Dragon Ball: Sparking! ZERO

Det har gått 40 år sedan världen blev introducerad till Dragon Ball! Sedan dess har vi fått se massvis med serier och även en hel del spel. Nu kommer det senaste spelet i serien med över 100 karaktärer att spela med, men är det något att ha?

Dragon Ball handlar om Goku, en utomjording som skickades till en alternativ version av jorden. Om du har läst eller sett serien och tänkt att den liknar Stålmannens ursprungsberättelse är du inte den första, men det är också här liknelserna tar slut. Ja, bortsett från att bådas hemvärldar är förstörda, men sen tar liknelserna slut! För Goku hade som uppdrag att förslava planeten, men slog i huvudet som barn och glömde bort hela uppdraget. Han växer upp och är nästan alltid på jakt efter de sju drakbollarna som kan uppfylla önskningar när alla samlas ihop.

Förutom att vara på jakt efter dem tycker han också om att slåss, gärna mot motståndare som är betydligt starkare än honom och hans berättelse i spelet börjar också med en sådan motståndare. Nämligen Gokus bror Raditz som har kommit för att se hur erövringen av planeten har gått, men när han upptäcker att uppdraget har fallerat bestämmer han sig för att ha ihjäl sin inkompetenta bror. Efter den här striden är det alltid något nytt utomjordiskt hot de behöver besegra för att få lite lugn och ro. Inte för att Goku bryr sig, han har fullt upp med att bli starkare och starkare efter varje strid och nå nya former som visar hur löjligt stark han blir. Vilket också visas tydligt i spelet.

Ett av spelets olika lägen är episodstrider, där jag får genomleva en komprimerad version av berättelsen som utspelas i Dragon Ball serien. Om jag väljer Gokus episodstrid kommer jag bara få spela i de strider där han själv aktivt deltar, vilket innebär att mycket av berättelsen försvinner. Men där är grejen, ju mer jag spelar, desto fler berättelser låser jag upp som jag sedan kan spela genom. Till exempel får jag slåss mot Vegeta rätt tidigt i Gokus berättelse, och när jag, efter några om och men, äntligen lyckas spöa honom låser jag även upp hans berättelse.

Det är dock en rätt ojämn nivå på svårighetsgraden i de här episoderna, vilket å ena sidan retar gallfeber på mig men å andra sidan känns det som en rättvis representation av hur svåra striderna faktiskt var för karaktärerna i serien. Goku hade massiva problem med att besegra Vegeta i början, men sen hade han inga som helst problem med att besegra kaptener som var starkare än Vegeta tidigare. Det här innebär ju att jag klarar av vissa strider hur lätt som helst medan andra får mig att vilja säga några väl valda ord och lägga ifrån mig kontrollen. En fin balansgång helt enkelt, för jag kommer ju ändå tillbaka för att försöka igen.

Förutom de åtta episodstriderna går det att slåss mot andra, både lokalt men också online. Det har inte tagit mig särskilt lång tid att hitta matcher online och när de väl spelas flyter de på riktigt bra utan att jag märker av nätverksproblem. Men sen beror det lite på när du vill spela online, eftersom många jobbar eller är i skolan dagtid kan det vara lite svårare att hitta matcher då jämfört med kvällen. När jag spelar lokalt kan det antingen vara mot datorn eller en annan spelare bredvid mig, men jag fick inte möjlighet att spela mot någon på samma skärm. Min åttaåriga dotter var inte riktigt intresserad av att spela det här mot mig av någon anledning.

