Innehållsförteckning
Sandräven är död och du måste ta över hans mantel för att rädda kungariket från drottningens onda planer, men tyst så ingen hör dig!
En arabisk natt inleds
Vi befinner oss i en glänsande stad i mellanöstern. Sandrävarna, även kallade för Kasha’i, är kända i landet för sin trohet till den kungliga familjen. Den senaste sandräven ligger död under marken på grund av ett planerat mord beställt av drottningen. Du måste nu dra på dig manteln och inta rollen som den nya sandräven och hitta ledtrådar som bevisar drottningens onda planer för att rädda kungadömet från korruption.
Berättelsen är inte fokuset i The Siege and the Sandfox. Spelet är ett Metroidvania med fokus på stealth. Amelia Tyler som gör berättarrösten i Baldur’s Gate 3 gör även berättarrösten här. Hon berättar bland annat om bakgrundshistorien till platser du kommer till och förklarar varför du ibland måste smyga förbi en patrull du är nära att stöta på. Manuset är skrivet som en återberättelse av handlingar sandräven genomför. Det finns inga mellansekvenser förutom i början och i slutet och dialogen är begränsad till att prata med NPC:er. Även dessa återberättas av berättarrösten. Manuset är därför lite skriven som en bok. Jag uppskattar denna del av spelet då det ger en inlevelse som inte annars hade getts. Det leder till en ständing framåtrörelse i berättelsen, trots bristen på mellansekvenser. Fler spel i genren borde följa efter och bjuda på liknande inlevelsekapital.
Smyg och utforska
I och med att det är ett Metroidvania det rör sig om här betyder det att vi rör oss på en stor sammankopplad karta i sidovy. Vissa områden blockeras av att du måste ha vissa föremål, vilket gör att du inte kan ta dig överallt med en gång. På kartan finns det även en del sidouppdrag du kan göra genom att prata med karaktärer. Det kan till exempel vara att du ska gå och hitta en artefakt som personen tappat. Alla uppdrag, både huvudberättelse och sidouppdrag ger markeringar på kartan som visar vart du ska, men inte hur du tar dig dit. Dessutom ser du inte hela kartan innan du utforskat olika platser. Det blir alltså upp till dig att hitta rätt väg till platsen du ska. Under spelets gång låser du upp ett antal redskap, som skor som låter dig klättra på väggar och hantlar som låter dig klättra på tak. Jag tycker denna progression känns bra och det är lagom avstånd mellan dessa redskap.
Något som är unikt för The Siege and the Sandfox är fokuset på smygande. Det finns inga strider i spelet. Istället måste du smyga dig förbi fiender. Det finns olika sätt att distrahera fiender med, bland annat att släcka facklor och öppna dörrar. Du kan gömma dig i kistor och hänga i träplankor för att få fiender att gå förbi dig så att du kan smyga förbi. Efter en stund får du också tillgång till en kniv du kan knocka ut fiender med, dock kan andra fiender hitta en knockad person och ta den tillbaka till medvetandet, så det gäller att vara smidig.
Inte alltid smidigt för sandräven
För det mesta tycker jag att smygandet fungerar bra. Dock uppstod ett antal buggar, som att fiender fastnar i stegar eller i varandra. Detta händer oftast om du blir upptäckt och de jagar dig. Detta kanske bara är en smaksak, men jag hade gärna sett lite mer variation mellan stealth-segmenten med lite enklare strider. Det kan bli lite tröttsamt om det bara är smygande, men jag respekterar valet utvecklarna gjort kring detta. Svårighetsgraden ökar successivt med mer fiender att akta sig för och fler smygsegment på ett sätt som känns naturligt. Dock tror jag att just detta fokus kommer vara avskräckande för många. Spelet är ungefär 5 timmar och dubbla antalet om du vill göra alla sidouppdrag samt om du vill leta pergamentrullar som berättar berättelser om världen. Progressionen går ut på att få nya föremål som hjälper dig infiltrera områden, som bland annat låsplockare. Det finns alltså anledningar att gå tillbaka till tidigare områden om spelaren vill, men det är inte ett krav som i många andra spel i genren, vilket jag personligen uppskattar då det leder till bättre pacing. Här finns inget erfarenhetsträd där du låser upp nya förmågor eller dylikt. Jag uppskattar detta designval då det får spelet att kännas autentiskt, samt att jag inte heller vet hur de skulle kunna implementera ett sådant träd på ett naturligt sätt när fokuset ligger på smygande.
Kontrollerna är en aspekt jag känner mig splittrad till. För att springa upp för väggar krävs det momentum och ibland känns det som din karaktär vägrar klättra upp även om du kommer i bra fart och gör rätt knapptryck. Detta ledde till små frustrationsmoment eftersom väggklättring är en stor del av spelmekaniken. Utöver det tyckte jag att kontrollerna kändes smidiga och responsiva. Jag spelade spelet med handkontroll och kände att det passade bra. Jag kan dock inte tänka mig att det är ett större problem med att spela med tangentbord och mus då antalet knappar som används är relativt få. För att vara ett smygspel är din karaktär relativt snabb, vilket jag uppskattar för då kan du ta dig ur knipor enklare.
Känslan av det förflutna
Spelet använder sig av en retroinspirerad pixelgrafik som jag tycker passar för denna typ av spel. Spelet använder sig av färger på ett bra sätt, med lysande svampar i mörka områden och facklor som lyser upp vissa grottor. För att vara ett spel som utspelar sig i underjorden gör det ett bra jobb med att skapa en variation rent estetiskt i miljöerna. Musiken för tankarna till Mellanöstern med fokus på blås– och stränginstrument, vilket påminner mig lite om Aladdin. Jag tycker också att spelet använder musiken väl för att passa till olika tillfällen, som i smygande-segment där det är mer hissnande toner, och lugnare melodier när det inte finns någon fara runt hörnet. Spelet påminner lite om tidiga Prince of Persia i sin presentation.
Sammanfattningsvis är The Siege and the Sandfox ett gediget Metroidvania med ett unikt fokus på smygande. Dock tror jag att denna bit kommer vara aningen avskräckande för den stora massan.
