Vampire: The Masquerade – Swansong

Det är dags att undersöka brottsplatser, lösa pussel och suga blod från ovetande offer. Nästa del i vampyrernas saga är här.

Vampire: The Masquerade – Swansong (VMTS) är ett detektivspel i tredjeperson där du också spelar som tre personer. Eller ja, vampyrer. Inte såna där som kan förvandla sig till fladdermöss och glittrar i solljus, utan moderna, sexiga, smarta vampyrer. Vampyrerna lever i ett feodalt samhälle med en prins och dennes råd på toppen, och alla andra på botten. Med andra ord, vill du ha ett bra liv gäller det att känna rätt personer och hoppas att de blir skyldig dig en tjänst eller två.

Prinsens råd består av en representant från vardera vampyrklan. Dessa klaner har alla sina egna krafter, svagheter och egenheter. Till exempel består klan Ventrue av folk som tidigare hade blått blod i ådrorna. Klan Malkav är de som sett bakom verklighetens slöjor och vet hur det egentligen ligger till med världen, men råkar också tyvärr vara komplett galna och lider av alla typer av mentala sjukdomar och hallucinationer. Åtta officiella klaner existerar, sen har vi de tunnblodiga och klanlösa, men de hamnar lite åt sidan.

I VTMS har något precis gått fel. Ett fredligt möte och potentiell allians för den nytillsatte prinsen Hazel har gått åt fanders, och en kod röd har utlysts. Magikerna från klan Tremere skulle precis skriva under viktiga papper åt prinsens representant när något hände, men vad? Det är upp till våra tre huvudpersoner Galeb Bazory, Emem Lous och Leysha att ta reda på saken. Samtidigt finns det egna intressen i leken, då Galeb vill göra en av sina närstående till vampyr, vilket kräver prinsens tillstånd. Emems kompis ligger risigt till då det var hennes ansvar att se till att mötet var säkert, medan Leysha vill slippa återvända till mentalsjukhuset och leva ett liv med sin dotter.

För att lösa detta mysterium ska du leta efter ledtrådar, hacka mobiltelefoner, intervjua vittnen och mycket mer. Detta gör du genom att som de olika karaktärerna, en i taget, besöka viktiga platser och finna det prinsen vill ha tag på. Det kan handla om allt från ekonomiska filer till tillfångatagna vampyrer. Självklart visar det sig rätt snabbt att denna händelse är mycket mer än summan av sig självt, och någon/något hotar att krossa hela vampyrsamhället.

Jag måste tyvärr redan här rikta lite kritik mot spelet, då mängden information du som spelare väntas ta in på extremt kort tid är alldeles för mastig. Min korta sammanfattning ovan är kopiöst förenklad, då spelet inte bara vill att du löser ett mysterium, utan också kommer ihåg över tio namn på viktiga karaktärer (samt deras relationer till huvudpersonerna) redan efter första kapitlet. Om detta också råkar första gången du stöter på den värld som är Vampire: The Masquerade bör du göra intensiv minnesträning innan du spelar spelet.

OMNOMNOMNOM!

Koncept som maskeraden, diableri, ghoul och the beast är grundläggande för att du ska förstå vad som händer i spelet. Turligt nog finns dessa och många fler beskrivna i spelets kodex som du kommer åt nästan oavsett vilken situation dina huvudpersoner finner sig. Jag skriver dock ”turligt”, då du måste läsa dig igenom vad som känns som en halv roman, innan du börjar få grepp om vad det är för spel du egentligen sitter och spelar. Personligen var jag redan insatt i denna värld sen innan, men för en total nybörjare är detta så pass mycket information att man storknar. Här saknas en bra introduktion, och den där ökända porten som gör det svårt för folk att ta del av din hobby får ytterligare ett lås.

Med det ur vägen kan du äntligen börja spela spelet. Som vampyr är du inte bara en odöd blodsugare, du har också superkrafter. Alla tre huvudpersoner har olika varianter av detective-mode a lá Batman, som gör att du kan återskapa sådant som hänt, upptäcka gömda saker eller se om en vampyr varit framme och rotat i strumplådan. Leysha har en unik kraft som låter henne kopiera andra personers kläder. Detta kan med lite kreativt lösande ge henne tillgång till en mängd olika områden som annars hade varit låsta. På en brottsplats kan det till exempel både finnas poliser och FBI-agenter närvarande. I agenternas kläder kan du röra dig mer fritt, samtidigt kanske dina ”poliskollegor” litar mer på en av sina egna och är redo att prata mer öppet om du har på dig deras kostym.

