Tales of Kenzera: ZAU

Metroidvanias är oftast inte en genre som förknippas med djupa och berörande berättelser. Tales of Kenzera: ZAU är ett lysande undantag. Dags att resa till sagornas värld och återuppliva vår fader!

En resa i sagornas värld

Spelet öppnar med att en ung pojke läser en berättelse. Denna berättelse handlar om krigaren Zau, som går in i en pakt med dödsguden Kalunga för att återuppliva sin döda fader. Berättelsen i spelet är inspirerad av Surgent Studios regissör Abubakar Salims erfarenhet av att mista sin far i cancer vid tidig ålder. För att nå sitt mål måste Zau resa runt riket Kenzera för att ta kraften från spirituella varelser för att nå dödsriket. Mer än så vill jag inte säga om spelets berättelse. Det är en djupt berörande historia och jag har aldrig spelat ett metroidvania-spel med en så påtaglig berättelse. Vanligtvis brukar genren innehålla vaga berättelser som inte tar särskilt stor plats, men så är inte fallet här. Dessutom är berättelsen inspirerad av afrikanska folksagor, vilket inte heller är särskilt vanligt i spel överlag. Allt detta gör spelupplevelsen unik, på ett bra sätt.

För den som inte vet vad ett metroidvania är så är det spel med stora öppna kartor där vi kan ta oss runt för att hitta hemligheter, döda fiender och bossar samt lösa pussel. Det är dock omöjligt att ta sig till vissa platser innan man fått vissa förmågor. Ett exempel på en sådan förmåga i Tales of Kenzera är att frysa vattenfall för att skapa plattformar. Något detta spel gör bra jämfört med många andra spel är att det är segmenterat i olika akter, där en akt utspelar sig i ett område på kartan. Du kan fortfarande ta dig till tidigare besöka platser för att hitta hemligheter du missat senare i spelet, men det krävs ingen “backtracking” för att ta dig vidare i berättelsen. Dessutom finns det tydliga markeringar var du ska, vilket gör att du inte går runt i cirklar i flera timmar för att du inte vet vart du ska som i många spel i genren. Detta är något som uppskattas när spelet är så pass berättelsetungt som det är.

Maskerna är nyckeln

Något som inte går att undgå att prata om är Zaus masker. Under spelets gång kan du använda dig av två olika masker i strid och när du löser pussel i omgivingen: sol- och månmasken. Med solmasken kan du attackera fiender i närstrid och med månmasken kan du attackera på avstånd. Vissa fiender har sköldar. Dessa kan vara röda, blåa eller vita. För att bryta en röd sköld måste du använda solattack, för de blåa behöver du en månattack och de vita kan du använda till vilket som.

Förutom i strid kan du låsa upp olika förmågor att använda maskerna till i pussel. Månmasken kan du använda för att frysa vatten (som jag nämnde tidigare) och solmasken kan du använda för att kasta iväg ett elektriskt spjut som kan kastas mot switchar för att låsa upp dörrar. När du laddat upp en mätare kan du använda maskerna för att göra ultimata attacker som gör massiv skada mot fiender. Solmaskens ultimata förmåga är en eldpelare och månmaskens är en isstråle. Attackerna kan du även förbättra genom att använda erfarenhetspoäng i ett “skill tree”. Dessa erfarenhetspoäng får du både genom att döda fiender och genom att hitta gömda orber på kartan. Jag tyckte att spelets strider var riktigt roliga, i alla fall till en början. Senare i spelet blir fienderna lite av “damage sponges” med onödigt mycket liv, men innan det var det kul och tillfredsställande att använda rätt attacker vid rätt tillfälle.

Värt att nämna är att det finns svårighetsgrader,– lätt, medium och svårt. Detta påverkar dock bara strider, vilket för oss till en annan viktig aspekt av spelet, nämligen plattformandet. I vissa sektioner i spelet krävs det att du hoppar och tar dig över hinder utan att röra vid spikar eller lava, för det betyder att du omedelbart dör. För det mesta var detta inget jag tänkte på, eftersom det fanns gott med utrymme för att göra misstag, men vid ett segment senare i spelet ville jag nästan slänga kontrollen i golvet, dels för att det inte fanns någon checkpoint under segmentet, vilket innebar att du fick börja från början om du dog och dels för att hitboxen kändes märklig, och dels för att det finns en aning input delay efter ett hopp. Detta var som tur bara ett tillfälle under spelets gång och i övrigt kändes rörelsen riktigt bra och det var roligt att utforska kartans alla hörn.

En fröjd för ögon och öron

Grafiskt tycker jag att spelet ser snyggt ut. Det har en färggrann sagobok-stil som passar tematiken väl. Alla karaktärer har snygga, handmålade porträtt i dialogrutor, vilket jag gillar. Musiken passar väl till den grafiska stilen.. Den känns väldigt afrikansk i sitt utförande, med mycket trummor och en typ av körsång när det blir intensivt i strider. Sett till spelets presentation har jag alltså inte mycket negativt att säga. Dessutom uppskattar jag att du kan välja ett afrikanskt språk för röstskådespelet, vilket gör upplevelsen ännu mer autentisk.

Om jag inte gjort det tydligt nog i recensionen tyckte jag verkligen om Tales of Kenzera: ZAU. Det är en unik metroidvania-upplevelse som fick mig nära tårar vid slutet. Om du är intresserad av någon aspekt med spelet, vare sig det är metroidvanias, fina berättelser, eller folksagor är detta en rekommendation från mig.