Visage

Hur skulle du känna dig om du var instängd i ett hus och kan inte komma ut? Visage har nu kommit ut ur Early Access och vi får se om vi kan lösa husets gåtor och kanske, om vi har tur, komma ur det med livet i behåll. Kan du lyckas med det?

Innan jag börjar med recensionen vill jag säga att om du lider av någon form av epilepsi, finns det delar av spelet som har starka blinkande ljus, ta detta i aktning innan du ev. införskaffar spelet.

Spelet börjar med att vår protagonist Dwayne vaknar upp i ett rum och tar sig ut därifrån. Glömde jag säga att utvecklarna var inspirerade av PT? Dwayne tar sig ner till vardagsrummet där han blir uppringd av en granne som undrar hur han mår och att hon inte har sett till han på två veckor. Denna granne kommer att ringa upp fler gånger allteftersom man kommer längre fram i spelet.

Huset som vi befinner oss i har sett sin beskärda del av hemskheter och onda saker som fortfarande hänger kvar i husets och hemsöker de som bor där. Nu är det Dwayne som får utstå dessa hemskheter. Spelets upplägg är att du kan vandra runt fritt i huset och utforska på eget bevåg, det finns såklart områden som du inte kan nå då du inte har den nycklar till vissa dörrar i huset. Om man går runt och letar kan man hitta nycklar.

Något som man märker av snabbt när man spelar spelet är att utvecklarna har arbetat väldigt hårt på det visuella och framförallt ljudbilden; man hör saker som rör på sig avlägset håll, det knakar till och det ambienta ljudet från ett ”tomt” hus är suveränt. Det visuella är likaså fantastiskt och jag får bara applådera utvecklarna för att ha gjort ett av de snyggaste skräckspelen på länge. Visst, det finns lite skavanker här och var i husets design och texturer, men överlag har jag inget att klaga på här.

Spelet är som sagt ganska öppet och du kan vandra omkring och utforska huset, men för att ta del av spelets olika historier eller kapitel måste man interagera med vissa objekt som finns i huset. För att ge er en smakbit av spelet kan jag nämna de två kapitlen; Lucy och Rakan. Objektet för att starta upp Lucys historia är en handmålad bild av en panda på en dörr och Rakans är en krycka som står lutad i en hall. Dessa två är inte svåra att hitta och när man väl startar en historia kan man inte påbörja en annan innan man har tagit sig igenom den man startade upp.

Kort summering av Lucys, här får man ta sig runt i huset och leta efter saker som ett barn har lekt med som används brödsmulor som lotsar oss framåt i historien. Det kan vara gosedjur som är utsprida i huset, målningar på väggarna. Nu låter det inte så skrämmande, men det kommer snabbt ändras på. Till vår hjälp har vi en kamera som vi hittar som kan använda blixten på för att att lysa upp och se objekt som vi inte kunde se tidigare, som mörka skepnader målade på väggar, streck på väggarna som för oss till nästa mål i historien. Vi kommer att stöta på och se skepnaden av en Lucy och hon ser inte riktigt välmående ut (ser väldigt lik ut som The Grudge). Under resans gång får vi reda på att något har kommit in i hennes liv som gör att hon inte är densamma och att hennes väg till mörkret är oundvikligt.

Rakans historia utspelar sig till stor del på ett sjukhus där vi jagas av en krypling som försöker ta sig snabbt fram mot en på sina kryckor. Här får man vandra runt och leta upp hur man ska få el till hissen, hitta nycklar och samtidigt undvika att bli tagen av de monster som manifesterar sig och tar död på dig om de lyckas fånga dig. De gånger som vi är tillbaka i huset är det infekterat av slemmiga växter som är över väggarna och blockerar av stora delar av huset och det finns tavlor med ett mänskligt öga som stirrar på en. Varför är Rakan på ett sjukhus och vad är husets involvering i allt detta, ja det får du ta reda på själv i spelet.

Detta är bara två av historierna vi får ta del av och de bjuder på en det jump scares, men mer än det bygger spelet upp en stämning med ljussättningen och ljudbilden är det som gör spelet till vad det är. Spelet har en mekanik som är viktig att veta om ifall man ska spela spelet: håll dig alltid i ljuset. Vad menar jag då med detta, jo spelet har nere i höger hörn en bild av en hjärna och om du är förlägne i mörker eller möter på övernaturliga event kommer den att synas tydligare och tydligare. Om hjärnan syns jättemycket kommer du inte ha det så kul i spelet för då är din död nästan garanterad. Hjärnan representerar din mentala hälsa och när den är i botten kommer vad som än jagar dig komma och ta död på dig. För att förebygga detta finns det burkar med tabletter utsprida i huset, tar du av dem kommer din mätare att gå ner. Det finns bara så många som man kan hitta runtomkring i huset.

