MOUSE P.I. For Hire

Du som saknar tiden av gummislangsanimering, med klassiker som Steamboat Willie – din tid är äntligen kommen. Denna animationsstil har nu nämligen gift sig med Noir och Boomer Shooter. Och vad fick vi då? Jo, MOUSE P.I. For Hire!

Igenkännbart och nytänkande på samma gång

Vi spelar som privatdetektiv Jack Pepper (röstad av Troy Baker, känd bland annat som som roll som Joel i The Last of Us), och året är 1934 i den stämningsfulla staden Mouseburg. Efter ett storskaligt krig är de enda som finns kvar i staden antropomorfiska (människolika) möss. Berättelsen börjar med att en uppdragsgivare, Wanda berättar att Steve Bendel (en före detta krigskämpe som blivit scenmagiker) spårlöst försvann under sin senaste show. Under utredningen räddar Jack politikern Cornelius från lönnmord och i gengäld ger han Jack en en nyckel till Steves labb. När Jack kommer dit inser han att labbet är fullt av kultister och anteckningar om snedsteg i i ett projekt kallat ”The Unknown” efter Steves assistent Bettys död. Vad innebär detta projekt och vad är Steves egentliga intentioner? Ja, den som spelar får se!

Utan att spoila för mycket balanserar spelet sin lättsamma ton inspirerad av tecknade serier från 30-talet, samtidigt som det tar sig an djupa ämnen och en del vändpunkter längs vägen som jag inte kunde ana. Det kanske inte vinner priset för årets berättelse, men för att tillhöra en genre som oftast inte har något fokus alls på denna aspekt gör det sig bra.

Som det hintades om i ingressen är MOUSE P.I. For Hire ett spel som blandar deckare med Boomer Shooter. För er som inte vet vad ett sådant är härstammar subgenren från tidiga skjutarspel, som DOOM och Quake. Vi rör oss runt i förstaperson, det är högt tempo och känslan är arkadig. Under spelets gång låser vi upp nya vapen och uppgraderingar som håller upplevelsen fräsch. I detta spel har vapnen en lättsam klang, bland annat har vi tillgång till en kanon som fungerar lite som ett raketgevär, vi har dynamit och ett gevär som kan avfyra en frysstråle. Jag uppskattar variationen och mängden av vapen, och kontrollen känns responsiv, men jag fann banornas design lite väl repetitiva. De flesta går ut på att gå från punkt A till B, döda fiender, repetera, för att sedan döda en boss, kanske hitta en nyckel längs vägen för att låsa upp en dörr.

Ett sätt de dock bidrar till variation är med verktyg som gör rörelse mer intuitivt, som en änterhake och förmågan att hoppa på vissa markerade väggar. Dock tar inte detta bort den repetitiva natur jag upplevde striderna ha mot slutet av spelet, i alla fall de strider där du slåss mot en grupp av fiender i ett rum. Bossar är en helt annan femma. Alla har sina egenheter och inget känns lik den andra. Just bossarna ser jag därför som en av spelets höjdpunkter.

En ledtråd leder till en annan

Mellan banorna kan vi utforska de olika faciliteter Mouseburg har att erbjuda. Bland annat kan vi gå till ingenjören Tammy som kan uppgradera våra vapen. Genom att hitta ritningar (en gemensam resurs för uppgraderingar) kan du förbättra dina vapen i tre steg. Upgraderingarna påverkar bland annat hur starka vapnen är och hur mycket ammunition du kan ha åt gången. Jag uppskattade detta. Även om det är ett relativt enkelt system ger det belöning till den som går bortom den givna stigen. Dessa ritningar finns ofta i dolda kassaskåp på banorna som kräver ofta att du utför ett låspussel, där du guidar en skiftnyckel likt Snake. Här är det viktigt att du nuddar alla noder som sticker ut längs vägen. Senare i spelet innehåller några av dessa lås även spikar du måste undvika. Allt medan du arbetar under tidspress. Det är dock svårare sagt än gjort då jag inte fann några av dessa pussel allt för komplexa.

Utöver uppgraderingarna kan du gå till en butik där du kan köpa dagstidningar som håller dig uppdaterad om händelseförloppet. Du kan även gå till en bar, där du befinner dig bland personer som vill ha din hjälp i form av ett sidojobb. Det kan bland annat vara att att hämta ett föremål på en bana. Dock tycker jag många av dessa sidojobb är dåliga på att beskriva vart du ska ta dig på banorna, vilket leder till att du lätt kan virra runt utan framsteg.

Utöver dessa faciliteter har vi även din detektivbyrå. Här kan du sätta upp ledtrådar du hittat på en tavla för att dra slutsatser på vart du ska härnäst i berättelsen. Det är på det viset du låser upp nya banor. Ibland kan du låsa upp flera banor samtidigt genom ledtrådarna, vilket leder till att du ibland själv kan bestämma i vilken ordning du tar dig an vissa uppdrag. Jag uppskattar detta, då det leder till spelarfrihet. Banorna är dessutom uppbyggda på ett sätt som gör att du inte heller spoilar dig själv om du väljer att ta en bana före en annan.

För att komma till banorna måste du åka med din bil som står parkerad på en sidogata. När du ska välja bana kör du runt på en öppen karta med isometrisk vy, där du ser nya banor låsas upp allt eftersom. Detta sker på ett lite komiskt vis, nämligen genom att ett lås runt banorna försvinner när du låst upp dem. Det kan kanske uppfattas som fånigt, men jag tycker det passar den gamla serietecknar-stilen väl.

En fröjd för alla sinnen!

Det går inte att prata om spelet utan att nämna dess presentation. Det är snyggt ritat med svartvit gummislangsstil, parat med ett härligt och jazzigt soundtrack, vilket får spelet att kännas som att det är en svunnen relik från 30-talet. Det enda som störde lite var frekvensen på hur ofta karaktärerna pratar. Jag tycker att både Jack pratar överdrivet mycket om självklara saker, som vad du nyss precis såg och att fiender repeterar sina repliker lite för ofta. Det är dock en småsak, men ändå något jag störde mig på en aning.

Spelet erbjuder olika svårighetsgrader, Rookie (lätt), Private Eye (medium) och Hard-boiled (svårt). Detta tillåter dig att forma upplevelsen som du vill. Spelet kan ta dig mellan 12 och 20 timmar, beroende på vilken svårighetsgrad du väljer och hur mycket sidoaktiviteter du deltar i. Detta parat med en prislapp på strax över 300 kronor gör det tillgängligt till en bred publik. Av mig får det i alla fall en rekommendation!

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060