Ett av de allra första dataspelen jag spelade på min pappas gamla Macintosh var spelet Maelstrom, en kopia av Ataris ursprungliga Asteroid. Du kontrollerar ett rymdskepp i mitten av skärmen och ska skjuta sönder asteroider som kommer mot dig, större och större och snabbare och snabbare. I Nova Drift ska du göra samma sak, men i en upphottad version à la 2019 och med en del extra tillägg.
Utvecklarna själva kallar spelet för ett klassiskt arkadspel med RPG-element. Jag skulle nog vilja påstå att det är att tänja ganska så mycket på gränserna kring vad som är RPG. Det som skiljer Nova Drift från sina tidigare föregångare är att det konstant finns en möjlighet att utveckla sitt rymdskepp. Du kan välja olika typer av vapen eller sköldar, allt eftersom du går upp i level. Ju längre du kommer varje gång du spelar, desto mer tillägg låser du upp och kan därför få nya egenskaper. Och det är detta som menas med att det finns en del RPG-egenskaper. Varje gång du börjar spela finns en möjlighet att utrusta ditt rymdskepp med nya saker, och varje spelomgång kan på så sätt bli unik. För om du uppgraderar ditt skepp så sparas det inte till nästa gång du kör.
Varje gång du dör får du på klassiskt arkadvis skriva in ditt namn eller initialer och hamnar då på high score–tavlan. Grafikmässigt finns det inte så mycket mer att önska, utan det är exakt så här man förväntar sig att ett klassiskt arkadspel ska se ut i slutet av 2010-talet. Men som vi vet sedan tidigare så behövs inte fantastisk grafik för att bli underhållen av den här typen av spel, vi är många som njutit av dem sedan 80-talet utan att kräva allt för mycket av grafiken.
Även om jag först inte var särskilt imponerad av den icke-existerande handlingen eller det simpla spelupplägget måste jag ändå erkänna att det var ganska roligt att hela tiden försöka slå sitt rekord eller bara lyckas klara ”en våg till” med fiender. Möjligheten att varje gång utrusta sitt rymdskepp med nya egenskaper gjorde att det konstant blev en helt ny spelomgång och det kunde bli roligare eller tråkigare beroende på hur jag valde. Och trots att detta i skrivande stund är i Early Access-stadiet så märks det inte överhuvudtaget. Jag kan dock inte riktigt se mig själv lägga timmar av spelande på att skjuta sönder asteroider och rymdskepp, men jag skulle ändå vilja säga att det är perfekt för att slappna av lite ibland, och helt enkelt ha ett spel där hjärnan i stort sett bara får vila. Dessutom är det ju härligt att ibland bara få djupdyka ned i nostalgins allra djupaste hålor.