Gabriel och Emem har båda krafter som kan tvinga folk att avslöja mer än vad de hade önskat. Gabriel med kraften dominate, Emem med presence. Här kan man spela ett mer socialt spel, och genom samtal, mutor och krafter få veta sådant du aldrig hade kunnat lista ut med vanligt detektivarbete. Dessa krafter kommer dock inte gratis, utan gör din vampyr hungrigare och hungrigare ju mer de används, och vi vet alla vad vampyrer äter…

Om du inte äter kan du vinka farväl till alla coola superkrafter. Du har ännu en resurs att hålla koll på, Willpower. Här handlar det om rå viljestyrka vid olika verbala konfrontationer snarare än vampyrsuperkrafter. Om du vinner eller förlorar en konfrontation beror dels på hur mycket willpower du är redo att spendera, samt din grundnivå på den sociala förmåga som testas. Detta för oss in på en av de mer udda inslagen av VMTS, rollspelsdelen.

Varje karaktär får erfarenhetspoäng efter ett avklarat kapitel. Hur mycket poäng varierar beroende på om man lyckades med många eller få saker under kapitlets gång. Beroende på hur dessa poäng spenderas kommer du få olika alternativ att välja mellan när du gör ditt detektivarbete. En dekapiterad kropp säger för lekmannen inte mycket alls, men en mer bildad person kan studera såret och se att hugget kom bakifrån. En låst telefon kan gå från ett hinder till en uppsjö av smaskiga ledtrådar med lite poäng i förmågan security. Tyvärr känns detta system relativt malplacerat, och istället för att olika vägar öppnar sig upplever jag att jag spenderat mina erfarenhetspoäng ”fel” när ledtråd efter ledtråd visar sig ha låsta alternativ. Det hela påminner lite om de äldre Donkey Kong-spelen där olika apor kunde plocka olika mynt, men för att byta apa var du tvungen att gå tillbaka till spelets början. På samma vis måste jag starta en helt ny spelomgång om jag ska få undersöka spelet fullt ut, denna gång med ”rätt” uppsättning förmågor. Jag fylls dock snarare med frustration än vilja att spela om spelet när dessa små retstickor gång på gång dyker upp.

Något som spelet gör bra är att det inte håller dig i handen. I en sektion var jag tvungen att ta reda på vilken kista som innehöll rätt typ av föremål. Genom läsande i dokument samt en återskapning av ett händelseförlopp lyckades jag lista ut att i kista E42 fanns det jag var ute efter, och inte en enda gång sa min karaktär något i stil med ”Hmmm, jag tror det finns i kistan som börjar på ”E”. Det är upp till dig att läsa, tolka och förstå, här finns det ingen markör på kartan eller plupp som visar vart du ska gå. Rent teoretiskt sett kan du vid flera banor bara gå in och ut utan att ha gjort ett jota. Detta känns fräscht i en tid fylld med hjälpmedel och omnipotenta karaktärer som förstår exakt vad vart enda litet felplacerat hårstrå har för betydelse, samt högljutt informerar spelaren om detta.

Tyvärr står och faller detta spel på en viktig del, ansiktsanimationerna. Det är ofta du förhör eller pratar med olika karaktärer och får en fin närbild av deras ansikte. I stillbild ser inget fel ut, men när det börjar röra sig undrar jag inte om varenda en av personerna jag stöter på är vampyrer, för när de pratar ser de inte mänskliga ut. Detta är i vissa fall så pass extremt att läpparna inte ens rör sig i takt med det karaktärerna säger, utan rör dem fel, eller rent av för sent. Det låter kanske starkt, men ansiktsanimationerna är nästan på samma nivå som Mass Effect: Andromeda. Rockstar knäckte koden för ansiktsanimation med L.A. Noire, och det är mer än ett decennium sen det spelet släpptes, så det finns inga ursäkter.

Detta är otroligt synd, då både manus och röstskådespel är i toppklass. Jag hade oftast en bättre upplevelse om jag bara blundade och låtsades att jag lyssnade på radio vid konversationerna.

Gissa känslan!

Tyvärr räcker inte bra manus och röstskådespel för att jag ska vilja spela mer. Jag plågar mig igenom spelets cirka elva timmar, och vill absolut inte spela en gång till för att se vad jag ”missade”. Jag kommer troligtvis ha mardrömmar, inte för att vampyrer är läskiga, utan för att jag inte kan tvätta bort de hemska ansiktsanimationerna från mitt minne. Detta spel låter bra i teorin, men en påklistrad rollspelsdel och ett lite för långsamt tempo gör att jag inte kan rekommendera detta spelet, inte ens om du är ett fan av Vampire: The Masquerade sen innan.