Mitt största problem med det här spelet är de massiva arenorna som vi slåss i. Visst, jag fattar att det är en kul grej att försöka härma striderna från serien som utspelar sig på stora ytor, och striderna känns mer episka med arenor i de här storlekarna. Men det är mindre kul att försöka jaga rätt på motståndaren som befinner sig på andra sidan arenan och som hela tiden gömmer sig och håller sig undan medan denne skjuter mig med projektiler. Det här kan dock vara ett mer subjektivt problem än objektivt, men det känns ändå onödigt att ha arenor som sträcker sig flera hundra meter. De ska dock ha kudos för hur mycket det är som kan gå sönder under striderna. Den stora byggnaden i arenan förstördes av en specialattack, och berget desintegreras till följd av en superladdad Kamehameha. Det känns lite härligt att se förstörelsen som orsakas av striderna som dessa nästan gudomliga varelser utkämpar. Samtidigt är jag oerhört glad över att inte vara någonstans i närheten av de här striderna utan är nöjd med att ta del av dem genom TV-skärmen.

Ett annat problem jag har, om än snäppet mindre än det tidigare, är mängden karaktärer. Visst, det är jättekul att se så många olika karaktärer från Dragon Balls olika serier och filmer, men behöver jag ha 18 olika versioner av Goku att välja mellan? Jag menar inte att jag kan välja Goku och sedan välja vilken variant av honom jag vill ha, utan det finns åtminstone 18 olika spelbara versioner av Goku i hans olika lägen. Sedan kan jag välja kostymer och accessoarer till alla de olika versionerna om jag vill det, men varför inte bara ha en Goku där jag sedan väljer vilken version jag vill ha? Visst, det kan vara kul att trycka in så många karaktärer som det går, men samtidigt känner jag att det är mer fokus på kvantitet än kvalitet. Varför vill jag spela som Friezas namnlösa soldat när jag kan spela som Frieza själv? Det kan återigen bara vara en “jag”-grej, kanske är så att majoriteten är överlyckliga över mängden karaktärer de kan spela med, själv känner jag att det är mest utfyllnad.

Jag har aldrig särskilt stora förhoppningar när det kommer till grafiken i licensierade animespel. Men nog sjutton är jag lite imponerad över hur bra det här spelet ser ut samt hur väl det flyter på, särskilt med tanke på hur mycket det är som kan gå sönder i en match. Inte en enda gång har jag reagerat på att spelet har hackat till eller något liknande, vilket känns uppfriskande. Jag fattar att det här är animespelens moderskepp och om de sabbar det här kommer det inte finnas mycket hopp för andra, men jag vill ändå säga att rent grafiskt sett ser det här spelet bra ut. Jag tycker även att det låter bra, attackerna låter riktigt tunga när de träffar, karaktärernas röster låter bra och musiken passar in perfekt. Jag har spelat med japanska röster, men det går att ändra till engelska om man föredrar det.

Sen har vi kontrollerna. Jag spelade med standardlayouten för kontroller och det är rörigt att komma in i hur jag spelar på ett effektivt sätt. Jag hoppar/svävar med L1, sjunker ned med L2, blockerar med R1, laddar KI för att göra superattacker med R2, kontrar med cirkel och attackerar med antingen fyrkant eller triangel. Det är en del att hålla koll på samtidigt som jag ska styra min gubbe och hålla koll på vart motståndaren är, samt vad denne sysslar med. Det blev ofta att jag tog mig nära, slog så mycket jag kunde, laddade upp KI för en superattack när motståndaren var på säkert avstånd, avfyrade en superattack och ber att den träffar för att sedan börja om processen. Det blir lite tjatigt efter ett tag och helt ärligt fungerar den här strategin inte alls lika bra mot svårare motståndare, så jag behöver se över min strategi.

Jag tycker om det här spelet, det är utan tvekan ett av de bästa animespelen jag har spelat i år. Men det har lite problem jag inte kan överse där det största problemet är kontrollen. Och det kan vara mig det är fel på och jag må låta gammal men alla dessa knappar att trycka på i ett fightingspel gör det hela stundvis förvirrande. Det går dock att överkomma med mer spelande och att lära sig hur det hela fungerar men samtidigt känner jag att det finns en risk att kontrollen skrämmer bort potentiella nya spelare och fans. Jag tror att om du gillar Dragon Ball och fightingspel så lär du gilla det här spelet och det är ett definitivt ’Bra Köp’ för er, men jag har svårt att rekommendera det till en vanlig Svensson.