A Void Hope

A Void Hope är Elden Pixels senaste släpp och jag tycker dom gör det med bravur. I ett dystopiskt metroidvania-liknande spel möter vi obehagliga situationer av kognitiv karaktär. Något som många av oss är rädda för, ett mentalt förfall. Genom att flytta på lådor, skjuta monster och finna vår väg tar vi oss längre och längre in i våra minnen och närmar oss en lösning på problemet som förpestar staden. Eller?

A Void Hope från Elden Pixels är ett spel som gestaltar en kamp mot flera fiender, externa likväl som interna. Som ett par och för en stad. Vi börjar spela som Gilda och efter en kort stunds spelandes som funkar som en tutorial träffar vi på Keegan som visar sig vara vår bättre hälft. Efter en diskussion föreslås det att vi ska bosätta oss i en stuga ute på landet för att försöka undvika det virus som finns ute i samhället. Ett virus som urholkar den som drabbas och de blir en mänsklig skugga utan innehåll.

Vi hoppar fram några veckor och befinner oss i stugan. I dialogerna som följer visar det sig att Keegan har börjat glömma saker och vi som spelare börjar genast misstänka att han drabbats av viruset. Gilda är övertygad om att hon har en lösning för viruset och försvinner iväg mot staden. Som en lätt förvirrad Keegan är det nu vår tur att ensam ge sig ut på en resa. Utanför är det mörkt och otäckt, vi stöter på monster och behöver hitta sätt för hur vi ska ta oss framåt i vår resa. Berättelsen finns där i bakgrunden och påminner oss ibland om parets och stadens resa. Vi lär känna Keegan och Gilda allt mer och mer då vi finner minnen runt om i staden.

Vi stöter ofta på de “tomma” (empties i spelet) som dom kallas och så fort vi nuddar dom så är vi döda. Som tur är sparar spelet ofta då vi kommer springa på dem likväl som att ramla från höga höjder. Det var i alla fall min spelstil och taktik. Som tur är så hittar vi snart en pistol som vi använder i flera syften. Skjuta på knappar likväl som att skjuta på de tomma. Men tro inte att det blir pang-pang bara för att vi har en pistol. Att sikta in oss på fienden tar en stund och vi måste stå stilla under processen och med lite otur når de fram till oss och vi möts åter igen av en svart skärm.

När vi skjutit en fiende så dör den inte utan den blir enbart tillfälligt satt ur spel och som om inte det räckte så utvecklas fienderna med nya egenskaper utmed spelets gång. Från att varit långsamma zombies till att kunna förvandla sig till snabb hundar som ett exempel. Vilken sadist tänkte att sätta vingar på dom var en bra idé? Förutom att undvika de tomma måste vi putta på lådor, åka hiss, trycka på knappar, fira oss ned för rep samtidigt som vi navigerar oss igenom den labyrintiska stad som varit vårt hem. Förresten, är du duktig på gamla mobilspelet snake? Då har du en fördel, mer skriver jag inte. 

Vi navigerar vår stad utifrån en karta där banor dyker upp som punkter likt ett gammalt Mario-spel. Banorna i sig kan ha ett eller flera mål som att hitta ett minne, hitta ett föremål eller för den delen, hitta utgången. Vi behöver dock inte klara alla på en gång utan vi kan spela igenom varje bana flera gånger. Och ibland behöver vi hitta föremål på andra banor innan vi kan klara alla objekt. Vid några tillfällen så irrade jag planlöst runt van vid den handhållningen vi får i moderna spel. Efter ett tag växte dock en viss förståelse för hur utvecklarna hade tänkt vilket underlättade vägen framåt. Förutom för snake…

Spelet har en retro pixelgrafik som matchar stämningen perfekt och denna matchas perfekt av en mystisk musik som skulle kunna vara tagen från vilken sci-fi-film från 80-talet som helst. Enkelt men effektfullt. I och med att spelet är enkelt är även kontrollerna så. Framåt, bakåt, hoppa, putta, skjuta och aktivera föremål genom att trycka upp eller ned. 

Jag måste erkänna att jag blev lite glad när jag spelar och snubblar över byggnaden “gamla bultfabriken”, plötsligt kändes dystopin närmare när jag sneglade ut mot ladugården på andra sidan grusplanen utanför. Mörkt, regnigt, skumt med en stor port och med musiken från mitt Switch i bakgrunden förväntade jag mig nästan att det skulle dyka upp skumma zombieliknande saker.

A Void Hope är för mig lite av ett metroidvania-spel även om det avviker lite från standardformeln. Det är frustrerande, ibland körde jag fast helt och hållet. Ibland dog jag oräkneligt antal gånger på samma sak men ändå så ville jag spela vidare efter att ha släckt skärmen en liten stund och andats ut. Tack till gänget på Elden Pixel för att jag fick en trevlig upplevelse. Men… snälla gör så att det går att hoppa över snake-delarna.