En tuff tjej sedd ur tredjepersonsvy, skjuter med gevär och hugger med svärd kan vara grunden till ett dugligt spel. Släng in cyberpunk-inspirerat utseende och du är något på spåret. Ta sedan allt det, tryck ner det i en mixer tillsammans med klyschor, generisk musik och du har fått något som liknas vid en axelryckning – i bästa fall.
Stone, protagonisten, är den enda tjejen i den hårdkokta kvartetten poliser som försöker besegra en konspiration där stora företag är inblandade. En av de tre männen är sofistikerad (vilket syns eftersom han bär glasögon), en är döv och den tredje är en uppkäftig pajas. Stone själv är den mer allvarsamma ledartypen. Dialogerna skriker av tomhet på något värt att lyssna till; klyschorna står som spön i backen. Usla dialoger kan jag ändå tycka ha ett värde om de ageras väl, men så är inte fallet här. Stone är den vars skådespelarinsats är svårast att lyssna till, vilket är extra förödande då det är hon som pratar mest som den protagonist hon faktiskt är. Dock misstänker jag att det är regissören som bör ta smällen för den bristande slutprodukten. Skådespelerskan som gör rösten åt Stone låter som hon läst in replikerna rakt upp och ner till ett helt annat spel; leveransen är styltig och låter lyft ur sitt sammanhang. Berättelsen kanske inte är det med störst fokus i en tredjepersons-shooter med mängder av fiender, men den bör inte heller vara så outhärdlig att man hoppar över alla filmsekvenser efter bara någon timme.
Om inte berättelsen bör vara i fokus i den här typen av spel är det gameplay som borde premieras. Det är då särskilt oturligt att gameplay är torftigt och inexakt. Du kan använda Stone’s gevär och ett extra skjutvapen, svärd och pistol. Pistolen har oändligt med ammunition och används mest för att göra combo-attacker med svärdet, så egentligen finns det två attacker: skjutvapen x2 och svärd/pistol. Du kan också uppgradera förmågor med poäng som fås av att döda fiender och klara nivåer. Exempelvis går det att utöka Stone’s försvar och hennes combo-attacker. Det finns inte många uppgraderingar och de är billiga, så det tar inte lång stund innan du låst upp de dyraste förmågorna. Stone’s gevär och pistol går att uppgradera separat med delar man får av att komma längre och längre in i spelet. Vissa delar förbättrar siktet men sänker skadan, andra ökar skadan men förstärker rekylen. Du kommer få göra överväganden av vilka delar som ska användas till vilka vapen. Tråkigt är det att oavsett hur mycket du förbättrar siktet kommer det upplevas otillförlitligt. Hur noga man än siktar är det inte säkert att alla skott träffar. Till det här kommer det fiender på fiender vilket i andra spel kan vara roligt, men här är det otydligt hur de vill att man ska spela.
Nej, det är regissörens fel!
När man springer fram till en kant hukar sig Stone automatiskt ner och tar skydd vilket indikerar att spelet är en cover shooter, men så är absolut inte fallet. Fienderna rör sig oftast runtomkring och anpassar man sig inte får de snabbt övertaget. Men det fungerar inte heller att bara rusa fram och attackera med svärdet, då dör du troligen efter en stund. Om du kombinerar de här två strategierna går det ganska bra, men spelet upplevs splittrat och ogenomtänkt.
Spelets estetik är genomgående undermålig. Musiken är fullkomligt oförglömlig. Vid strider är det en obegripligt generisk metal som knappt märks av. Den fyller sin funktion då den pumpar på, men det är inget du kommer ha ett minne av efteråt. Designen på karaktärerna är klyschiga och enkla, ljuset och dess reflektioner är där men det ser inte bra ut. Stone som är den allvarsamma ledaren ser cool och hård ut, men om man spelar på svårighetsgraden Neko-Chan (motsvarande easy, vilket måste låsas upp genom att trycka in en kod vid huvudmenyn eller dö massvis av gånger) har hon ett diadem med kattöron på sig. Då ser hon lika inkastad ut som skådespelarens insats. Värst av allt visuellt är animationerna som är väldigt stela. Synken mellan läpparna och ljud är inte alls bra. Läpparna rör sig oftast samtidigt som det pratas, men de har inte lagt ner mer arbetskraft på det än så. Munnarna öppnar sig, rör sig lite, men själva läpparna upplevs stelopererade. Att jämföra det med animationer från Playstation 2 är att vara elak, men Playstation 3 är skrämmande nära. En påminnelse: Playstation 3 var två generationer sen. TVÅ!
Wanted: Dead är inte ett ofärdigt spel, det är bara ett dåligt spel. Det är tråkigt att säga, men tyvärr, det har väldigt få positiva egenskaper. Att Stone ser hård och bestämd ut är en av spelets starkast lysande punkter, och den fördärvas av kattöron om du är dålig på spelet och väljer att spela på enklare nivå. Eller dålig och dålig… Det räcker med att du inte kan hantera det inexakta siktet och behöver svagare fiender så du kan använda dig av svärdet mer – för svärdet träffar alltid även om skadan det gör inte är märkvärdig. Just det, spelet kraschar med jämna mellanrum också. Skönt att det i skrivande stund är soligt ute.
Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av 110 Industries SA.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
