmågor otroligt fort vilket resulterade i smärre panikattacker. Det finns objekt som sänker väntetiden, men det upptäckte jag inte förrän senare.
Jag vet inte om det här är tänkt att vara ett konsolspel eller inte men kontrollerna känns ungefär lika bra som när jag försökte fixa mina egna kontroller till emulatorer när jag väl upptäckte dem. Det finns ingen logik bakom valen alls. Man kan röra sig med WASD eller piltangenterna, och det känns ju naturligt och bra. Sen kommer vi till de olika menyerna. E öppnar upp menyn för att spara, V tar upp kartan för att snabbt resa mellan olika ställen och F tar upp den stora menyn där man kommer åt objekt, sparning, inställningar m.m. Sen använder man mellanslag för att bekräfta sina val. Det här känns otroligt rörigt i början, mest för att spelet inte berättar något om vilka tangenter det är som öppnar vilka menyer. När jag dessutom kollar på spelets butikssida på Steam står det att det bara ”delvis” finns stöd för handkontroll vilket gör mig än mer förvirrad.
Grafiken är riktigt charmig över hela spelet. Pixelgrafiken är mysig när jag rör mig igenom de olika miljöerna som spelet har att erbjuda. Det finns dock vissa detaljer som stör mig med grafiken, som att karaktärernas gånganimation är alldeles för långsam med tanke på hur snabbt miljön rör sig. Det ser ut som att de tar ett kliv var tredje meter, vilket jag bara tycker ser dumt ut. När man rör sig i ’overworld’, alltså inte i byar, städer och grottor, kan karaktärerna ibland krocka med objekt men ibland inte. ’Hit boxen’ för de olika objekten känns inte riktigt konstant vilket gör mig irriterad när jag försöker ta mig till de olika platserna.
Musiken är trevlig att lyssna på, men det är inget som fastnar. Ljudeffekterna låter bra när jag spelar. De olika förmågorna låter lite som jag förväntar mig, med några överraskningar, dock inga negativa.
Allt som allt är jag missnöjd med spelet. Det finns intressanta grejer i både story och mekaniker men jag känner att de problemen jag har med karaktärerna och grafiken är för stora för att jag ska ha en positiv upplevelse. Det är dock en smaksak, jag kan tänka mig att andra inte stör sig lika mycket på de här detaljerna och får då en betydligt mer positiv upplevelse. För egen del hoppas jag bara att det här försvinner från mitt minne lika snabbt som snön smälter nu under maj månad.
