CYGNI: All Guns Blazing

20Att bli överraskad av en utomjordisk ras vars yttre påminner om biomekaniska insekter är verkligen inte vardagsmat. Att samtidigt kämpa för att hålla mänskligheten intakt, medan jordens framtid hänger i balans, gör situationen än mer känslig!

CYGNI, ett ’shoot’em’up’ av den gamla skolan, där du sätter dig i cockpiten på ett av universums snabbaste rymdskepp. Det är i denna farkost du ska svischa runt, undvikande missiler, skott och kamikaze-liknande fiender, medan du skjuter för glatta livet. Som den gamla nörd jag är, växte jag upp med ’Shmups’ (Shoot’em’ups) – arkadshooters där du som ensam pilot bekämpar enorma vågor av fiender medan du långsamt rör dig över landskapen. En spelgenre som är lika enkel som svårbemästrad.

I CYGNI har utvecklarna format genren efter sina egna idéer genom att införa ett strategiskt moment: fördelning av energi mellan sköld och vapensystem. Under striderna får du själv justera hur kraften i ditt rymdskepp ska fördelas mellan dessa två. Det kan vara smart att öka skölden när du exempelvis möter bossar, medan det i andra lägen kan vara mer strategiskt att istället öka vapnens styrka. Kruxet är att om du träffas av fiendens skott eller missiler, är det skölden som ryker först. Därför är det hela tiden en balansgång mellan högre eldkraft eller bättre skydd.

Att CYGNI dessutom har begåvats med – för genren – en av de mest suggestiva ljudbilder och presentationer jag sett, gör det hela än mer fängslande. Landskapen som initialt visar en attackerad jord, övergår sedan till förebådande mörka trakter. Allt ackompanjerat av svärmar av biomekaniska fiender, vars aggressivitet perfekt matchar den atmosfäriska ’Shmupen’. Spelets sätt att presentera enorma bossar, som ofta byggs upp som titaniska vidunder vars närvaro får jorden att rämna och världen att brinna, gör att du gång på gång kommer att älska dess fantasieggande estetik. Detta ackompanjeras av en lågt hummande basal ljudmatta, som för tankarna till tv-serier som ”Foundation” eller rentav filmer som ”Dune”. Det känns verkligen som att genren tagit ett steg framåt, åtminstone i denna aspekt.

Sköld- och vapensystem ses längst ner i bild. Kan bytas till att enbart synas på ditt rymdskepp om du vill.

Annat är det däremot med spelets gränssnitt när det kommer till menyer och uppgraderingar, vilket får dess charm att blekna något. De många uppgraderingar som erbjuds ges enbart efter avklarade uppdrag, men som den sanna ’Shmup’ detta är, är det på ’medium’-svårighetsgrad ändå tydligt svårvunnet. Synd att du måste klara nivåerna för att faktiskt erhålla den valuta som krävs för att uppgradera ditt rymdskepp. Nu finns det tack och lov tre svårighetsgrader, där till och med ”easy” kan erbjuda ett underhållande motstånd – men tänk på att hitta och justera svårighetsgraden i det icke-intuitiva menysystemet.

Tacka den heliga biomekaniska insekten för striderna dock i slutändan – för det är här du på riktigt kan njuta. De medryckande ’dogfights’ du får uppleva högt uppe i stratosfären på en mängd planeter överträffar spelets tafatta men effektiva berättelse. En berättelse om en kvinna som står emot vågor av fiendeattacker – med världens öde i balans. Knappast något för en ’Oscar’-nominering, men berättelsen målas upp på ett bejakande och introspektivt sätt som jag inte sett tidigare i genren. Farhågorna över att övervinna dessa utomjordingar och deras överraskningsattack genomsyrar de få mellansekvenser vi ser, och de är enligt mig trollbindande. Att känna att du som en enkel pilot faktiskt kan göra skillnad i ett till synes galaktiskt krig fungerar här oväntat väl. Krig och härlig förödelse…

Du kan justera hur du skjuter din farkosts ammunition i skjutmönster, och du kan även växla mellan luft- och markskott. Detta är viktigt då du även kan skjuta markfarkoster såväl som andra rymdskepp. Denna aspekt skapar härlig bombastisk förstörelse runtomkring dig. Självklart gäller det att samtidigt vara flink i fingrarna och undvika att bli träffad medan allt detta pågår – vilket resulterar i den dans av krig och förödelse som du åstadkommer.

Bossdesign är inspirerande hotfull.

På många sätt är CYGNI traditionellt, men i mina ögon är detta rätt väg för att vägleda genren in i 2000-talet. Jag ser dock gärna att utvecklarna ser över balanseringen mellan svårighetsgraderna. Den första nivån i spelet känns lite väl tuff, medan de övriga sex är betydligt mer överkomliga. Detta kan förvisso vara ett problem i sig; att spelet endast har sju banor. Men med tanke på att du inte bara kan spela på tre olika svårighetsgrader (och därmed låsa upp fler uppgraderingar), utan även i samarbetsläge med en vän, så får spelet oväntat mycket livslängd. Något som ytterligare förstärks av den gamla hederliga jakten på bättre tider och högre poäng.

CYGNI kommer att serva de gamla rävarna extra väl, förutsatt att de tar sig förbi det virriga gränssnittet. Dess underbart stämningsfulla miljöer skapar en unik ton och atmosfär, vilket gör att du inte bara spelar för de rättframma – om än aningen tuffa – striderna, utan även på grund av den varierade spelmekaniken. Att svischa runt, skjuta allt som rör sig och ta sig an enorma bossar må vara för en viss typ av spelare… Men banne mig om detta inte är jäkligt kul för just dessa individer! Jag ska i alla fall ”bara” en gång till ta mig en flygtur… Jag har biomekaniska monster att spränga!