Ännu ett år och ännu ett nytt Call of Duty och just denna gång var det Infinity Wards tur att utveckla den senaste iterationen. Jag har länge haft intresse för serien ända sedan Call of Duty: Big Red One på orginal Xboxen men har på senare tid hoppat några av de senare iterationerna. Just därför ska de bli extra intressant och se hur långt serien har utvecklat under tiden. Så häng med när vi tar en titt på Call of Duty: Infinite Warfare!
Enspelarläget
Spelet utspelar sig inom en snar framtid där människan har på grund av resursbrist sökt sig utåt i rymden och koloniserat vårat eget solsystem. Allt är dock inte guld och gröna skogar då en en grupp som kallar sig SDF (Settlement Defense Front) har brytit sig loss från från UNSA (United Nations Space Alliance) och byggt upp en militärstat på Mars. Vid kampanjens början tar man kontroll över en soldat i en specialstryka som skall återfå ett prototypvapen på en forskningsstation under att från SDF på en av Jupiters månar Europa. Uppdraget misslyckas och specialstrykan blir avrättade av en av SDF’s Admiraler Salen Kotch (Kit Harrington). Resultatet av uppdraget höjer spänningen mellan de två fraktionerna och tillbaka på Jorden debaterar UNSA’s byråkrati febrilt om vad som bör göras. Under tiden firar UNSA med stor parad av sin flottan som samlats i himlen över Genevé. SDF infiltrerar Jordens försvarssystem och vänder de mot dess egen flotta. På bara några få timmar är hela flottan förutom två skepp utplånade och det är nu din uppgift som Kapten på skeppet Retribution att ge folket nere på Jorden tillräckligt med tid för att bygga upp flottan igen.
När de kommer till gameplay i enspelarläget är det inte mycket som förändrats. Actionfyllt korridorskjutande från första sekunden med gott om skriptade quick-time sekvenser. Hela upplevelsen är mycket storslagen och cinematisk dock tar spelet bort kontrollen får dig som spelare lite för ofta. Kampanjen kommer ge dig ungeför 6 timmars speltid på din första omgång och lite till om du inte har något emot lite repetition.
Flerspelarläget
Om vi börjar med att titta på de bekanta klasssystemet ser vi att mycket är sig likt med en handfull justeringar. Till att börja med får man välja en av sex så kallad ’Rigs’ som kan liknas med de ’Specalist’ klasserna från Black Ops 3. Varje ’Rig’ har olika ’Payloads’ och ’Traits’ där den förstnämnde är en aktiv special attack som man kan aktivera när man tjänat tillräckligt med poäng. Det kan vara allt från ett väldigt kraftfullt maskingevär, reaktivt pansar som skyddar från skada eller en återspolningsfunktion som teleporterar dig till en tidigare plats och fyller upp hälsa och ammunition. ’Traits’ är passiva förmågor där du som exempel kan regenerera din hälsa snabbare eller att du får behålla din ’Scorestreak’ poäng även efter att du har dött.
När du nu har valt din ’Rig’ presenteras man av de välbekanta ’Pick 10’ systemet där varje föremål kostar en utav tio tillgängliga poäng. Vapen finns de gott om och det finns allt från lasermaskingevär till mer traditionella blybaserad kulsprutor. Till varje vapen har man givetvis olika tillbehör i form av sikten, större magasin och ljuddämpare. Ett sidovapen är precis som tidigare helt valfritt och om man hellre investerar den poängen i fler tillbehör går det alldeles utmärkt. Man får tillgång till ett brett utbud av granater av dels olika av den exploderande sorten men också kastknivar och rökgranater. Vidare har man plats för tre olika ’Perks’ som förhöjer olika aspekter av dina förmågor. Allt från att kunna ladda om snabbare till att undvika att bli upptäckt av fiendens flygplan eller att kunna kuta och skjuta samtidigt. Slutligen har vi ’Scorestreaks’ som är en rad olika aktiva förmågor som man låser upp ju fler poäng man tjänar under ett liv. Får man ihop tillräckligt kan man kalla in spaningsflygplan, olika attackplan och olika typer av drönare.
