Awaken – Astral Blade

På ön Horace har en märklig energi sluppit lös och det är upp till dig att ta reda på vad som har hänt.

Din karaktär, det biomekaniska vapnet med namnet Tania, blir skickad till sagda ö av sin skapare, Dr. Herveus. Hon möts av mekaniska monster, transformerade växter och hotfulla väktare. I sann 2D-anda à la Metroidvania är det dags att navigera den oändliga kartan, samtidigt som du kämpar med att förstå exakt vem du är och framförallt – vad det betyder att vara mänsklig. En annan anledning till att du är på ön är att en grupp, som skickades dit för att ta reda på vad det är som har förvandlat djur- och växtlivet, har försvunnit. En energi som kallas för Karpas ligger bakom förvandlingen och du ska alltså ta reda på vad som har hänt. På min resa har jag dock möjlighet att plocka på mig olika frukter och löv som ökar antingen min hälsa eller min attack, beroende på vad jag hittar. Det finns också pappersrullar och anteckningar som ger dig lite mer information om vad det är som har hänt.

Du får “spöken” till hjälp med detta. Kanske inte spöken så som vi tänker på dem i vardagligt tal, med lakan och hål för ögonen, utan kvarlämningar från maskiner. De pekar dig åt rätt håll och kan ibland hjälpa till med de olika pussel du ställs inför. Historien kan kännas ganska spretig ibland dock och jag märker att jag zonar ut och har lite svårt att fokusera. Jag tar upp det lite senare i recensionen när jag pratar om röstskådespelarna. Jag hade önskat att de gjorde mer för att fånga upp mig. När jag spelar spel, oavsett genre, vill jag bli tillfångatagen av det. Annars finns det en stor risk att jag slutar att bry mig tyvärr.

Som väntat kan du också uppgradera ditt vapen och till och med låsa upp tre stycken sammanlagt. Dessa vapen uppgraderar du till att göra mer skada, bättre kritiska träffar och liknande. För att göra det behöver du Aether, något du samlar på dig när du besegrar dina fiender. Du använder också Aether för att bygga på dina kombos (som jag skriver om lite längre ner). Det hjälper dig att få mer Aether, tiden kan sakta ner om du duckar i precis rätt tid och du kan till och med lära dig att parera. Detta uppgraderande gör du i ett skill tree som låter dig bygga din karaktär nästan som du vill. Det är lovande och du har ett par saker att lära dig, både passiva och aktiva färdigheter och fastän det är kanske aningen platt, är det en av behållningarna i spelet. De aktiva färdigheterna är i form av att kunna parera, snabbare attacker, möjligheten att resa dig snabbare efter att ha blivit omkullknuffad och så vidare. Några av de passiva färdigheterna ökar din blockchans, mer hälsa och mer aether vid kritiska träffar.

Vissa frukter gör dig bättre.

Awaken – Astral Blade låter dig plattforma tills du känner dig yr och kräkfärdig. Du hoppar vertikalt och parallelt, på rörliga plattformar och stillastående, med eller utan elektricitet påslaget. Men det känns aldrig som ett hinder, mer fantasilöst och oerhört upprepande. Till råga på allt är kartan stor och kan i början kännas aningens förvirrande. Det är många vägar du kan ta och om du är som mig – och vill upptäcka så mycket som möjligt – kommer du att få lite lätt panik när du inser att du förmodligen har missat ett ställe. Som om inte detta vore nog är spelet fullt av backtracking. Du behöver alltså gå längst bort till ena sidan kartan för att ha en mekanisk röst som säger åt dig att “the princess is in another castle”. Nej, det säger de inte, men det är samma princip. Ibland känns det som att det enda jag gjorde var att leta efter något som alltid låg längst bort från där jag befann mig.

Efter lite pillande med bluetooth och inkopplande av min handkontroll, fick jag tillslut det att fungera att spela utan tangentbord (de rekommenderar till och med handkontroll och hörlurar för att få den bästa upplevelsen). Jag kom fram till att du kan inte koppla in handkontrollen efter att spelet har börjat eftersom då känner det inte igen den. Men sagt och gjort. Väl med min kontroll i högsta hugg kändes det faktiskt ganska bra att styra. Det är inget unikt som Dark Pigeon Games kommer med, men det är tillräckligt för att jag inte ska bli uppgiven och i det här fallet är det ett betyg så gott som något.

När det gäller själva stridssystemet är det precis lika generiskt här. Du slår dig fram så mycket som möjligt och på vissa ställen kommer det vågor av fiender där du ska hålla upp din träffräknare så länge du kan. Mitt rekord är 62. Ju längre hit-combo som du lyckas med, desto mer Aether får du som belöning i slutet. Du slåss genom att trycka på den valda knappen (X på kontroll) en, två eller tre gånger. Efter andra och/eller tredje träffen kan du avsluta med ett tryck på Y. Då gör du en kombo som varken är särskilt stark eller bryter fiendens attackmönster. Om jag inte är helt blind, var det samma kombo oavsett vilket vapen du hade framme, vilket bara är lathet helt ärligt.

Ett finishing move!

En av de bra sakerna med Awaken – Astral Blade var dock bosstriderna. De skilde sig bra ifrån varandra med olika rörelsemönster och attacker. Vissa bossar hade två olika former, några hade sköld, ett par flög. De var också tillräckligt svåra för att inte klara av vissa på första försöket, men inte så svåra att det tog mer än två eller tre. Jag uppskattade designen på dem, då de var annorlunda från de vanliga småfienderna, som kom i ett helt vanligt fem-pack och blev återanvända om och om igen. Fienderna du möter på de olika nivåerna i spelet är som det mesta i spelet, väldigt oinspirerande. Det finns en handfull som attackerar i samma mönster hela tiden så det tar inte lång tid innan du lär dig precis alla attacker. Jag tror absolut inte att det hade varit omöjligt att ge fienderna ett par extra rörelse- och attackmönster. Eller att ta in fler typer av fiender. Lathet är ordet jag kommer fram till.  

Ljudmässigt bjuder spelet på ett helt okej soundtrack faktiskt, men inte heller här får jag någon wow-känsla alls. Det blir lite extra spännande ibland och ljudeffekterna är precis vad du förväntar dig. Du kan välja att dubba spelet på engelska, men för allt vad kor är värda i Skåne, gör inte det! Det är stelt och slentrianmässigt inspelat. Originalspråket är bättre, men gör tyvärr att jag inte är lika investerad. Jag har svårt att hänga med, trots undertexterna och det leder till att den där känslan jag eftersöker i spelet inte infinner sig. I förlängningen leder detta till att jag inte riktigt följer med i historien tyvärr.  Detta går igen i dialogerna också. För mig personligen saknar Tania själ och personlighet. Hon är inte trovärdig när hon är dubbad till engelska och när hon är på sitt originalspråk hänger jag inte med. Detta problem ligger förmodligen mer hos mig dock då jag har en tendens att bli överväldigad av för mycket intryck. Oavsett blir det svårt för mig att anknyta till henne. 

Grafiken är okej. Det är vackra färger som flyter bra samman med bakgrundsmiljöerna. Det skarpa blåa och röda kontrasterar till en mättad bakgrund. Allra bäst är mellansekvenserna då karaktärerna får mer liv, något jag tycker fattas under själva spelet. Alla karaktärer har tre eller fyra olika rörelsesätt som de skiftar mellan och återigen får jag ordet “lat” i huvudet. Det hade gått att göra det mycket mer flytande och levande, det är jag helt övertygad om. De olika delarna av kartan är dock lite mer varierande. Du tar dig igenom djungel och inne i kontorsbyggnader, lab och under jord. Tillsammans med färgschemat i spelet, blir de olika biomerna en av de stora överraskningarna för mig.

May I pet you? YES!

Det finns tre olika svårighetsgrader att välja mellan när du startar ett nytt spel. Story, normal och hardcore. Det är precis så enkelt och rättfram som det låter. Storymode låter dig fokusera på att uppleva spelet, utan att det ska läggas fokus på för svåra bossar eller tuffa pussel. Normal är som skaparna förmodligen har tänkt sig att det ska spelas och hardcore skruvar upp svårighetsgraden lite. Allra mest märks dessa på de olika bossfighterna och även om de vanliga fienderna blev lite mer irriterande, är det inte något som jag tycker blev direkt svårare i den aspekten.

Till sist är Awaken – Astral Blade ett spel som får mig att rycka på axlarna när jag är klar. Den absolut enda behållningen jag tar med mig och som jag faktiskt kommer att minnas, är att jag faktiskt får klappa katten i början av spelet. Det är ett dussinspel bland andra dussinspel och jag kommer att glömma bort det så fort jag har skrivit klart denna texten.