Indiana Jones and the Great Circle

Tiden är kommen! Det är dags att damma av Fedora hatten, linda ihop oxpiskan och hoppa in i rollen som allas favoritarkeolog: Indiana Jones! Som sig bör bjuds det på ett mysterium som tar oss på en äventyrlig resa till några av världens olika hörn och givetvis får vi även möjligheten att servera knogmackor till en och annan nazist!

Indiana Jones and the Great Circle är ett actionäventyrsspel i första personsvy, där vi tar på oss rollen som titelrollen. Valet att ha förstapersonsvyn vet jag möttes av viss skepsism, men jag själv tycker att valet var korrekt. Dels skulle spelet riskera att ironiskt nog framstå som en Uncharted kopia. Ironiskt på så sätt att Indiana Jones troligtvis har varit en av inspirationskällorna till Uncharted-serien. Utvecklaren Machinegames har dessutom gjort primärt förstapersonsspel innan och visat sig vara bra på det, således skulle det vara märkligt att tvinga dem testa outforskad mark med en så pass stor licens.

Det absolut första som händer i spelet är att vi får spela igenom det som är inledningen till den första Indiana Jones filmen, nämligen Raiders of the Lost Ark från 1981. Detta ntyckte jag först var märkligt, men nu anser jag att det tjänar ett solklart syfte till det nya spelet. Ja, scenerna och replikerna är återskapade med en kärleksfull noggrannhet, enda undantaget är att allting syns genom Indiana Jones’ ögon. Inledningen etablerar för oss dels hur mycket kärlek som utvecklarna hyser till filmserien, men också att vi nu kommer VARA Indiana Jones, hans ögon kommer vara våra ögon och inte ytterligare en karaktär på en skärm. Eftersom att spelet utspelar sig inte allt för långt efter första filmen, kombinerat med att denna inledning visar sig vara en drömsekvens, förstår vi att de händelserna fortfarande är ganska färskt i den gode Indys huvud.

När Indy sedan vaknar och vi får börja styra honom, överrumplas han av att någon verkar ha brutit sig in på den skola han jobbar som lärare, när han inte är ute i världen och letar skatter samt spöar nazister. Det visar sig att en stor herre som inte kan beskrivas som något annat än en jätte har tagit sig in och ämnar norpa en kattmumie som Indy tagit med sig från en utgrävning nyligen. Jag måste här säga att jag blir glad då “jätten” spelas av Tony Todd, för oss skräckfilmsnördar är han troligtvis mest känd som Candyman från filmen med samma namn 1992. Han gick nämligen bort straxt innan spelet släpptes, därav mina glädjekänslor.

Alla blir väl glada av artefakter?

Efter att misslyckas med att stoppa inkräktaren, börjar Indiana Jones leta ledtrådar. Han lyckas komma fram till att “jätten” verkar vara utsänd av vatikanen. Varför i hela friden skulle de vara intresserad av den här artefakten!? Är frågan han ställer sig och hoppar på första bästa flygplan till Italien. Efter lite luskande och eventuellt en och annan drabbning med italienska fascister, inser han att en nazistarkeolog vid namn Emmerich Voss är ute efter inte bara kattmumien, utan även andra artefakter från vitt skilda kulturer. Tillsammans med en italiensk reporter vid namn Gina undersöks saken närmare och Indiana Jones inser att nazisterna verkar vilja utforska legenden om den stora cirkeln. Med det menas är att om du på en karta skulle dra en sammanhängande linje mellan globala landmärken som Machu Pichu, Pyramiderna i Egypten och så vidare, skulle du få en cirkel. Legenden säger att denna cirkel härbärgerar oerhörda mängder makt för den eller de som avtäcker hemligheten. Ligger det någon sanning i detta? Ingen vet. Oavsett vilket är nazister skitstövlar och bör stoppas oavsett vad de har i kikaren. Således bestämmer sig Indy och Gina att det är upp till dem att stoppa Emmerich Voss och kretinerna han har i sitt följe.

Visuellt har utvecklarna gjort ett mästerligt jobb. Dels är miljöerna nästan löjligt vackra och ger överlag ett väldigt filmiskt utseende. Karaktärsmodellerna är också oerhört välgjorda. De återkommande karaktärerna som förekommer ser ut som de gör i de tidiga filmerna, det har gjorts ett suveränt jobb med att få Indiana Jones att i alla fall påminna om en yngre Harrison Ford (som spelade titelrollen i filmerna) och Troy Baker bidrar med en röst som nästan är slående lik dessutom. Jag måste även säga att Marios Gavrilis gör en stark prestation i att göra Emmerich Voss till en färgstark antagonist som verkligen passar Indiana Jones som handen i handsken!

Spelmässigt rör vi oss nära det genre-territoriet som kallas för Stealth. Det rekomenderade tillvägagångssättet när du letar genom platser efter hemligheter, är att du försöker hitta en listigare väg än att storma in och skjuta allt som rör sig. Nu ska ni för all del inte bli rädda och tro att vi har att göra med ett Metal Gear Solid eller Splinter Cell. Det finns vanligtvis alltid flera alternativ sett till vägar och gömställen för spelaren. Skulle du bli upptäckt kommer inte heller alla fiender att dyka upp på en gång heller, utan de som råkar befinna sig i närheten kommer att bli varse din närvaro. Du kan försöka spöa upp dem så snabbt du kan och hoppas att de inte hinner ropa på hjälp. Eller så springer du iväg, fienden kommer nämligen inte jaga efter dig genom hela kartan, utan kommer att ledsna relativt fort. Det kan tyckas att detta är lite av en billig undanflykt, men jag tycker att det är helt rätt val, då ett rent smygarspel skulle skrämma bort en stor del av spelarna. Du kan givetvis om du vill släppa sargen helt och försöka meja ner alla fiender med skjutvapen. Men då får du räkna med att varenda fiende i närområdet kommer till undsättning och det blir minst sagt vanskligt att klara sig med livhanken i behåll.

Till vår hjälp under äventyret har vi lite godsaker i utrustningen. Dels har vi den traditionella oxpiskan. Med den kan vi ta oss till avsatser som är för högt upp. Det är bara att svinga piskan mot en förtöjningspunkt så att den fäster sig och sedan kan vi klättra. På samma sätt kan vi använda den för att svinga oss över avgrunder och liknande. Givetvis kan vi även använda den mot fiender. Antingen bara för att ge dem en snärt för skojs skull, men vi kan även avväpna fiender med den, eller få den att fästas på fiendens kropp för att kunna dra dem närmare oss för att ge dem stryk lättare.

I just detta äventyr kommer Indy även ha en kamera till sitt förfogande. När vi stöter på tillfällen då vi måste lösa pussel, kan vi fota de aktuella objekten för att få tips. Indy kommer då att fundera vidare på gåtan eller problemet, för att på så sätt hjälpa spelaren på traven. Jag tyckte faktiskt att detta var ett fyndigt sätt att försöka behålla spelaren i spelet och få dem att undvika att kasta sig ut på internet för att söka upp lösningen. Jag gillade förövrigt pusslen väldigt mycket. De är baserade på filosofin att spelaren ska applicera det de läst på det de ser. Om du till exempel står vid en drakstaty och det är en text bredvid om hur draken stirrade in i ljuset, kanske du ska vrida statyn så att den är riktad mot solen?

Varje nytt område vi kommer till är såklart linjära på ett sätt. Det är alltid tydligt vilken väg du ska gå för att föra berättelsen framåt. Det förekommer dock en variant av sidouppdrag, vid namn “Fältarbete”. Jag är dock tveksam till att kalla dessa för sidouppdrag. Ja visst, de är ett steg åt sidan från huvudstoryn, men de är hela tiden knutna till berättelsen också. Vissa är obligatoriska för att komma vidare, medan några stycken är helt upp till dig att göra dem. Jag rekomenderar dock för samtliga spelare att genomföra dessa, då huvudberättelsen kommer att fördjupas en hel del. Vad som dock riskerar att trötta ut mig en aning, är att det känns som att jag ägnar mig åt så kallade fetch quests. Det vill säga uppdrag som går ut på att få i uppdrag att springa och prata med en karaktär, som i sin tur ger oss i uppdrag att hämta något objekt innan de kan hjälpa oss. Som tur är berättelsen tillräckligt intressant och att undvika fiender är roligt i spelet, vilket gör att detta inte blir ett problem, men jag tycker mig ana tendensen.

För den som verkligen tycker om att hänge sig åt utforskning, finns det lite hemligheter att hitta. Först och främst, kan du hitta små historiska artefakter som oftast är gömda i små skrymslen i de tempel och grottor som resan tar oss till. Dessa artefakter tjänar egentligen inte något annat syfte än att vi kan samla på dem. men det är tillfredsställande att hitta dem! Något att samla på som dock tjänar ett syfte är äventyrsböcker. Syftet de tjänar är att du kan låsa upp förmågor som kan hjälpa dig på vägen. Dels har vi klassikerna att få mer hälsa, slå hårdare eller att ladda om vapen snabbare. Det finns dock en rolig förmåga i form av Lucky Hat, vilket betyder att om du skulle bli nedslagen, får du en möjlighet att titta efter din hatt.  När du väl hittar den kommer Indy att resa sig igen och vi får ytterligare en chans att spöa fienderna.

Spelet är som bäst vid tillfällen vi besöker de uråldriga templen och löser gåtor och undviker dödsfällor. Atmosfären i dessa underjordiska salar är verkligen fantastisk. Det känns verkligen som att vi beträder mar som ingen människa har varit på flera tusen år. Jag älskar också kombinationen av obehag och tillfredställelse när vi löser ett uråldrigt pussel och hur ett avgrundsmuller från något gammalt och maskinellt som vaknar till liv efter lång slummer.

Ljudbilden är lika fantastiskt välgjord som det visuella. Dels har vi musiken som givetvis har det traditionella ledmotivet från filmerna, men vi får även höra annan orkestral musik som hela tiden ackompanjerar vad som sker på skärmen på ett bra sätt. Sedan har vi detalj ljud som knarrandet från Indys läderjacka, skrapandet från skor på marken och dylikt. Sedan vill jag även slå ett slag för hur ljudbilden stärker det obehagliga och uråldriga i templen och grottorna. En mängd små ljud såsom vatten droppar, vindsus och annat som bara ska etablera en sak: att det är tyst. Jag kan inte säga någonting annat än mästerligt.

Kontrollen i spelet är även den mycket välgjord. Både om du väljer att spela med handkontroll eller mus och tangentbord. Just när det kommer till mus och tangentbord kan det dock kräva en viss inlärning innan kontrollschemat sitter i muskelminnet, men det går ganska fort som tur är.

Underhållningsfaktorn är verkligen hög i spelet och det är tydligt att just den har legat i stort fokus. Det känns verkligen som att spela igenom ett matiné äventyr! Det är fartfyllt, rafflande och jag sitter nästan hela tiden med ett nöjt leende på läpparna. Enda tillfället jag inte ler är under spelets klimax. Den sista striden i spelet lider av att vara en aning oinspirerad och ärligt talat omotiverat svår. Jag har svårt att se varför just den fienden ska vara tåligare än alla andra, framförallt när vi har slagits mot betydligt robustare sådana. Det förekommer även en viss otydlighet i vad du faktiskt ska göra för att slutföra striden ordentligt. Slutklämmen startade om på nytt ett par gånger innan jag begrep vad som skulle göras. Detta kastar så klart in en rejäl skopa grus i det annars väloljade maskineriet.

Slutstriden må döda underhållningen en aning, men resten av spelet är verkligen fantastiskt! Bethesda och Machine Games fångar verkligen känslan från framförallt de tre första filmerna. Är du ett gammalt Indiana Jones fan råder jag dig utan tvekan att införskaffa spelet. Har du inte samma koppling till filmerna råder jag dig att införskaffa spelet, vad du får är ett välproducerat spektakel, med kluriga gåtor, historiska platser och färgstarka karaktärer! Visst är det fantastiskt att få avsluta året på topp? Ibland kommer höjdpunkterna sent!