Sea of Stars

The Fleshmancer är det sista, stora hotet mot er värld. Som Solstice Warriors är det ert jobb att göra det som krävs för att ta er an denna formidabla fiende, och rädda världen – en gång för alla.

Många har jämfört Sea of Stars med det klassiska spelet Chrono Trigger från 1995. Tyvärr har jag aldrig spelat det (Jag vet!) och kan således inte sälla mig till den kören. Däremot har jag spelat en hel del andra sköna rollspel från 90-talet. Som till exempel Final Fantasy 6, Fallout, Baldur’s Gate och Rings of Medusa. Det är ett kärt återseende att spela Sea of Stars. Att springa runt och interagera med världen med hjälp av enbart tangentbordet är verkligen en resa tillbaka i tiden.

Du kan, som tidigare nämnts, börja spelet som en av två karaktärer. Zale är pojken med rufsigt, gyllene hår och en magi som drar sin energi från solen. Valere däremot är hans raka motsats. Hon har ett långt, böljande, isblått hår och hon är i sin tur mån-magiker. Du får välja vilken av karaktärerna du ska spela som. Det har absolut ingen betydelse för spelet, utan det är bara estetik och vad du får för känsla. Jag valde Valere eftersom hon har blått hår. Bara en sån sak. Spelet låter dig själv välja när du vill ifall du vill byta vem som går längst fram, med en liten svans av diverse följare du kan plocka upp längs vägen.

Valere och Zale är vad som kallas för Solstice Warriors. En typ av krigare som ska rädda världen från den elaka Fleshmancer, som ni har varit i krig med under en väldigt lång tid. När spelet börjar, är det tydligt att något har hänt i deras förflutna som har lett dem in på stigen att bli Solstice Warriors, något som du också får spela ut själv. Under sin tid på Zenith Academy, där de tränar för att uppnå sin potential, ska de lära sig att slåss, behärska sin magi och sy. Många, många timmar av deras träning ska spenderas åt att sy. Detta för att de behöver sy in sin vilja i den tygbit som ska skydda dem. Som tur är behövs inget minispel för att göra detta.

De ger sig, efter ett par år på Zenith Academy, ut i den stora världen, och det är här som den riktiga storyn tar sin början. Zale och Valere tar sig runt i en värld som är magnifik att utforska. Varje ö är unik och har sin egen flora och fauna. Dessutom ackompanjeras de olika scenerna på olika sätt rent musikaliskt. Här har Eric W Brown lyckats fånga varje enskild interaktion tillsammans med den legendariska Yasunori Mitsuda, som har gjort musiken till bland annat Chrono Trigger, Final Fantasy och ett par av Super Mario-spelen, på ett mysigt sätt. 

Och mysigt är det enda adjektiv jag tillslut landar i när det gäller Sea of Stars. Det är ett mysigt spel. Grafiken är mysig. Välgjord såklart. Och väldigt färgsprakande på sina ställen. Men mysig. Musiken är mysig. Karaktärerna är mysiga. Och hela storyn är mysig. Och det är absolut inget fel i det. Tvärtom faktiskt. Jag märker att jag dras tillbaka till spelet hela tiden. Det blir två timmars speltid här och sen tre timmar där. När jag ska avsluta för att jag måste göra andra, tråkiga saker, som att äta och tvätta, blir det väldigt lätt att motivera “jag måste bara hitta nästa sparpunkt” för att sedan gå runt, vidare och framåt till nästa, och ytterligare en till. Tills det – av någon ytterst märklig anledning – har gått en timme till.

Men förlåt. Jag förirrar mig lite. Tillbaka till recensionen.

Det är en stor variation i spelet och det är något jag verkligen uppskattar eftersom spel har en tendens att bli väldigt repetitiva. Du ska ta dig från A till B och däremellan ska du slåss mot fiende X, Y och Z. Skölj, spotta ut och börja om. Sea of stars är inget undantag. Du tar dig från ö till ö och slåss mot fiender för att sedan ta dig till nästa ö och nästa fiende. Det som gör att jag ändå inte tröttnar är som sagt variationen. Från isiga berg till mörka grottor och undervattenslandskap. En annan sak som jag tycker om är att det finns så otroligt mycket att göra som inte har med huvudstoryn att göra. I varje by finns små sidouppdrag. Varje bana har olika pussel som du behöver lösa – en del lättare än andra. Och eftersom du har en krigskock med dig, behöver du samla ihop ingredienser till olika sorters hälsokost som ni lagar vid öppen eld under stjärnorna. Mysigt deluxe.

Som i alla andra rollspel, får du erfarenhetspoäng efter varje strid. Du går upp i level efter ett visst antal och när du gör det får du fyra olika val för att uppgradera dina karaktärer. Det är enkelt och smidigt och det krävs inte stora, invecklade träd av förmågor, vilket jag uppskattar eftersom jag lätt går vilse bland såna.

När det gäller striderna blir det däremot ganska tråkigt ganska fort. Ja, det är en kul variation på de fiender du tar dig an och ja, bossarna som du möter lite då och då har en tendens att ta upp halva skärmen – vilket är hysteriskt kul – men själva stridssystemet är ganska… jag vet inte.. meh? Är det ens ett ord? Det är enformigt och du har inte så många saker att välja på. Du slår eller använder magi. Och ibland kan du gå ihop med din kompis och göra en combo. Men det blir aldrig intressant. Jag märker att jag använder samma kombinationer av slag efter ett tag. Det enda som är lite annorlunda är att fienderna har en slags specialförmåga i form av en shield-break. Då ska du försöka bryta sagda fiendes sköld innan det är fiendens tur. Lyckas du, är det fortsatt vanlig strid, men misslyckas du så är det cirkus och specialattacker. Ett kul tillägg som gör att du måste tänka till ibland för att avgöra vilken fiende som egentligen är värd att sikta på.

I min högst personliga åsikt är Sea of Stars ett spel som riktar sig till dig som vill ha ditt nostalgiben kittlat av ett lagom mysigt spel. Fast mer än det tycker jag att det är ett spel som är alldeles perfekt för den yngre publiken som kanske inte har spelat så många spel av denna typen innan. Det är lagom. Det är underhållande och lätt att förstå.

Men framförallt – det är så oerhört mysigt.