The Crimson Diamond

Nu, kära vänner, ska vi vrida tillbaka tiden till sent 80-tal eller tidigt 90-tal. EGA-grafik (Enhanced Graphics Adapter) är normen när det gäller äventyrsspel, en av de hetaste genrerna vid denna tidpunkt. Även om vi kan styra en karaktär med mus eller tangentbord, måste vi fortfarande skriva allt som har med interaktioner att göra. Är detta bara en nostalgiresa, eller finns det något av värde även i modern tid? Det ska vi ta reda på NU!

The Crimson Diamond är ett Peka och klicka-Äventyrsspel där vi tar på oss rollen som Nancy Maple. Hon är född och uppväxt i Toronto, där hon nyligen börjat arbeta som geolog på ett museum. Hon får reda på av sin chef att en fiskare i den lilla staden Crimson har hittat en diamant inuti en av fiskarna han var i full färd med att rensa. Chefen tycker att detta är ett ypperligt första uppdrag för Nancy och skickar henne till den lilla staden, för att undersöka huruvida det finns fler diamanter i området, eller om detta bara var en slump. Tyvärr visar det sig att värdshuset hon tänkt att bo i inte längre är i drift. Ägaren går dock med på att hon får stanna över natten, men hon måste ge sig av med första bästa tåg nästa dag.

Som om inte det vore nog, verkar regeringen redan ha skickat en mer erfaren geolog från Belgien att undersöka precis samma sak hon tänkt göra. När dagen kommer händer en sak som gör att Nancy kommer behöva stanna lite längre än vad som var avtalat. Nancy tar således tillfället i akt att försöka genomföra sin utredning. Men det dröjer inte länge innan hon motvilligt blir indragen i intriger bland de övriga personerna som befinner sig i huset och hon kommer till slut behöva leka detektiv. Mysterierna är många och hur väl Nancy kommer att lösa dessa eller inte är upp till oss.

Spelet skiljer sig en aning från övriga titlar i denna genre. Peka och klicka-spel brukar få stämpeln Retro. Främst på grund av att det är en gammaldags genre vars storhetstid är passerad för längesedan. The Crimson Diamond drar dock tillbaka tiden ännu mer och är gjord som den här typen av spel var när genren var i sin linda. Du använder fortfarande musen för att klicka vart du vill att Nancy ska gå, du kan även använda tangentbordets piltangenter, om du skulle föredra det. När du vill interagera med personer eller objekt, så som att prata, titta, undersöka och dylikt måste du skriva hur du vill att interaktionen ska gå till. Exempel på detta är: Look at rock, investigate rock, talk to Albert, ask Albert about… och så vidare.

Som tur är har utvecklaren tänkt på att en modern publik inte skulle orka att skriva detta hela tiden. Du kan därför använda dig av förkortningar istället så som O d (open door), l a t (look at tree), a ab garden (ask about garden) etcetera. Via spelets pausmeny finns en flik som heter Help som väldigt pedagogiskt förklarar hur text interaktionen fungerar och ger exempel på förkortningar.Det finns även en pedagogisk tutorial som på ett tydligt sätt förklarar hur den här typen av spel fungerar. Jag uppskattar verkligen detta. Målgruppen må främst vara genreveteraner som redan har koll på läget, men det känns skönt att utvecklaren har varit medveten om att spelare som inte är lika erfarna kan stöta på spelet och kan behöva mer hjälp.

Den här typen av spel var ökänd för att spelare lätt kunde köra fast, men även här vill utvecklaren vara mer hjälpsam. Nancy har ett anteckningsblock där du ser vad som behöver göras för att historien ska gå vidare, men du får också tips på andra saker som kan vara värda att undersöka. Skulle du fortfarande känna dig vilsen, finns det en flik vid namn ”Hintbook” som tar dig till en hemsida som ger subtila tips på vad som ska göras. Jag uppskattar personligen den här typen av sidor mer än vanliga guider eftersom hintarna får mig att känna att jag fortfarande listar ut problemet själv, istället för att bara få lösningen serverad.

