Dragon’s Dogma 2

Dragon’s Dogma blev snabbt en kultklassiker när första upplagan släpptes, men drakarna nådde ändå aldrig ut till de breda massorna. Nu har Dragon’s Dogma 2 kommit, som erbjuder en förbättrad upplevelse med grund i originalspelet. Dags för oss att tackla denna bjässe som kombinerar Elden Ring, Skyrim och Shadow of the Colossus (låt mig tipsa om denna video från vår kära Emil om du vill veta mer om det spelet) för att skapa en alldeles unik upplevelse, på gott och ont.

Vi spelar som “Arisen”, den utvalda krigaren som kan frammana följeslagare från andra dimensioner för att slåss vid sin sida. Länge har du varit en ledande figur i riket, tills en falsk regent kom för att ta din plats. Det finns bara en “Arisen” och du måste bevisa vem som är den äkta. Berättelsen i Dragon’s Dogma 2 är oerhört enkel för att vara ett rollspel. Det rör sig inte om någon Shakespeare-upsättning och syftet med den är snarare att lägga grunden till den värld du får spela i. Fokuset ligger tydligt på att skapa dina egna äventyr i världen.

När spelet börjar får vi skapa vår “Arisen”. Karaktärskreatören är relativt djupgående, med många parametrar för utseende, ras och ålder. Vill du vara en kattmänniska? Go for it. Vill du vara en gammal kvinna vid namn Agda som slår ihjäl folk med knivar? (se bild nedaför). Go for it. Här får du även välja en “vocation”, eller klass du ska spela som. Till en början kan du välja mellan riddare, tjuv, bågskytt och magiker, med möjligheten att låsa upp fler klasser under spelets gång genom att göra uppdrag runt om i världen. Du är alltså inte låst till den klass du valde i början. Varje klass har en speciell vocation-förmåga. En tjuv kan till exempel “dasha”, medan en riddare kan använda sköld för att blockera och parera fiendeattacker. Jag spelade större delen av spelet som tjuv, då jag är bättre att ducka undan attacker än att parera dem. Dessutom kan du låsa upp ytterligare förmågor genom att gå upp i nivå, tjuven kan till exempel lägga fällor och smygdöda fiender. Varje spelupplevelse blir unik beroende på vilken klass du väljer, vilket jag uppskattar.

En annan aspekt som kommer göra din spelupplevelse unik är dina “pawns”/ följeslagare. I början av spelet får du skapa en huvudsaklig följeslagare som följer dig på äventyret. Denna får du anpassa och välja klass på precis som med “Arisen”. Utöver din huvudsakliga följeslagare får du även tillgång till andra följeslagare från andra spelare under spelet. Rent narrativt förklaras detta av att ”Arisen” kan kalla på följeslagare från paralella dimensioner. Dessa kan kosta en valuta som kallas RC om de är över din level (mer om detta senare). Något jag gillar är hur följeslagarna fungerar under utforskning. Ibland kan de leda dig till hemliga skatter och värdefulla resurser som de sett andra spelare hitta i sina dimensioner. Detta är något de konstant kommer påminna dig om i utforskandet, vilket kan bli lite frustrerande. Jag gillar följeslagarna för det mesta, men något jag hade tyckt höjt upplevelsen hade varit sidoberättelser där vi får följa följeslagarna i deras vardagsliv eller liknande. Jag förstår att detta är svårt då karaktärerna är skapade av andra spelare, men jag skulle ändå vilja se lite mer personlighet hos våra följeslagare.

Nu har vi kommit till spelets största höjdpunkt, och det är utan tvekan utforskandet. Det rör sig om en öppen värld här, men till skillnad från i till exempel Horizon Forbidden West eller Assasins Creed finns det här inga checkmarkers förutom campingplatser och städer. Utforskandet liknar mer hur det är i Elden Ring eller Zelda: Tears of The Kingdom, där upptäckandet är fritt och en del av tjusningen. Spelets karta är egentligen inte så stor. Den består av två städer, Battahl och Vermund, där du kan få uppdrag av bybor, uppgradera din utrustning och så vidare. Något jag stör mig på är dock hur dessa uppdrag fungerar. De kan vara oerhört vaga, till exempel att du ska hitta något utan att få en indikation på vart föremålet finns, samt att NPC:n som ger dig uppdraget kan dö genom att staden invaderas av monster, vilket gör uppdrag omöjliga att klara. Jag gillar idén om att ha en levande värld, men ibland kan det gå för långt och bara bli frustrerande.

På tal om levande värld måste jag poängtera hur bra fiendevariationen är, allt från orcher till troll, gripar och så vidare. Du vet aldrig vad du kommer att stöta på runt hörnet, vilket är en del av tjusningen. Det bästa är när en bossfiende dyker upp och du kan klättra på den som Shadow of the Colossus för att ta ner monstret. Jag gillar även hur de integrerat musiken till dessa, med pampig orkester som spelar när du tagit ner fiendens liv en aning. Mycket likt upplevelsen jag hade att fälla en koloss i Shadow of the Colossus. Striderna känns dock mycket bättre än i det tidigare nämnda spelet. De är actionfyllda och varierade. Fysikmotorn påminner mig också en del om Zelda: Tears of the Kingdom, där eld och andra element kan användas i omgivningen för att skada ett monster. Ett roligt exempel jag var med om var när ett troll dog och föll över en avsats och fungerade därmed som en bro jag kunde ta mig över. Detta är bara ett av många exempel jag kan dra, men ni fattar min poäng. Jag nämnde Elden Ring tidigare, men jag skulle inte säga att det är lika svårt som Souls på långa vägar, även om det kan bli tufft ibland.

Något jag inte förstår mig på är hur spelet hanterar sparfiler. Du har bara en sparfil och den sparas över konstant av autosparning. Dessa autosparningar kan ske slumpartat och olägligt, vilket tvingar dig att välja alternativet där du går tillbaka till senaste gången du sov på ett värdshus. Dessutom kan du inte skapa en ny karaktär eller börja om senare i spelet, vilket också är ett märkligt design-beslut.

Något värt att kommentera är presentandakraven för spelet. Jag spelade på en laptop med GeForce RTX 3060-grafikkort och fick spela med lägsta inställningarna och det var fortfarande låg fps på grund av att spelet är krävande av en stark CPU. Konsolerna (PS5 och Xbox Series X) har också prestandaproblem, med olåsta 30 FPS med mera. Det kommer som tur är patchar enligt utvecklarna, men det är ändå något jag känner var värt att nämna.

En annan aspekt jag känner mig nödgad att nämna är att ja, spelet har mikrotransaktioner. Men detta hade jag inte vetat om inte någon poängterat det för mig, då de finns i huvudmenyn och inte är tryckta upp i ansiktet mot dig under spelandet. Det du kan köpa är återupplivningsstenar, RC för att skaffa bättre följeslagare och fast travel-stenar. Jag tycker det är onödigt att detta finns, men det var inget som berörde mig under mitt spelande.

Sammanfattningsvis var Dragon’s Dogma 2 en blandad upplevelse för mig. Utforskandet och striderna var fantastiska, men uppdragsstrukturen och berättelsen kunde varit bättre. Om du älskar till exempel Skyrim eller Elden Ring och vill ha något nytt är det definitivt värt att spana in, men jag kan tyvärr inte rekommendera det för alla.