2017 släpptes Monster Hunter Stories till 3DS, en JRPG spin-off till Monster Hunter-serien. Nu kommer uppföljaren Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin till Switch och PC. Lyckas det hålla liv i hajpen kring serien som Monster Hunter Rise lade fram när det släpptes tidigare i år?
Du behöver inte ha spelat det första Monster Hunter Stories för att köra uppföljaren. Det finns en hel del kopplingar mellan de två spelen, som till exempel ett par återkommande karaktärer, men jag kunde lätt hänga med i handlingen, trots att jag tidigare inte snuddat vid den första delen.
Spelet börjar med att du får skapa din egen karaktär. Du får bland annat välja kön, hårstil och hårfärg samt om du vill ha några battle scars eller dylikt. Allt som allt en ganska typisk karaktärskreatör som i mångt och mycket liknar den vi hittar i Monster Hunter Rise. Karaktären du skapat är barnbarn till Red, protagonisten från första spelet. Sedan länge har de mytomspunna Rathalos-monstren varit försvunna under mystiska omständigheter. I början av spelet tränar du för att bli en så kallad Rider, en monstertämjare som föder upp monster och använder dem i strid för att skydda andra, lite likt tränare i Pokémon. I din träning märker du att monstren på din hemö blir mer och mer aggressiva. Du får i uppdrag att undersöka helig mark, där Guardian Ratha, Reds egen Rathalos, som fortfarande sägs vara vid liv, brukar hålla hus.
Här möts du dock inte av Guardian Ratha, utan av en flicka vid namn Ena och ett monster som blir kontrollerat av ett märkligt ljus. När du besegrat detta monster förklarar Ena att detta ljusfenomen inte är specifikt för din hemö och att hon tror att detta ljus får alla Rathalos att försvinna. Ena ger dig Reds så kallade Kinship stone och visar dig ett Rathalos-ägg som hon hittat på ön. Direkt efter dyker en grupp av monsterjägare fram som vill ta ägget från er. De hävdar att ett fruktansvärt monster vid namn Razewing Rathan kommer födas ur ägget och att detta monster bär på “The Wings of Ruin” som kommer ödelägga världen. Du, Ena och din kompanjon Navirou lyckas fly undan monsterjägarna. Nu börjar spelet på riktigt och det blir ditt uppdrag att ta reda på sanningen om Razewing Ratha och det mystiska ljusfenomenet.
Lite berättelse…
På det stora hela tycker jag att berättelsen hålls intressant under hela spelet gång med många vändningar, men tyvärr fallerar det lite på grund av ett väldigt splittrat manus och röstskådespel. Vissa karaktärer är välskrivna och intressanta, till exempel Ena, medan andra bara är jobbiga, till exempel kattkompanjonen Navirou, som för mig tar hem priset som den mest irriterande side-kicken jag varit med om i något JRPG. Som tur är finns det många mycket annat med spelet som håller mitt intresse vid liv, men betyget hade klart höjts om manuset hade varit aningen bättre.
Det som jag tycker spelet gör allra bäst är själva spelmekaniken. Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin går mångt och mycket att jämföra med Pokémon i den aspekten. Du samlar monster (även kallade monsties, när de är dina egna) genom att utforska monster dens, där du kan sno ägg ifrån. Genom att ta dessa ägg till ett stall kan du kläcka äggen och monstren är dina. Alla monster har en unik genuppsättning som ger dem olika förmågor och genom att använda Rite of Channeling, som du låser upp senare i spelet, kan du föra över gener mellan monster för att ge dem de optimala förmågorna. Alla gener är dessutom färgkodade och genom att få “bingo” på en monsters “genbingobricka” stärks dessa förmågor ytterligare. Jag tycker det är ett riktigt roligt system hur du samlar monster i det här spelet och det känns unikt och fräscht i jämförelse med Pokémon och Shin Megami Tensei/Persona.
