Chorus

Rymden. Den sista gränsen. Ett stort outforskat mörker som förmodligen döljer en rad mysterier vi aldrig råkat utför. Enligt spelet Chorus kommer mänskligheten i framtiden kolonisera den och med det tillkommer även lite besvärligheter som vi har nuförtiden såsom krig och framförallt: galna sekter. Vad gör man mot förtryckare då? Man tar upp kampen givetvis!

Vi tar på oss rollen som Nara. Hon är en rymdpilot som har ett förflutet i den onda sekten The Circle som drivs av en snubbe som kallar sig Den store profeten. Efter att ha tvingats spränga en planet i småbitar, inser hon att det här inte är några bra människor att ha att göra med. Således flyr hon ifrån dem, sluter sig an till motståndsrörelsen och tar upp kampen mot The Circle. När hon hittar sitt gamla sektfartyg med den talande AI:n Forsaken, som hon kort och gott kallar för Forsa blir kampen mer allvarlig. Tyvärr inser hon att det inte bara är den otrevliga sekten hon måste bekymra sig om. En mystisk kraft kallad The Faceless hotar att sluka allt liv i hela universum. Mitt i allt måste hon även konfrontera mycket av sitt förträngda förflutna för att ha en chans i kampen.

Chorus är en rymdskjutare i tredjepersonsvy och det försöker verkligen inte vara någonting annat. Allting som man gör är att flyga omkring i sitt rymdskepp och skjuta ner andra rymdskepp. Enda gången man ser Nara utanför sitt skepp är i vissa mellansekvenser. Men när det kommer till tillfällena man är i kontroll är det bara rymdskepp som gäller. Det kan nog på pappret låta ganska innehållsfattigt, men nuförtiden när vi svämmas över av spel med öppna världar, där genrer blandas hej vilt är det ganska skönt och uppfriskande med ett spel som bara försöker göra en grej och göra den bra. Det känns som ett arkadspel med modern grafik. Uppdragen i spelet är väldigt rättframma och okomplicerade. Med få undantag i form av att undersöka gamla skeppsvrak och att eskortera icke-spelbara karaktärer går uppdragen uteslutande ut på att flyga från punkt A till punkt B och skjuta fiendeskepp som har fräckheten att störa dig. För att betona den äldre mer rättframma stilen vid tillfällena det förekommer dialog dyker dialogtexten upp tillsammans med karaktärsporträtt på gammalt Starfox-manér.

Den okomplicerade stilen gör att jag ganska lätt stänger ute omvärlden och bara sjunker in i spelets värld istället. Det är förvånansvärt lätt att lägga många timmar i spelet och har en avslappnande effekt på mig. Att spelet är makalöst snyggt hjälper verkligen till med det här. Jag kan ibland bara låta rymdskeppet sväva på stället och njuta av de läckra miljöerna. Ljudbilden som på ett snyggt sätt blandar ambienta ljud och ett dramatiskt soundtrack gör att eskapismen blir ännu starkare.

Det finns dock skavanker här och var. Jag har svårt att komma överens med kontrollen. På det stora hela fungerar det, när man kör med handkontroll dvs. Man kan givetvis hålla sig till mus och tangentbord om man vill, men det rekommenderas bara till de spelare som gladeligen vrider sina fingrar ur led. Det finns nämligen lite grejer som förvirrar mig som är van vid klassiska bilspelskontroller. Vänsterspaken fungerar som ett gas och bromsreglage (för den framåt för att få fart framåt och bakåt för att sakta ner). Vänster triggerknapp ger ännu snabbare fart. Jag är van vid att vänstra triggerknappen är bromsknapp, jag har därför tappat räkningen på hur många meteorer och väggar jag krockat med, för att jag tror att jag bromsar men dundra istället full fart framåt och det tar tvärstopp. Vänsterspaken är jag van vid att det är vad man svänger med. Här gör skeppet en volt istället, vilket är bra när man ska undvika projektiler, men högst irriterande annars.

Orienteringen i spelet är likaså någonting som jag irriterar mig på. Ibland är det fruktansvärt svårt att veta vart man ska. Det finns en markör som indikerar vart man ska ta vägen, men den tenderar att vara oerhört seg med att dyka upp. Ibland dyker den upp två sekunder efter att uppdragsbeskrivningen dykt upp. Framförallt är detta irriterande vid de tillfällen man snabbt som ögat ska undvika skada. Förvisso finns en karta, men den är så pass plottrig och svårtydd att jag drog mig för att använda den. Rörigt blir det även när det är dags för strid. Det kommer oftast stora mängder fiender på en och samma gång, som är överallt och ingenstans. Jag vänder skeppet upp och ner och kors och tvärs i min jakt efter dem och till slut har jag ingen som helst koll på vart jag är någonstans.

Till en början var jag skeptisk till spelets berättelse. Jag tyckte att den var lite väl högtravande och försökte åstadkomma saker som inte riktigt limmade med den i övrigt okomplicerade approachen. Efter en stunds speltid inser jag dock att den växt på mig. Den gör ett riktigt bra jobb med att fånga människors desperation i kristider och vad man gör bara för att överleva. Likaså handlar det mycket om att konfrontera sitt eget förflutna, samtidigt som man inte ska låta andra människors förflutna döma dem för all framtid. Nara och Forsas personkemi är någonting jag blir oerhört förtjust i. Forsas nihilism känns som ett bra svar på Naras melankoliska men även hoppfulla strävan att bara försöka göra gott. Detta gör att världen känns mycket mer levande.

För att skilja sig en gnutta från de äldre arkadspelen man plockat inspiration från, ger man Nara lite specialkrafter. Efter sin tid i sekten, har hon fått några övermänskliga förmågor som kallas för Rites. Dessa hjälper oss i både utforskning och strid. Med dessa förmågor kan man till exempel känna av omgivningen för att hitta gömda saker, eller transportera sig direkt bakom fiender och skjuta dem i ryggen. Även om spelet är väldigt rättfram och arkadigt, finns det även lite andra element här. Världen är inte direkt öppen, men man kan avvika från huvudspåret och göra lite sidouppdrag, som oftast resulterar att du får nya vapen att använda. Det finns även en hangar där man kan uppgradera skeppets vapen och försvar.

Chorus är på pappret ett kanske väl simpelt spel. Många kommer nog sakna den variation som många moderna spel de senaste åren har försökt att sätta som ny standard. Jag tycker dock att det är väldigt uppfriskande med ett spel som väljer att vara en genre och löpa linan ut, förvisso finns det skavanker i form av svår orientering och en kontroll som kan vara svår att vänja sig vid. Till en början vara jag övertygad om att det här spelet inte var för mig och att jag bara tänkte rekommendera det för fans av flygspel där man skjuter. Men efter flertalet timmar i spelet, inser jag att jag har svårt att släppa det mentalt och att jag har ett driv till att spela vidare dels för att se hur kampen mot den onda sekten slutar, men också för att bara få uppleva de vackra miljöerna. Det får man väl se som ett gott betyg ändå?