Livet är verkligen inte lätt, men tänk om du skulle förlora en del av dig själv som du kanske inte är medveten om, men utan den är du inte komplett. Schim låter oss vandra i skuggorna och utforska just detta.
Schim är ett slags plattformspel med isometrisk vy. Jag tror att när de flesta spelare tänker på plattformsspel tänker de på spel där karaktären springer på en bana, för att sedan hoppa mellan olika avsatser. Så är inte riktigt fallet i det här spelet. Vi spelar nämligen som en liten krabat som bara kan röra sig bland skuggorna som uppkommer hos objekt, personer och djur. Detta betyder att om vi vill röra oss genom det aktuella sceneriet, så måste vi hoppa mellan alla dessa skuggor för att ta oss framåt. Eftersom detta även är ett pusselspel, kommer det bli tämligen lurigt att ta sig igenom sceneriet.
När det kommer till berättelsen spelar vi som sagt som en liten varelse som bor i skuggorna som finns runtomkring i hela världen. Vi är inte den enda varelsen av det här slaget, utan vi kommer se några andra här och var. Tydligen bestämmer sig de här varelserna att till slut bosätta sig i en specifik skugga där de sedan bor för evigt och försöker leva lyckligt i alla sina dagar. Vår lilla krabat har bestämt sig för att fästa sig vid skugga hos en pojke. Allting verkar frid och fröjd, vi följer vår omedvetna livskamrat i livets alla upp och nedgångar. Tyvärr vänds allt detta upp och ner när pojken som nu blivit en ung man är med om ett trauma som resulterar i att vi skiljs från varandra. Resten av spelet handlar helt sonika om att vi hoppar från skugga till skugga för att till slut återförenas med vår vän. Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom att människor tenderar att ha den dåliga vanan att inte stanna kvar på samma plats hela tiden.
Berättelsen lyckas med enkla medel att bli lite berörande. Eftersom att vi får se hur vår väns liv faller sönder i spillror när vi inte är förenade längre, vilket gör att varje gång vi kommer till ett nytt område blir vi alltid angelägna att försöka hitta snabbaste vägen till målet, det vill säga vår vän. Nu spelar det förvisso ingen roll hur snabb eller långsam du är. Du kommer inte återförenas med din vän förrän spelets berättelse bestämmer att det är dags, men som sagt; spelet väcker angelägenheten i spelaren på ett bra sätt.
Områdena som vi kommer till under spelets gång är olika typer av miljöer som vi kan stöta på i ett stadsområde. Allt från en vältrafikerad huvudgata, till en djurpark och stormarknader är några exempel på vad vi kommer få uppleva. Målet är som sagt att vi ska hoppa från skugga till skugga för att ta oss till slutet av området. Oftast innebär slutet att du ska hoppa in i en skugga tillhörande en bil i rörelse, en katt eller annan typ av rörlig varelse eller objekt som tar oss till nästa område, där vi ska göra samma sak igen.
Vi ser det hela ur en isometrisk kameravy. Förutom att styra den lilla krabaten genom att gå och framförallt hoppa, kontrollerar vi även kameran. Spelar du med handkontroll använder du dig av axelknapparna för att vrida kameran på samma sätt som du kan vrida på ett pappersark som ligger på ett bord. Detta är särskilt viktigt att komma ihåg eftersom att den aktuella kameravinkeln kanske skymmer tillgängliga skuggor att hoppa till. Trots att du som sagt kontrollerar kameran på egen hand är jag ändå inte särskilt förtjust i den. Det händer ganska ofta att jag mer eller mindre måste hoppa i blindo. Antingen måste jag ha kameran så att jag inte ser krabaten jag spelar som, eller så att jag inte kan se skuggan jag vill hoppa till.
Det var på grund av detta som jag slogs av insikten att spelets områden tenderar att vara ganska plottriga sett till objekt och dylikt som finns i området. Jag vet att tanken förmodligen är att världen ska upplevas mer “levande” och ge spelaren flera olika alternativ sett till vägar att ta sig framåt. Men det tenderar ibland att bli lite väl rörigt. Det är inte någon jättefara egentligen, men tillräckligt för att det ska vara en aning frustrerande.
Utvecklarna har marknadsfört spelet till att vara en avslappnande upplevelse, vilket cementeras med den stiliserade och färgglada grafiken samt den lättlyssnade och mysiga musiken som spelas under spelets gång. På det stora hela är det definitivt både trevligt och mysigt. Jag ställer mig dock frågande till hur avslappnande upplevelsen verkligen är.
Spelet försöker nämligen att baka in lite utmaning ju längre in i spelet du kommer. Det kan vara alltifrån att du behöver klara av att hoppa över ett ganska stort avstånd till att behöva hoppa från ett rörande objekt till ett annat. Detta blandas upp med att det ibland inte är supertydligt vart du ska ta vägen. Detta väcker väldigt mycket frustration hos mig i alla fall, framförallt med tanke på att spelet som sagt väcker en angelägenhet för mig att komma genom området. Jag blir då frustrerad eftersom att det känns som att spelet aktivt försöker hindra mig från att komma vidare, vilket i sin tur för med sig att den lugnande effekt som spelet aspirerar till att uppnå inte infinner sig hos mig. Nu kan jag förtydliga att detta problemet ligger förmodligen bara hos mig själv, då jag har lätt att hamna i ett “tävlingstänk” där jag bara vill komma framåt till varje pris, eftersom att jag vill vinna. Som tur är finns ett hjälpmedel om du skulle bli alltför konfunderad. Genom att hålla in en av triggerknapparna panorerar kameran åt det hållet du ska ta dig till. Vilket är skönt att ha möjlighet till, även om det kanske är i vagaste laget. Å andra sidan tror jag att “tävlingstänket” väcks av den tidigare nämnda angelägenheten som spelet väcker varje gång som du kommer in i ett nytt område. En känsla av att det är bråttom helt enkelt, men som sagt; andra spelare kommer kanske inte ha det här problemet.
Ett annat bekymmer jag har är hur många banor som det är i spelet. Eller jag vet faktiskt inte riktigt om jag har ett problem med det egentligen. Speltiden är faktiskt inte särskilt lång, men vid flera tillfällen under spelets gång har jag varit övertygad om att jag kommit till berättelsens slut, bara för att spelet sedan fortsätter med flera banor efter det. Som sagt speltiden ligger på bara drygt fem timmar, men av någon anledning lyckas ändå spelet kännas en aning långdraget. Men vem vet, det kan vara min tidigare nämnda tävlingsinriktade hjärna som spökar nu igen.
Schim är på det stora hela ett väldigt trevligt plattformsspel. Det har en berättelse som faktiskt lyckas beröra spelaren en aning genom att låta oss iaktta ett människoöde och alla de tragiska händelser som kan tänkas hända i ett sådant. Musiken och grafiken samspelar i att skapa en mycket mysig atmosfär och stämning. Tyvärr förekommer viss frustration bitvis, vilket för med sig att lite av trevligheten och mysigheten försvinner en aning. Men även om spelet inte nödvändigtvis är det bästa av sitt slag, rekommenderar jag det till spelare som bara vill ha en trevlig och mysig stund. För ibland är det precis det vi behöver!