Du vaknar vid kanten av en flod. Du har inget minne av någonting. Du möts av en kvinna som frågar hur du mår och vem du är. Efter dina frågor skickas du i väg för att hitta Al, en person som sprungit in i ruinen vid floden. Inuti ruinen hittar du guldstatyer. Al är också en guldstaty – men han har hängts…
När du vaknar och skapar din karaktär har du tre val: kön, hudfärg och yrke. Kön bestämmer vilken röst din karaktär får, hudfärg ändrar utseendet (på händerna eftersom det är ett förstapersonsperspektiv) och yrke ger dig en specifik förmåga. Jag som valde att spela som Fugitive (rymling) sprang 25% snabbare. När du sprungit genom ruinen kommer du fram till en romersk stad som andas utopi. Den är väldigt vackert belägen och stadens magistrat (en person som styr en stad och dess lagar) har kastat alla vapen ner i ravinen för att bibehålla freden. Något illavarslande som präglar allt i staden är Den gyllene regeln.
Nu är inte den gyllene regeln den man fick lära sig i förskolan (gör mot andra som du själv vill bli behandlad), utan här är det på blodigt allvar. På flera olika skyltar kan man läsa att Den gyllene regeln utlovar kollektiv bestraffning för individens synd/snedsteg. Bestraffningen tar sin form i att guldstatyerna väcks till liv och mördar alla i staden.
Spelet går ut på att hitta en väg hem genom att prata med de olika människorna i staden och på så vis få ledtrådar som rullas samman till ett nystan av lösningar. Säger du fel saker till någon kan du trigga Den gyllene regeln och du får springa till det stället i staden du gjorde din entré. Där finner du en portal som återställer staden. Portalen kan liknas vid sparningsmekanismen i the Legend of Zelda: Majora’s Mask eller Groundhog Day (1993) där man får återuppleva samma dag varje dag gång på gång. Bara för att man råkar säga ”fel” sak till en person och konsekvensen blir att undergången igångsätts betyder det absolut inte att man gjort fel. Man ska som sagt hitta ledtrådar för att klura ut hur man tar sig från staden och bara för att staden återställs betyder det inte att man förlorar informationen man fått med sig. I stället har man nytta av informationen man får vid varje försök. Kanske lär du dig något om en annan person som du kan utnyttja hos en tredje person för att få den andre att erkänna något som leder till en fjärde person? Det här är spelets klart starkast lysande punkt; att fundera på saker som sagts och hitta användningsområden för dem.
Om man vill förenkla vad spelet gör är det en gångsimulator sett ur ett förstapersonsperspektiv där man pratar med folk. Men det vore att förminska spelet. Man har faktiskt en pilbåge till sitt förfogande som man kan försvara sig med, även om det inte är det huvudsakliga målet. Pilbågen används också till att förgylla (i det här fallet betyder det också förstena) objekt som man sedan kan klättra på. Det leder till enklare former av utforskande av miljön. Att man också ska lösa ett mysterium gör att jag snarare skulle klassa det som ett äventyr/mystik-spel.
Man kan inte skriva den här recensionen utan att nämna en oerhört imponerande aspekt: spelet är gjort av tre personer. TRE. Till en början var det en mod till the Elder Scrolls V: Skyrim som tog fart och blev något annat, något eget. De har gjort ett bra jobb med att distansera sig från Skyrim då det verkligen inte är nödvändigt att använda pilbågen som ett vapen, snarare ett verktyg. I fyra år har trojkan arbetat med det och det märks, för det är ganska imponerande snygg grafik och design på de olika modellerna. Ljudbilden gav mig bestående intryck eftersom den satte stämningen makalöst väl. Musiken var samljudande när jag gick runt i staden och inte gjorde något särskilt (jag hörde till och med fågelkvitter). Däremot om någon bröt mot Den gyllene regeln dånade en röst ”The many shall suffer for the sins of the one” och skärmen blev svartvit ackompanjerat av dramatiska läten snarare än musik.
Om något är dåligt med spelet skulle det vara den varierade kvalitén av röstskådespelet och bristen på en karta. Vissa är bättre medan andra är dåliga. Försvinnande få är medelmåttiga, de flesta är ytterst binära i sin yrkesskicklighet; antingen bra eller dåliga. Det målas med breda penseldrag och inte i någon som helst antydan till gråskala. Svart eller vitt ska det vara! Då spelet i stora delar går ut på att springa mellan stadens invånare och prata med dem hade det varit på sin plats med en karta för att lättare hitta dem. Nu dyker det bara upp en guldplupp på UI:n som visar åt vilket håll personen du bör prata med finns. En karta hade också underlättat att ta sig ut från vissa underjordiga passager som trasslar ihop sig till ett olikartat kaos. På det stora hela är det petitesser, men ändå störande då de hela tiden gör sig påminda.
Här har vi en upplevelse som gör det mesta rätt, men inget är extraordinärt. Att lösa mysterium är underhållande och man vill alltid veta vart de nya ledtrådarna tar en. Rent grafiskt sett finns det inget att klaga på, men det är inte heller något som lyfter sig över det ordinära. Musiken är välljudande och en komplett stämningssättare som inte är något man kommer nynna på i vardagen, men det är inte heller meningen. Jag upplevde ganska jämna 60 FPS, men när nya områden laddades in var det ständigt frame drops som var enormt störande. Dock har utvecklarna lovat att de har en patch som är redo att släppas som ska lösa detta. Det som ligger spelet mest till last är dessvärre priset. För den här någorlunda korta upplevelsen finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket som lever upp till prislappen som förväntas ligga på närmre 430 kr på konsol). Är du nyfiken och hittar spelet på en rea kan det absolut vara värt ett köp. I nuläget skulle jag säga att det är ett bra spel, men man gör bäst i att avvakta en stund.
Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
Spelet finns även till Playstation 4, Xbox One/Series X|S, PC och Nintendo Switch.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av Modern Storyteller.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.