Utforskning har ett extremt stort fokus i spelet. För att få ut så mycket som möjligt av spelets alla mysterier och intriger, rekommenderas vi att utforska precis allting som är möjligt. I varje kapitel finns det alltid en utstakad väg, men vi rekommenderas hela tiden att avvika från den, dels för att du kommer förstå mysterierna bättre. Men det ökar även dina chanser att lösa dem. Du kan spela färdigt historien, utan att ha grottat ner dig i intrigerna överhuvudtaget. Det finns även mysterier som du helt och hållet kan strunta i att undersöka överhuvudtaget. Jag älskar detta. Dels gör det spelet mer värt att återbesöka och det gör också att upplevelsen blir mer individbaserad. Allting hänger på hur mycket tid du som spelare är villig att lägga på det.

Jag anser att det definitivt är värt att lägga tid på att utforska och att ta sig tid, istället för att springa genom berättelsen. Framförallt eftersom att jag är väldigt förtjust i författandet. Spelet låter mig faktiskt leva in mig i detektivrollen utan alltför mycket handhållning. Jag vet att jag kan både köra fast och misslyckas, men det är en del av upplevelsen och gör upplevelsen mer autentisk. Författandet är som sagt riktigt bra. Jag är extremt förtjust i karaktärsgalleriet och jag kom på mig själv med att vilja reda ut så många intriger som bara var möjligt. Efter att ha sett eftertexterna rulla satt jag och kontemplerade hur jag ska göra för att lösa de gåtor som jag inte lyckades med under min genomspelning. Vilket för mig är ett oerhört gott tecken.

Spelet har ett charmigt utseende. Det använder sig av så kallad EGA-grafik, vilket ger spelet ett tidstypiskt utseende och påminner om spelen som detta är ett kärleksbrev till, särskilt The Colonel’s Bequest från 1989. Ljudbilden är likaså väldigt tidstypisk. Det är oftast inte särskilt mycket ljud alls, förutom något enstaka ljud när en dörr öppnas eller när vatten rinner från en vattenkran. Vid specifika tillfällen kommer det dock ett soundtrack som låter som ett synthesizer-drivet soundtrack från tiden då dessa spel verkligen var populära.

Jag må vara väldigt förtjust i spelet och jag tillhör definitivt målgruppen, då jag har spelat och fortfarande spelar spel av den här typen regelbundet. Med det sagt tröttnar även jag på textinteraktionerna. Ibland tycker jag att utvecklaren varit lite väl noggrann med hur vi ska formulera oss. De har också fattat beslutet att utesluta ordet ”Use”, vilket är oerhört frustrerande då det försvårar vissa interaktioner. Det fungerar till exempel inte att skriva ”Use key on door” eller ”Use waterfaucet”. Jag förstår att tanken är att främja mer kreativa lösningar hos spelaren, men eftersom ordet ”Use” är så pass väletablerat, även i äldre spel, känns det som att någon kör in en käpp i mitt cykelhjul när jag nått topphastighet.

På ett personligt plan är jag stormförtjust. The Crimson Diamond är ett välskrivet och välgjort kärleksbrev till den spelgenre som jag håller kärast. Jag tycker det väcker mycket mersmak och jag väntar bara på att få möjligheten att starta upp det igen. På ett objektivt plan tycker jag fortfarande att det är bra, men vi tvingas hantera mekaniker som vi lagt bakom oss, vilket gör att det är ett spel av nostalgiker för nostalgiker. Visst finns det försök att introducera nya spelare, men jag tror att i slutändan kommer nya spelare att skrämmas bort. De hjälpmedel som ska göra det mer strömlinjeformat kommer i slutändan bara att uppskattas av veteranerna. Jag är tveksam till om nya spelare har tillräckligt stort tålamod för denna typ av spel. Det tar emot att säga det, men jag tror inte det. Med det sagt rekommenderar jag utan tvekan spelet om du som jag är en hopplös nostalgiker, vare sig vi vill erkänna det eller inte. Det är trots allt för oss som spelet är gjort!