Kholat

Dyatlovpassincidenten är ett av de mest fasansfulla mysterierna i modern tid, och den polska utvecklaren IMGN.PRO utvecklade 2015 ett PC-spel som nu porterats till Nintendo Switch. Kommer du att kunna lösa fallet eller kommer du att gå samma öde till mötes?

Den 2:a februari 1959 försvann en grupp unga skidåkare under en snöstorm uppe på berget Kholat Syakhl i dåvarande Sovjetunionen. När de inte kom fram till Jekaterineburg larmade deras oroliga närstående myndigheterna. Den räddningsexpedition som skickades ut hittade först tälten, som var i stor oordning, och det konstaterades att tälten rivits sönder, från insidan. Genom att följa fotspåren, som tydde på att skidåkarna flytt i panik, kunde man hitta deras kvarlevor. De hittades utspridda över ett stort område, många dåligt klädda och barfota. Några hade dött av köld. Några hade krosskador, som en krossade skalle, och revben. Några var radioaktiva, och en kvinna saknade sin tunga. 

Detta, som senare kom att kallas för Dyatlovpassincidenten efter expeditionens ledare, har varit ett av de mest fascinerande olösta mysterierna i modern tid. Teorierna har varit många. Ett myndighetsexperiment som gått fel? Utomjordningar? Monster? Meteoritnedslag? En utredning tillsattes 2019 av åklagarmyndigheten i Jekaterineburg, som kom fram till att gruppen råkat ut för en lavin. De flydde när de hörde ljudet och skadorna anses överensstämma med sådana som kan uppkomma vid en lavin. Många är fortfarande inte nöjda med den förklaringen. 

Kholat försöker ta oss med till Dyatlovpasset för att förstå vad som verkligen hände den där dagen. Som en icke-namngiven karaktär har du tagit tåget upp och tar dig ut i vildmarken. Mystiska ljusfenomen och en mörk berättarröst (den brittiske skådespelaren Sean Bean, eller Eddard Stark för den Game of Thrones-intresserade) guidar dig genom det ändå relativt korta spelet. Man kan ta sig igenom det på några timmar, men på grund av saker som jag kommer återkomma till kan det ta allt mellan 2 och 6 timmar. Det här är inget actionspel, så du är inte utrustad med vapen. Det enda du har med dig är en karta, kompass och en ficklampa. Spelet upplyser dig oroväckande nog att ficklampan inte bara kan hjälpa dig se utan också gör dig mer synlig. Det låter oroväckande. Andra saker som är oroväckande är själva ljudbilden. Man har verkligen lyckats fånga vinande vind, snö, fotsteg och också de mystiska ljud som ibland hemsöker dig. Musiken är väldigt sparsmakad och används för att belysa viktiga händelser. Tillsammans med de vackra, karga miljöerna, skapade i Unreal Engine 3 för den som är nyfiken på sådant, är det här en av spelets höjdpunkter. Trots att spelet inte innehåller så mycket…tja, spel, tar det ett tag att inse det i och med den täta stämningen. Det här är ett spel som passar bra att spela med ett par utmärkta hörlurar, för att få ut max av atmosfären.

Du har ingen hälsomätare och ingen markering på kartan var du är någonstans. Det du har är karta och kompass. Kartan fylls efter ett tag med markering på var du varit någonstans och du kan, aningen oklart hur, snabbresa dit om du klickar där på kartan. Det underlättar mycket när du inser hur mycket du måste navigera med kartan och kompassen. Det kan vara bra om du var uppmärksam när, och om, du fick prova orientering i skolan. Den här mekaniken är en av spelets styrkor, men kan också skapa en hel del frustration. Miljöerna är mycket liknande; berg, tallar, snö och snöstorm. Det är inte helt lätt att hålla koll på var man är, och det är lätt att gå vilse. Du letar efter sidor om utredningen som finns spridda på berget, och när du hittar dem får du en del av pusslet. Problemet är att det känns som att det är olika pussel man får bitar från. De teorierna jag nämner ovan får alla vara med och leka, och det bidrar till att spelet känns aningen splittrat i vad det försöker förmedla. 

Historiemässigt blir det aldrig tydligt och även om det är en fascinerande historia i grunden, och bra stämning i spelet, händer det inte mycket som får det att flyga. Det blir aldrig särskilt intressant eller spännande, ens när det drar ihop sig i spelet. Slutet är mest förvirrande och det känns inte som om man fått något nytt att fundera på. Sammanfattningsvis går du runt, navigerar med karta/kompass och får sidor som du kan läsa som berättarfragment av en historia. Det känns som ett tre-fjärdedels-spel. Det som fungerar riktigt utmärkt är stämningen i spelet. Det känns hotfullt, och mystiskt nästan hela tiden och berättarrösterna bidrar väl till helheten. Jag bara önskar att stämningen någon gång fick lov att leverera någon typ av poäng.