Hem RecensionerSpelrecensionerPC Scarlet Nexus

Scarlet Nexus

av Jesper Gustavsson

För några månader sedan fick jag chansen att testa de tre första timmarna av Bandai Namcos nya actionrollspel Scarlet Nexus. Nu har jag har jag äntligen fått tillgång till fulla spelet, denna gång PS5-versionen. Dags för action!


När du startar spelet får du välja en av två protagonister att spela som, Yuito eller Kasane. Yuito kommer från en familj som är ättlingar till the founding father, Yakumo Sumeragi. Som ung blev Yuito räddad av motståndsgruppen OSF och därför väljer han i äldre ålder att bli en volontär i den gruppen. Kasane och andra sidan blev scoutad av OSF. Hon var en elitkadett på akademin, alltid bäst i klassen. Hon är rationell och likgiltig mot alla. Den enda hon öppnat upp sig för är sin adoptivsyster Naomi, som hon gör allt för att skydda.

När jag spelade inför förhandstitten körde jag som Yuito och därför valde jag att starta upp spelet som Kasane denna gång. Spelet börjar med att vi får se Kasane drömma. I drömmen ser vi en mystisk kvinna som säger “släpp inte taget om de röda trådarna”. Detta är en återkommande dröm som Kasane har och vad den betyder för spelets berättelse tänker jag inte gå in på. Efter en introduktionssekvens, där vi lär oss spelets grundmekaniker, möter vi Kasanes syster, Naomi. När vi är ute och vandrar i staden Suoh hör vi ett larm och några “others” invaderar staden. De är ett slags monster som invaderar hela kontinenten, New Himuka, och det är dem OSF kämpar mot. Egentligen får inte du som Kasane slåss mot others förrän du officiellt är en OSF-medlem, men för att rädda några civila i nöd tvingas du ändå slåss mot dem. Här stöter du på Yuito och tillsammans räddar ni staden från invasionen.

Efter striden blir ni uppmärksammade som officiella OSF-soldater och spelet börjar på riktigt. Mer än så tänker jag faktiskt inte säga om spelets berättelse, förutom att den har en stor mängd oanade tvistar och tematik som påminner mig en del om Neon Genesis Evangelion (fast betydligt lättare att förstå). Jag tycker väldigt mycket om storyn i det här spelet. Det kändes som att jag alltid ville veta vad som hände härnäst och ville inte sluta spela förrän jag hade löst fler av spelets många mysterium. Något som jag tycker är lite synd är dock att många cutscenes består av bildcollage med stillbilder och dialog, det tar mig ur upplevelsen lite, men på det stora hela gör det inte så mycket.

Ett sådant collage..

En annan aspekt spelet gör riktigt bra är striderna. Alla OSF-medlemmar har någon slags specialförmåga, eller SAS som de kallas. Yuito och Kasane har samma SAS, Psychokinesis, det vill säga förmågan att kontrollera objekt och kasta dem mot fienderna. Du kan kasta både mindre och större objekt, som ofta kräver att du utför ett Quick Time Event för att göra massiv skada mot dina fiender. Något jag märkte när jag körde på PS5 är att de lagt till haptiskt feedback till dessa moment i DualSense-kontrollen, vilket jag alltid uppskattar. Utöver detta finns det en annan aspekt där de båda karaktärerna skiljer sig åt. Yuito har ett svärd som han använder i närstrid medan Kasane har kastknivar hon använder på avstånd.

Förutom huvudkaraktärernas förmågor kan vi låna våra partymedlemmars. Alla har olika användningsområden, till exempel Kageros förmåga som gör dig osynlig, Arashis förmågor som gör dig supersnabb och Tsugumis förmåga som låter dig se osynliga fiender och genom dimma. Beroende på vilken huvudkaraktär du väljer hamnar du i olika plutoner och har därmed tillgång till olika förmågor från dina partymedlemmar. Dock får du tillgång till alla senare i spelet, så du går inte miste om något oavsett vad du väljer.