En annan aspekt jag uppskattar är striderna. De är turordningsbaserade och använder sig av ett slags “sten-sax-påse”-system. Du och din monstie delar på tre hjärtan, när ni tillsammans har fallit tre gånger är det game over. Det finns tre typer av förmågor du kan använda: power, technical och speed. När du attackerar ett monster hamnar du i head-to-head där power vinner över technical, technical vinner över speed och speed vinner över power. Varje monster har en särskild förmåga de prioriterar, så det gäller att lista ut vilken slags förmåga motståndaren gillar att använda och välja rätt monster för rätt tillfälle. Om du attackerar med samma typ av förmåga som din monstie gör ni en dubbelattack, som fyller på din kinship guage. När den är full kan du använda din monsties kinship skill för att göra massiv skada mot fienden.
För att ge ytterligare djup i stridssystemet har även vissa monster du möter olika kroppsdelar som du kan slå ner för att försvaga monstren. Varje kroppsdel har i sin tur en svaghet för svärd, pilbåge eller hammare, så det gäller att använda rätt vapen vid rätt tillfälle. De olika delarna du slår ner kan du sedan använda för att skapa nya vapen och rustningar, precis som i traditionella Monster Hunter-spel. Stridssystemet är nog min absoluta favoritaspekt i spelet. Det kanske låter som att det är mycket att hålla koll på, men när du kommer in i det känns det naturligt och roligt. Dock tycker jag att strider kan ta alldeles för lång tid ibland, vilket ledde till att jag oftast skippade normala fiende-encounters.
När du inte är ute och utforskar monster dens och tar del av berättelsen kan du förkovra dig i mängder av sidouppdrag i spelets många byar. De kan vara allt från att hitta specifika föremål till att ta ner ett visst antal monster. Här finns det även en uppdragstavla där du kan ta dig an olika utmaningar som ger dig material och erfarenhetspoäng. Du kan även spela mulitplayer i form av co-op-jakter och PvP-strider. Jakterna ger dig chansen att skaffa sällsynta monsties tillsammans med en vän eller en främling. Striderna är antingen en mot en eller två mot två och där har du har chansen att vinna kapsyler som du kan använda hos en katt som heter Melynx för att låsa upp speciaföremål (kapsylerna kan även hittas i särskilda monster dens, Everdens). Jag testade en match av PvP och tyckte det flöt på lite sisådär. Det kan bero på att spelarna jag mötte troligtvis bodde långt ifrån mig, men det kändes som att nätkoden var lite väl seg.
Förutom uppdragstavlan finns även en Prayer Pot du kan offra gåvor till för att få diverse buffar, till exempel extraskada eller extraliv i strid och en Connecticat, som låter dig skanna en amiibo (om du sitter på Switch) för att låsa upp diverse föremål. Dessutom har du även ett hus där du kan anpassa ditt utseende och sätta på dig layered armour, som ger dig ett permanent utseende, som bortser från vilken utrustning du bär på. Allt som allt finns det väldigt mycket innehåll i det här spelet och du låser upp ännu mer uppdrag när du spelat genom det.
Lite utforskande…
En aspekt som är värd att påpeka är att spelet inte flyter på särskilt bra på Switch. Det har konstanta framedrops, vilket är synd då Monster Hunter Rise flyter på som en dröm. Att spelet även släpptes till PC märks väl, då det inte känns helt optimerat för Switchen som det tidigare nämnda Rise. Detta märks även i en del texturer. Bakgrunder och miljöer ser suddiga ut i jämförelse med karaktärsmodellerna, som jag för övrigt tycker ser rätt snygga ut. Dock gör inte de tekniska svagheterna mig särskilt mycket då det är ett turordningsbaserat JRPG, men med dagens standard förväntar jag mig mer.
Ett annan moment jag gillar är musiken, som med sins episka fanfarer och stridsmusik sätter stämningen. Samma gäller ljudbilden. Den är bra och jag tycker att de har anpassat monsterlätena snyggt efter monstrens utseende.
Sammanfattningsvis tycker jag om Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin. Det är ett JRPG med djup spelmekanik och mycket innehåll som kan hålla en sysselsatt i timmar. Dock fallerar det lite när det kommer till manuset och prestandan på Switch, men trots det tycker jag att det är ett bra köp!
Denna recension baseras på Switch versionen.
Spelet finns även till PC.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av Nintendo (Bergsala).
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
