Afterimage

Världen har gått åt helsike och flickan som tappat minnet, Renee, ska ge sig av för att rädda den. Kort och gått är det berättelsen. Den fungerar som en spark i rumpan som egentligen inte behövs för mer än att starta äventyret. På klassiskt Metroidvania-manér är inte ett komplext narrativ det som eftersträvas; enkla medel räcker oftast hela vägen och lite till.

Ibland kan jag tycka att dialogerna är utdragna då vissa karaktärer säger mer än vad som behövs, men det är inget som tar ifrån helheten. Röstskådespelet är genomgående dugligt utan någon egentlig anmärkning, men en karaktär har en mycket irriterande röst. Jag pratar om Ifree, Renee’s eviga följeslagare. Skådespelet för Ifree har jag ingenting att påpeka, varken positivt eller negativt, felet ligger i ljudmixningen. Ifree’s röst är väldigt gäll och skärande, inte som Alvin and the Chipmunks, tack gode gud, men rösten är jobbig på samma sätt. Nu hade det inte gjort så mycket om det inte vore för hur ofta Ifree pratar. En positiv aspekt är att ingen pratar om du inte först börjar prata med någon.

Tidigare nämna genren Metroidvania nämndes av en anledning, Afterimage klassificeras som den genren. Spelet utspelas i 2D-miljö, du låser upp förmågor, får nya vapen, bossar och hittar gömda vägar. Det är en komprimerad förklaring av vad det är som gäller för genren. Inget med det här är särskilt unikt, men det mesta är väl utfört. Renee kan använda två vapen samtidigt som används med varsin knapp. Det finns en uppsjö alternativ och alla har sina för- och nackdelar. Två svärd/knivar slår snabbt men gör lite skada per slag och har inte mycket till räckvidd. Stora svärd slår sakta men har mycket räckvidd och rejäl skada. Sen finns det alternativ mitt emellan som är, nämligen piskan. Piskorna gör hyfsat med skada och attackerar antingen rakt fram i en linje eller i alla riktningar, men då gör den mindre skada.

När du spenderar uppgraderingspoängen upptäcks en av spelets svagheter: uppgraderingarna är inte lika fria som de låter. För att få poängen kan Renee gå upp i nivå, döda bossar eller hitta dem i gömda kistor. Det finns gott om poäng, men alla kan inte spenderas med en gång. Om du väljer att uppgradera skadan Renee gör med stora svärd kan du göra det en gång, sen måste du ha nått en viss nivå innan du kan uppgradera den igen. Här kommer kruxet: det finns inte en väg att gå för att låsa in sig på ett visst vapen. Väljer du att följa uppgraderingarna åt höger kan du öka skadan på två svärd, men rätt vad det är har du möjlighet att uppgradera skadan för lien. Det finns inte heller några attributpoäng för Renee, så du har inte möjligheten att öka exempelvis dexterity eller strength när du ökar hennes nivå.

Miljöerna och karaktärerna är väldigt vackert utformade, de är nämligen handmålade och det märks. Mänskliga karaktärer, Renee inräknad, är generiskt anime med stort hår och ögon formade som valvgångar. I övrigt är det stor variation på de detaljerade bakgrunderna, förgrunderna och fienderna. Exempelvis kan du stöta på korta, sprintande stenfigurer, tvåbenta ödlor som har en klase vindruvor till torso och gröna zombiespöken. De olika delarna av världen är vitt skilda de också. Det finns ljus, grönskande skogsmiljö, dunkel och lila spökstad och blått kloaksystem.

Att spela med eller utan hörlurar gör vare sig till eller från; du kommer få samma upplevelse oavsett. Ljudbilden är jämnt mixad där alla aspekter framhävs samtidigt utan att bli rörigt. Steg, bakgrundsmusik, slag med vapen och stön från fiender är lätta att urskilja även om de ljudfilerna spelas upp samtidigt. Musiken håller sig för sig själv i dess mest positiva ordalag. Den sätter stämningen väl utan att vara intryck i ditt ansikte. Det kan vara ensliga pianotoner för att sätta en otäck stämning, dramatiska upptempo stråkar eller trygghetsgivande flöjt.

Död!

Afterimage är inte ett generiskt Metroidvania som faller i glömska så fort du stängt ner spelet. Det är verkligen inte dåligt, men inget som tar genren med storm och ruskar om den i grunden. Berättelsen kan du antingen ta till dig eller lämna därhän, vad du än väljer är spelet lika gediget, för här är det gameplay som stjäl strålkastarljusen. Kontrollerna är precisa och ger dig en ärlig chans att undvika bossarnas unika förmågor. Om du inte är såld på spelet innan, lär du inte vara det nu. Men ge det en chans när priset sjunker, för Afterimage är onekligen värt din uppmärksamhet.