När krigets fasor blandas ihop med ett trasigt hem, finns det ingen logik i vad som händer. Frustration, skräck och personliga trauman blir till en enda stor påfrestning. Och hur du tar dig igenom det återstår att se.
Jag tycker personligen att det finns alldeles för många spel som handlar om krig där ute. Eller låt mig omformulera lite. Det finns för många spel som handlar om krig, bara för krigets skull. Där kriget blir underhållning och det faktum att spelskapare betalar royalties till vapenindustrin är något som gör mig illamående. Vi behöver inte fler påminnelser om att krig inte är underhållning.
Men ibland kommer det spel som ger dig krigets fula sidor. Där spelet blir en enda stor ångestmardröm och där du som spelare måste kämpa för att ta dig igenom det, rent mentalt. Som exempel har vi This war of mine. Ett oerhört starkt spel om hur kriget inte bara slutar bara för att soldaterna lämnar. Kriget stannar hos de överlevande i flera år. Och där varje dag kan vara en kamp för eventuell överlevnad. The snowfield fokuserar sin berättelse på en överlevande soldat som kämpar desperat mot kylan efter kriget har lämnat honom ensam. Och i Spec Ops: The line får du leva med dina konsekvenser över vilka fruktansvärda val du måste göra. Till och med Fallout-serien är ökänd numera för sitt episka intro och Ron Perlman som sakta berättar att “War… War never changes”.
Därför är det svårt för mig ibland att ta upp spel där temat är krig. Det visar sig dock att Ad Infinitum är ett av spelen som kan sälla sig till listan över jobbiga spel som tar upp en helt annan – men fruktansvärt nödvändig aspekt – av krig.
Du spelar som en anonym, tysk soldat som vaknar upp i en skyttegrav mitt under rådande första världskriget. I en bunker som verkar som en slags kommandocentral, tar du emot ett meddelande via morse-kod. Efter detta greppar du tag i ditt vapen och beger dig ut i hetluften. Kulorna viner precis ovanför ditt huvud och i fjärran hör du hur granater sprängs, hur soldater skriker i både förtvivlan, ilska och frustration. Du springer med andan i halsen genom slagfältet och du hör hur någon gråter precis innan ett skott smäller av och gråten tystnar. Sen händer det; en explosion och det blir svart. Du öppnar sakta ögonen och finner dig intrasslad i taggtråd. Sedan tappar du medvetandet.
Med ett ryck vaknar du upp igen, men denna gången är du i ditt rum hemma i ditt hus. Dina föräldrar bråkar om något och du bestämmer dig för att ta reda på varför.
Det är så spelet börjar. Med en stor smäll och en känsla av att du knappt kan andas. De sekvenser där du är hemma är väldigt lugna och fokuserar på att återuppleva minnen, lösa pussel och upptäcka det stora huset med dess mörka korridorer och trasiga hissar. Sekvenserna när du är tillbaka ute på fältet däremot kantas av ångest och panik. Du flyr från något, men är osäker på vad i början. Sakta ska det visa sig att krigets fasor sällan kommer ensamma. Det finns något där hos dig, något som är ont och inte vill dig väl. Frågan är bara vad. Och sen kommer nästa fråga: hur ska du överleva detta också?
Ad Infinitum väcker många känslor hos mig. Det är ett spel som rent spelmekaniskt inte briljerar på något sätt alls. Grafiken är okej och musiken är sådär. Bakgrundsljudet med granater och pistolskott, fotsteg och överväldigande stråkar är godkänt, men inte så mycket mer. Det är burkigt, stelt och det känns som att de ibland har haft svårt att balansera ljudnivån. Det är lite som att de köpte ett gör-ett-spel-startkit på Wish. De ville ha något fenomenalt, men fick nöja sig med sånt som tog dem halvvägs. Och misstolka mig inte nu, det är ett kompetent spel på alla sätt. Allt funkar som det ska, men jag får ändå känslan av att något fattas; att det kunde polerats lite mer. Det där sista lilla extra som hade gett spelet den där knuffen in bland de riktigt stora.
Där Ad Infinitum däremot glänser är det narrativa. Känslan de fångar i den gråa krigets vardag är påträngande jobbig. Paniken som infinner sig när jag har gått ett par minuter och läst brev, skyltar och samlat id-märken och helt plötsligt måste springa ifrån ett eldmonster med tre huvuden, är ett genidrag. Pusselbiten är också bra. De har inte gjort det för svårt utan om du följer vägen som är utstakad så löser du det du ska inom kort.
Den skarpa kontrast som sedan följer, med ett stort, tyst och övergivet hus som du måste utforska och ta till dig är lika fantastiskt som obehagligt. Även om du vet att det (förmodligen) inte kommer att hända något, är du på helspänn på grund av blinkande lampor och att det alltid händer något precis i utkanten av din periferi.
Om jag ska prata rent spelmekaniskt, är det ett väldigt lätt koncept á la Amnesia och liknande spel. Du tar tag i handtaget och för spaken framåt för att öppna eller stänga dörrar och spakar. Vissa knappar drar upp din portabla ficklampa och det är i princip det. Inga större fel och inga större brister, utan enkelt och fungerande.
Ad Infinitum blandar ihop de två stora psykologiska affekterna från ett krig och från ett hem som aldrig blir helt. Jag slungas längre ner i förtvivlan och märker att spelet påverkar mig på ett sätt jag inte var beredd på. Där jag trodde att det skulle vara ett generiskt krigsspel, blommade istället ett spel upp som tar saker på allvar. Ett spel som jag tycker är helt okej att spela igenom och ett spel som jag till och med tror att jag vill rekommendera till människor. Men eftersmaken som Ad Infinitum lämnar är sorg, om jag ska vara helt ärlig. En sorg att mänskligheten inte kan leva utan krig eller makt. Men det är en helt annan krönika som inte får plats i denna texten.
För krig, krig ändras aldrig.
Denna recension baseras på Xbox X/S-versionen.
Spelet finns också tillgängligt till Xbox One, PC, PS4 och PS5
Ad Infinitum. Lägsta pris 299 kronor enligt Prisjakt.nu 2023-10-04.
Recensionsex tillhandahållet av Nacon.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.