King’s Bounty II

Det är inte varje dag som ett över 30 år gammalt spel får en uppföljare, speciellt inte en genresättare som King’s Bounty, den spirituella föregångaren till Heroes of Might and Magic serien.

King’s Bounty II utspelar sig i en klassisk fantasyvärld med högdragna alver, korta dvärgar, bittra människor och coola drakar. Just det, magi, det finns väldigt mycket magi. Du spelar som en av tre karaktärer vars öde det är att rädda världen Nostria, men att göra det är allt annat än lätt.

Världen är hemsökt av mörker… eller något. Jag vill gärna ge en hook eller liknande för att ge ett sammanhang till de spelmekaniska moment som kommer senare i recensionen, men ärligt talat fattar jag nästan ingenting. Jag misstänker att man måste ha spelat första spelet för att få ett sammanhang, men ärligt talat behövs det inte då handlingen följer formeln ”du är den utvalde spår A” från början till slut. Jag är förvirrad och förstår inte hur olika karaktärer känner varandra, vem som är viktig, vad som har stor eller liten betydelse och vem den där gamla alven är som dyker upp lite då och då. Samtidigt kan man utan problem förutse vad som kommer hända härnäst.

Berättelsen är utan tvekan spelets svagaste del. Det hjälper inte heller att röstskådespelet framförs med samma entusiasm som en underbetald röstskådespelare med ett dåligt manus. Specifikt röster är också vid flera tillfällen väldigt dåligt mixade, vilket leder till hysteriska scener där min karaktär svarar på något jag knappt hörde själv.

Något som är värre än att lyssna på samtal mellan två karaktärer är att spela med öppna ögon. Även på maxade inställningar ser spelet inte bra ut, speciellt skuggor på karaktärer lider lite extra, vilket gör att alla ser väldigt släta ut i ansiktet. Animationerna är helt okej, men inget att hurra åt.

Spelet är uppdelat i två distinkta delar: en del där du reser och undersöker Nostria och en del när du slåss. Den första delen är extremt tråkig och hade, i ärlighetens namn, kunnat ersättas med text. Världen är tom och i praktiken åker du som på räls, fast i historiens långsammaste tåg. Du går från plats till plats, följer en markör på kompassen och pratar med folk. Det är extremt tråkigt och känns som att det inte riktigt hör hemma, nästan som att det har lagts till bara för att förlänga speltiden. Visst hittar du lite skatter i diverse gömda vrår, men inget som försvarar de evighetslånga restiderna från A till B.

Det som hade kunnat rädda King’s Bounty vore ett djupt, strategiskt och tillfredsställande stridssystem, något som bygger vidare på och förbättrar det som vi sett i Heroes of Migh and Magic, men icke.

Håll ett öga på fienden!

Striderna är turbaserade där du flyttar en grupp med trupper i taget, den med högst initiativ börjar. Efter att alla trupper har rört sig och anfallit, eller använt en specialförmåga, har det gått en runda. Du har ett relativt litet antal trupper att välja mellan, och dessa är sedan indelade i egna faktioner som har svårt att arbeta tillsammans. Jag förstår poängen med detta, en strategisk vågskål, kan jag ha med trupp X om den gör alla trupper av faktion Y sämre? Tyvärr är trupp variationen inom dessa faktioner så pass liten att det inte går att luta sig mot bara en faktion av trupper, du MÅSTE blanda, och för att kunna göra det effektivt måste du lägga talent points i förmågor som förbättrar samarbetsförmåga. Dessa förmågor är självklart separata för varje faktion, vilket håller dig borta från andra förmågor som kunde varit roliga.

Striderna i sig är för det mesta helt hjärndöda. Spelet har en enda svårighetsgrad och vad jag gör spelar inte så stor roll. Inte för att jag har så mycket jag kan göra, alla trupper har EN specialförmåga (ofta återfinns samma förmåga bland olika trupper) och du kan kasta ett magi varje runda. Jag väljer vad som ska anfalla vad, kastar en magi, använder en specialförmåga här eller där och har skittråkigt. Specialförmågorna är tyvärr inte särskilt underhållande att använda, och bidrar inte heller med något strategiskt djup då det oftast bara handlar om en bit extra skada som går att använda en gång under hela striden.

Plötsligt så kan det hända att en specifik strid är SKITSVÅR! Det hade kanske varit lättare om jag lärt mig något av striderna innan? Men icke. Magin som dina hjältar kan använda är ofta till stor hjälp vid dessa tillfällen, här är animationerna snygga och mastiga, dock inget nyskapande. Du har dina eldklot, helningstrollformler och enorma istappar, men inget unikt. Striderna är ojämna, soldaterna oinspirerade, men pricken över i:et är hur svårt det är att hitta detaljerad information.

Alla trupper har olika stats, vissa mer viktiga, vissa mindre viktiga. Men för att komma åt dessa i strid måste du öppna upp en separat meny. Detta saktar ner spelets tempo till snigellångsamt, då du vid bara en strid kan möta fem olika typer av trupper. Ta fram menyn, ta bort, anfall. Ta fram en annan meny, ta fram menyn på dina egna soldater (!), gå några steg bort. Jag vill stänga av!

Äventyr, action, strategi. Koncept som måste ha funnits i första spelet med tanke på dess eftermäle, men som nu har tappats helt. Jag vill ta fram skämskudde å alla konsumenters vägnar när jag ser priset, 500 kronor för detta är riktigt dåligt.

Jag önskar att det fanns en plats att spela det första spelet på, då jag hört mycket gott om det, men om du suttit och väntat i 30 år på en värdig efterföljare måste du tyvärr fortsätta vänta.