Sen har vi också att man skall hålla sig borta från att att vara i mörkret, då det sänker din mentala hälsa väldigt snabbt. Här kan man slå på lampor i huset eller tända ljus med tändare som också finns liggandes i huset. Tändarna har bara en viss tid man kan använda dem innan de är förbrukade, var sparsam med dem om du har få på dig (finns inget värre än att fasta i ett mörkt ställe utan någon ljuskälla). Tändarna hjälper bara så mycket och är mer för att du ska kunna se vart du är i huset, samt att du kan tända ljus som du kan hitta med den. Ibland kanske en lampa går sönder, inget bra men man kan hitta reservlampor ibland och byta ut de urbrända.

Nu kan man plocka på sig saker tydligen höger och vänster och nu kommer vi till en av mina negativa saker med spelet: du kan bara bära med fem objekt i taget. Var noga med vad du väljer att plocka på dig. När jag har spelat spelet har jag struntat helt i att plocka på mig ljus eller glödlampor och bara siktat in mig på att ha tändare och tablettburkar på mig. Att ha så begränsat med antalet saker man kan bära på blev ibland en stor frustration. Inte minst när man hittade tändare eller pillerburkar, men man kunde inte plocka på sig dem. Ibland under en historia kanske man förbrukade upp allt man bar på och kunde inte hitta något nytt för att man hade slut på ljuskälla och man blev snabbt tokig och dog på grund av det. Hade man kanske varit lite mer frikostig med hur många saker man kunde bära på hade jag varit nöjd, men samtidigt förstår jag att det är en del av svårigheterna; att man inte alltid har tillgång till vad man desperat behöver, det gör att man sitter och kallsvettas och maniskt springer runt och letar efter en tändare eller piller så att man inte dör.

Nu kommer vi till det som är mitt absoluta största störningsmoment med spelet; jag vet oftast inte vart tusan jag ska! Spelet är ett spring runt och leta och hoppas på att du hittar rätt, visst visa partier är att spelet leder dig rätt och det uppskattas, men oftast har jag ingen aning om vart jag ska för att få historien och spelet att fortgå. Hintsystem finns inget, du hittar något, det är en händelse och du kanske blir skrämd och får en bit historia berättade och sen… Ja vart ska jag ta vägen nu?

För oftast när man inte vet vart man ska eller vad man ska göra, springer man omkring och förbrukar upp de dyrbara saker man har samlat på sig. Då finns det en risk att man hamnar i mörkret, vilket gör att ens mentala hälsa går åt skogen och något kommer för att brutalt mördar dig. Det hade uppskattats om det fanns något som kunde hänleda en till ens nästa mål, bara en liten hint (som sagt några brödsmulor skulle uppskattas).

Även om jag har låtit negativ tar dessa saker inte ifrån vad spelet är, riktigt ruskigt när det är som bäst. Visst det finns partier som jag satt och funderade om det var menat att vara skrämmande, för jag fann dem inte att vara det. Spelet bygger upp så mycket i sin helhet som jag har sagt med ljud och bild att jag inte kan annat än att mysa i hur stämningen får in mig i spelet. Spelet ger mig den där känslan av ”vad kommer finnas runt nästa hörn” och ”vad gömmer sig i den mörka dörröppningen därborta i slutet av korridoren”. Spelet skiner när det kommer till den biten, sen fallerar det lite när jag lallar runt som en fåne utan att veta var hur man ska ta sig vidare i historien.

Visage är riktigt bra gjort när det kommer till det visuella och ljudbilden. Spelets historier är intressanta att ta sig an och man vill veta vad mer som döljer sig i husets förgångna. Tyvärr lider spelet av ”vart ska jag ta vägen nu” syndromet och man kommer spendera mer tid vandra omkring i huset tills man hittar rätt sak som för spelets historia vidare. Det är utan tvekan ett av de bättre skräckspelen jag har spelat på de senaste åren och jag har haft höga förhoppningar på andra spel och blivit besviken så hårt. Visage visar vart skåpet ska stå och håller oss inte i handen innan det brutalt mördar oss i mörkret!