När du nu har valt din utrustning är det dags att hoppa in och börja lira, och då har vi givetvis ett antal spellägen att välja mellan. Först ut har vi de gamla klassikerna Team Deathmatch, Free-for-all och Domination. De två utstickarna är Frontline och Defender. I den förstnämnda fungerade precis som en vanligt Team Deathmatch men spawn punkterna är fasta. I defender är målet att fånga en drönare och hålla fast vid den i så länge som möjligt. Slutligen får vi inte glömma den gamla klassikern Gun Game där varje gång man dödar en motspelare byter man till ett nytt vapen.
Gameplay i flerspelarläget är i det stora hela oförändrat. I de allra senaste iterationerna har spelmekaniken lutat mer och mer mot den mer mobila och rörliga spelstilen. Att sitta still och vakta ett område är sällan en strategi som fungerar bra. Matcherna i sig lutar som tidigare mot de kortare hållet vilket gör att de snabbt går att hoppa in och spela en kort stund utan att sitta fast i en längre match. Den rörelsemekanik som Advanced Warefare introducerade har tonats ner något. Det är fortfarande fullt möjligt att springa på väggar och använda boost-funktionen i din rig, men de hela har saktats ner en smula vilket gör att det är inte lika effektivt som i tidigare iterationer.
Grafik och ljudbild
Det är i denna kategori som spelet fallerar i mina ögon. Grafiken och ljudbilden är i sig adekvat, rätt bra faktiskt. Men när det kommer till prestandan missar spelet måltavlan med några 100 meter. Till en början är bilduppdateringsfekvensen i spelmotorn låst till 90fps. I en shooter som denna med högt tempo är detta inget mindre än ett skämt. Det är heller inte ovanligt att spelet hakar upp sig med jämna mellanrum, något som aldrig bör hända med en dator som min. Hela känslan av spelet är för en FPS fanatiker som mig själv helt fel. Jämför man med till exempel BF1 eller CS:GO har Infinite Warfare inte all samma följsamhet i bilden. Stort minus enligt mig.
Personliga synpunkter
När ni läst så här långt kanske ni har märkt att jag ofta sagt att saker och ting är sig likt för tidigare iterationer. Detta var ett helt medvetet val då denna iteration är i mångt och mycket väldigt lik sina föregångare. Visst är det så att vi har ett nytt lager färg, ny enspelar kampanj, nya vapen och nya multiplayer banor. Men det förändrar inte faktumet att Infinite Warefare känns som ett spel jag spelat tidigare. Att betala fullpris för en mycket lik spelupplevelse var något jag slutade med när Modern Warfare 3 släpptes. Om Activision och Infinity Ward, Treyarch och Sledgehammer fortsätter att släppa ett nytt Call of Duty varje år känner jag att för eller senare kommer publiken råka ut för ”CoD fatigue”. Så som jag gjorde när Modern Warfare 3 släpptes.
Sälj och spelarsiffrorna ser heller inte bra ut på PC plattformen. I skrivande stund toppade spelet vid 15000 spelare på steam och ligger på ett dagligt genomsnitt på 5600 spelare, där den senaste siffran dessutom har stadigt varit på väg ner sedan släpp.
Nu kanske du som läser tänker: ”Men Carl, alla vet ju att CoD är som mest populär på konsolplattformarna! Varför spela på PC?”. ”Ja” säger jag då till dig min kära läsare. Det är inte konstigt att så få spelar på PC när stödet för plattformen är under all kritik. Första gången jag startade spelet ville de köra på fel skärm men det fans inget alternative att byta skärm i inställningarna. När spelet skulle ladda in shaders fick jag en blåskärm på köpet. Att ett FPS spel som har drömmar om att växa som en E-sport är låst vid 90fps är ett stort stort snedsteg i sig.
Recensionen baseras på PC versionen.
Prisbild ca 450kr (Beroende på utgåva och plattform).
Recensionskod tillhandahållen av Kinguin / Activision
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.