Förhandstitt: Trek to Yomi

1954 släppte Akira Kurosawa De Sju Samurajerna och gjorde att intresset för Samurajfilmer ökade och jag tror de flesta filmer av den typen som släppts efter det har blivit jämförda med den filmen oavsett om de vill det eller inte. Huruvida utvecklarna till Trek to Yomi är influerade av den eller inte låter jag vara osagt. Men eftersom att spelet precis som filmen är svartvit och har samurajer i sig är det tillräckligt för att jag ska göra den jämförelsen. Hursomhelst är det dags att ta tag i Katanan och hugga ner lite fiender.

Vi spelar som Hiroki, en yngling som när vi träffar honom tränar med sin mästare, med målet att bli en Samuraj. Allting verkar frid och fröjd, tills en dag då banditer attackerar byn och Hirokis mästare måste avsluta träningen för att skydda byn mot inkräktarna. Hiroki anar dock oråd och trotsar mästarens order att hålla sig undan, tar sitt svärd och inleder sin karriär i att spilla fienders blod. Det slutar tyvärr inte bra för Hirokis mästare och när denne drar sitt sista andetag, svär Hiroki att skydda byn och alla invånarna med sitt liv tills den dag han dör. Vi spolar sedan fram några år. Hiroki har vuxit upp och måste hantera en ny våg av banditer som mördar och beter sig som riktiga svin mot de stackars invånarna. Han beger sig till en närliggande by i en förhoppning att lamslå inkräktarna innan de når hans hemby.

Spelet har inte släppts ännu och jag fick i nuläget nöja mig med att spela cirka 45 minuter som inkluderar spelets två första kapitel. Det som slår mig direkt när jag startar spelet är att man verkligen går in för att få detta att kännas som en klassisk Samurajfilm. Jag vet att jag larvade mig lite i början av texten om detta, men även om inte just den tidigare nämnda Kurosawa-filmen är huvudkällan till inspirationen eller inte kan jag inte svara på, men det är tydligt att den eran av film är känslan man gått efter. När logotyperna visas i början hör man knastret från en gammal filmrulle och bilden är härligt grynig samt att man valt att köra på svartvitt.

Sedan visar utvecklarna att det här är inte bara en billig gimmick. Grafiken är makalöst vacker. Jag vet att det låter som en klyscha när man pratar grafik, men miljöerna och bakgrunderna ser nästan verkliga ut. Karaktärsmodellerna går verkligen inte av för hackor de heller. Det kan vara så att det svartvita färgtemat döljer tekniska skavanker, men eftersom att jag inte uppfattar dem är det i så fall ett genidrag och jag kan ibland bara låta karaktären vara still för att insupa spelets skönhet.

Detta rör sig om ett Hack and Slash-spel. Vi ränner helt enkelt runt i scenerierna och hugger ner fiender med vårt svärd. Man har valt ett slags tvådimensionellt perspektiv. Det liknar perspektivet som används i Little Nightmares-spelen (tvåan i synnerhet) där man har ett djup i miljön som gör att man inte bara rör sig till höger och vänster, utan även kan gå upp och ner. Det skänker mer liv åt miljöerna, men precis som i Little Nightmares för det även med sig i Trek to Yomi att man har svårt att bedöma avstånd, eller huruvida saker är i vägen för karaktären eller inte. Nu behöver man förvisso inte göra några plattformshopp i det här spelet, men det kan bli onödigt frustrerande ibland.

Stort fokus i spelet ligger på att slåss med svärdet. När spelet väl kommit igång ordentligt blir springandet i scenerierna i stort sett bara transportsträckor till nästa fiende. Det hade i många fall varit ett minus, men här har jag inget emot det. Dels för att ljudbilden är riktigt välgjord: man hör hur hus brinner runt omkring och hur folk skriker i smärta eller ber för sina liv, vilket stärker inlevelsen och gör att stämningen i scenerna nästan går att ta på. Det känns som att det är på allvar helt enkelt. 

En annan faktor är svärdduellerna. Man skulle kunna tro att det bara är att springa fram till en fiende och hugga för glatta livet. Man kan göra det, men troligtvis kommer det snarare innebära slutet för dig. Alla fiender är också duktiga på att hantera svärd och det gäller att man tänker på försvar lika mycket som anfall. Vad jag gillar extra mycket här är att alla fiender har olika sätt att slåss på och kräver således olika typer av strategier av spelaren. Det kräver att spelaren verkligen fokuserar och planerar sina drag, för så fort man tappar fokus kan man mycket väl ligga död på marken och det kan gå riktigt fort kan jag lova er.

Kontrollen måste därför vara finslipad vilket den är på det stora hela. Den är väldigt enkel och det är inga direkta problem att hantera fienderna. Tyvärr har jag besvär med att man har en knapp som i striderna enbart fyller funktionen att ändra Hirokis riktning. Det kan vara jag som bara är klumpig, men i stridens hetta fann jag det väldigt lätt att komma åt denna knapp och insett att min rygg varit blottad för fienden alldeles för sent. Det är dock enda invändningen jag har. För det mesta är kontrollen som sagt lätthanterlig och det är oerhört tillfredställande när man lyckats fälla tre eller fyra banditer som omringat dig utan att ta skada.

Trek to Yomi visar på oerhört stark potential. Miljöerna bildar tillsammans med snygga cinematiska vyer en trevligt filmisk upplevelse. Ljudbilden förstärker bara den upplevelsen. Striderna är både underhållande och utmanande. De enda invändningarna jag egentligen har är att det är lätt att av misstag trycka på riktningsknappen samt att det är svårt att bedöma avstånd till hinder och dylikt på grund av djupet i miljöerna. Annars tycker jag definitivt att det är ett spel att hålla utkik efter. Jag själv vill ha fullversionen nu. Jag vill ju slutföra resan för bövelen!