En annan viktig mekanik i striderna är statuseffekter. Om en fiende är dränkt i olja är det smart att använda eld-SAS och om den är dränerad är det bättre att använda blixt-SAS. Dessa statuseffekter kan även appliceras på dig, så det gäller att vara försiktig. När du slår ner en fiendes svaghet kan du utföra en mind crush mot dem. Det är en cinematiskt “finisher” som känns tillfredsställande att använda oavsett hur många gånger jag använder den. De sista två mekanikerna värda att nämna är Brain Drive och Brain Field. Brain Drive är ett läge du hamnar i när du byggt upp tillräckligt av en mätare. Det innebär att dina attacker blir snabbare och starkare samt att det krävs mindre resurser att använda psychokinesis.

Brain Field å andra sidan är en mekanik som tillkommer senare i spelet och den innebär att du hamnar i ett “mindspace” där du kan kötta på med pschokinesis-förmågor mot dina fiender ända tills tiden rinner ut och om du missar att ta dig ut brain field i tid kommer du få en game over. Jag tycker att stridsmekaniken är riktigt bra här. Striderna påminner en del om hur det är i Platinum Games-titlar (Bayonetta, NieR Automata, Astral Chain etc.) och även här är det genuint roligt att spela, oavsett vilken protagonist du väljer. Det finns även ett skill tree, kallat för Brain map, där du kan låsa upp nya förmågor under spelets gång.

Brain map!

När du inte är ute på uppdrag är det så kallat en standby phase. Standby phase är en slags mellansekvens som utspelar i din plutons gömställe. Här kan du ta del av Bond Episodes, dialoger och uppdrag som fokuserar på protagonisten och en specifik OSF-medlem. Utöver att det utvecklar karaktärerna och världen låser du upp nya SAS-förmågor från de olika karaktärerna. När du når Bond Level 4 med en specifik karaktär låser du upp dess Assault Visions, starka förmågor du kan aktivera i strid för stor skada. När du når fas två kan du även ge dina kompanjoner gåvor som gör att de ökar sin Bond Level snabbare.

Förutom att hänga i gömstället i standby-fasen kan du gå ut och göra sidouppdrag åt civila. De innebär oftast att du ska döda ett visst antal fiender under specifika omständigheter. Jag tycker oftast dessa är ett slöseri med tid då de oftast bara ger dig kosmetiska föremål eller utrustning du lika gärna kunde ha köpt i en affär, om du inte är en troféjägare förstås.

Ge en gåva!

När det kommer till det grafiska tycker jag de gjort ett riktigt bra jobb med att fånga anime-estetik i en modern tappning, vilket jag även uppmärksammade när jag testade deras nästkommande spel Tales of Arise. En aspekt jag uppskattade lite extra var hur jag kunde se reflektioner i vattenpölar och dylikt, vilket jag aldrig riktigt varit med om i liknande spel. Dessutom tycker jag att miljöerna är fantastiskt vackra. Det är ett postapokalyptiskt landskap som visar att något har gått snett i världen. Musiken tycker jag även den är bra. Här påminner spelet en del om Astral Chain, som jag nämnde tidigare, med raska och catchiga techno-beats, som jag tycker passar riktigt bra i miljön spelet utspelar sig i och genren spelet tar sig an. Röstskådespelarna gör ett bra jobb både på japanska och engelska. Jag valde faktiskt att spela genom hela Kasanes story med engelska röster, eftersom karaktärerna ofta ger hintar om hur du ska ta dig an dina fiender.

Sammanfattningsvis tycker jag väldigt mycket om Scarlet Nexus. Berättelsen håller sig intressant under hela spelets gång och likaså är striderna genuint roliga. Det som håller det mig från att ge spelet högsta betyg är att många cutscenes består av röstskådespelade bildkollage och att de flesta sidouppdrag är ointressanta. Även om du är en ”animeskeptiker” tror jag att du kan få ut något av de genuint roliga striderna, även om storyn kanske inte riktigt kommer falla dig i smaken. Oavsett är Scarlet Nexus ett måste för att som gillar ett bra actionrollspel! 


Specifikation

Denna recension baseras på PS5 versionen.

Spelet finns även till PS4, Xbox One, Xbox Series X/S och PC.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar