Förhandstitt: ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist

ENDER MAGNOLIA: Bloom in the Mist är ett sidoscrollande metroidvaniaspel i en mörk och dyster fantasyvärld. Din uppgift blir att försöka rädda dem som behöver det och få tillbaka dina minnen, allt medan du försöker ta dig fram genom de farliga underjordiska gångarna i denna post-apokalyptiska värld.

Spelet är otroligt vackert, på det där sättet där även jag som inte brukar sätta upp spelposters skulle kunna tänka mig att göra det för detta. Du får under spelets gång tillgång till krafter och nycklar som gör det möjligt för dig att hitta fler områden, hemligheter och skatter, men som också såklart underlättar din kamp mot dina motståndare.

Utöver människor har vi i spelet även det som kallas för Homunculi, varelser med artificiell intelligens, som skapats för att vara hjälpmedel för mänskligheten. Människorna behövde ta flykt in under marken på grund av ett skadligt regn, men de underjordiska ångorna har fått många Homunculi att förlora sitt förstånd och med det, sig själva.

Du spelar som Lilac som vaknar i ett underjordiskt labb. Med hjälp av Homunculi med krafter av olika slag kan hon slåss mot monstren som attackerar henne medan hon försöker röra sig närmare ytan för att försöka återfå minnen och förstå vad det är som händer.

Lilac är en attuner. Detta innebär att hon kan rena de korrupta Homunculis själar och få dem på sin sida. Ordet som på engelska används är alltså attuner och attunement, och i denna aspekt anser jag inte att något ord på svenska riktigt passar. Det är inte ett “inställande” i sig, inte heller ett anpassande. Det är att föra spelarkaraktären i harmoni med den “attuneade” och tvärtom. Kanske ligger kalibrering som term närmast.

En hel del av berättelsen får vi i form av mäktiga, välkomponerade filmsekvenser. Musiken är väldigt kraftfull och gripande. Den förhöjer stämningen i dessa filmsekvenser och i spelets andra delar. Det samma gäller konsten. Färgerna är djupa och mörka, underjorden känns nästan som ett undervattenslandskap. Detta förstärks också av den skimrande ljussättningen. Dessa två i kombination får spelet att kännas mörkt och allvarligt, men det förlorar heller inte sin lekfullhet fullständigt. Det blir inte ett försök att få film noir att kännas mer som fantasy, det känns snarare som det det är : en fantasyvärld på gränsen till kollaps.

Homunculi som vi genom spelet försöker rädda, påminner mig om försöken att nå dem som radikaliserats politiskt eller ideologiskt. Det är inte ett alternativ att bara låta dem växa på sitt eget håll. Vi kan heller inte möta det med rent våld om vi vill göra en positiv förändring. Istället behöver aktiva hot släckas ut (slåss mot monstren) varefter personen behöver bemötas med medkänsla och ett sökande efter vad vi har gemensamt, snarare än det som skiljer oss åt (attunement).

Kanske är det just denna attunement, detta stämmande av homunculi som ett instrument i harmoni med dig själv, som fört mina tankar till de radikaliserade och till alla andra som av någon anledning tillfälligt är svåra att nå. Detta är självfallet inte en koppling man behöver ta på allvar, men har man pennan har man makten.

Och på tal om det, då. Vad tycker jag om spelet i sig? Var det dit vi ville komma, kanske?

Jag tycker att ENDER MAGNOLIA har rejält med potential, och ser framemot att få spela både det i sin helhet, och gå tillbaka och spela dess föregångare ENDER LILIES. Mekaniken där vi istället för att utveckla våra egna förmågor, istället samlar på oss homunculi med specifika förmågor och hjälper till att utveckla dem, är intressant. Spelet levererar ett förvånansvärt välfungerande sätt att spela ett enspelarspel med en grupp karaktärer som de styrda. Genom att tvingas använda dina Homunculis krafter skapar Adglobe och Livewire ett starkt band mellan dig som spelare och dina följeslagare. Denna känsla av gemenskap förstärker också önskan att ta sig vidare i spelet och att vilja veta mer. Och veta mer – det är något jag vill. Jag vill ha mer av spelet att spela – kan vi spola framåt lite i tiden så vi slipper vänta?